Muserna skriver tillbaka: Traumat är vår tids gudinna

Hur ser bilden av inspiration ut idag? Kristoffer Leandoer
berättar hur traumat blivit vår tids musa.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen sänd 2023-11-20.


I sjuttonde avsnittet av Neil Gaimans kultförklarade serie
Sandman, häftet som publicerades maj 1990, hålls en av antikens
nio muser fängslad på övervåningen i ett hus i det moderna
London. Förövaren heter Ric Madoc och är en författare med
skrivkramp, musans namn är Kalliope, den skönsjungande, som
brukar betecknas som den episka eller den heroiska poesins musa.
Madoc köper Kalliope av hennes tidigare utnyttjare, våldtar henne
och använder henne som ersättning för sin egen sinade
skaparkraft, konstgjord andning för ett författarskap som gått i
stå. Madoc skriver som i trans, tiden flyger och rekordsnabbt har
han skrivit klart sin roman. Snart tar han framgången för
självklar och har inte tanke på att ge upp det han tillskansat
sig. Den gudomliga hålls fången tills hon räddas av sin forne
älskare Oneiros, drömmarnas herre: Sandman själv.


Episoden visar hur grundfrämmande föreställningen om gudomlig
inspiration är för vår tid. Vi tänker oss att det måste vara en
form av fusk, en illegal hantering som kräver övervåld och
smussel. Gudomen kommer in i vår värld genom en reva i
verklighetens väv, här blir hon genast ett traffickingoffer.


Att överlämna sig åt en gudom, att göra sig själv till ett kärl
för det gudomligas stämma – nej, det går ju inte, tvärtom måste
det vara! Ingen ger frivilligt upp makten över sitt eget jag. Vi
vill vara Miles Davis, inte hans trumpet.


Vi måste få vara den aktiva parten, om det så
reducerar oss själva till kidnappare och våldtäktsmän. Jublet
över att sångmön visat sin gunst var så självklart för tidigare
generationer att det formaliserades i standardfraser: man inledde
sin dikt med att tacka henne för att hon stigit ner från Helikons
berg och nedlåtit sig till att ta en i besittning.


Det jublet tillhör inte direkt den samtida ljudbilden.


Muserna måste solkas ner för att inte lämna oss likgiltiga. Annat
är det med sagan om Filomela i Ovidius Metamorfoser,
våldtäktsoffret som får tungan avskuren men ändå hittar ett sätt
att berätta om sitt trauma. Den är en självklar utgångspunkt och
referens för moderna poeter och dyker ständigt upp på nytt.
Liksom naturligtvis Orfeus, berövad sin Eurydike på själva
tröskeln ut från dödsriket.


Orfeus mamma var just Kalliope, som i sin tur var dotter till
Mnemosyne, minnets gudinna, och Zeus som i en herdes gestalt
överfallit gudinnan.


Både hennes mamma och son tycks mer relevanta idag än Kalliope
själv. Mnemosyne står i centrum för den litterära samtidsdebatten
och dess turer kring autofiktion och självbiografiskt skrivande:
vem har rätt till minnet som ett sätt att gestalta det förflutna?


Vår tids främsta inspiration är traumat, såret, övergreppet och
förlusten. Det som saknas, det vi berövats: inte det vi skänks i
överflöd. För oss är skapandet en process som sätts igång av att
vi berövas något. Hur många sorgeböcker har vi inte läst de
senaste åren? Hur många böcker om kränkningar, sjukdom?


När verklighetens muser tar till orda är det för
att gå i svaromål. Offret för en vältalig förövare kräver
genmäle, som i Samtycket, där Vanessa Springora bryter ett livs
tystnad och berättar hur hon som fjortonåring utnyttjades
sexuellt av den då över femtioårige författaren Gabriel Matzneff,
som inte ens drog sig för att använda hennes brev i sin egen
litterära produktion – Min ögonsten, hans bok där Springora
alltså helt ofrivilligt medverkar i rollen som författarens musa,
utkom bara något år efter Sandmanepisoden ”Kalliope”:
verkligheten går i diktens fotspår.


Den moderna musan kräver replik, eller betackar sig för
uppgiften. I Leif Randts samtidsroman Allegro Pastell skildras en
sällsynt harmonisk kärleksaffär mellan webdesignern Jerome och
författaren på modet Tanja Arnheim. Efter framgången för hennes
senaste bok har Tanja haft svårt att komma igång med ett nytt
projekt tills hon en dag formulerar följande idé för Jerome:
”mitt nya skrivprojekt ska bli en beskrivning av lycka. Jag
tänkte att jag skulle kunna berätta om hur du och jag tillbringar
några veckor i Hongkong”. Kort efteråt kapsejsar deras
förhållande för första gången, och med tiden väljer Jerome
affärskvinnan Marlene som klarar sig utmärkt på egen hand och
inte har minsta användning för en musa.


Den moderna musan kan också ta makten över relationen, som hos
singer/songwritern Lana Del Rey. Genom hela hennes produktion
genklingar populärkulturens fascination för spelet mellan manliga
förövare och tragiska kvinnogestalter som Natalie Wood, Marilyn
Monroe eller Sylvia Plath. Hon förskjuter rollerna, ändrar
maktbalansen. En gestalt hon återkommit till är den tolvåriga
Lolita i Vladimir Nabokovs roman. När Lana Del Rey citerar
förövaren Humbert Humberts åkallan av sin unga musa, är det för
att ta orden ur munnen på förövaren och ge dem till offret i
stället: på så sätt får Lolita sin röst.


Nabokovs skapelse är extra tacksam för lekar av detta slag
eftersom rollväxlingarna redan finns hos honom och har vilselett
läsare ända sedan Lolita utkom 1955. Eftersom han använder ett av
sina favorittrick: en extremt opålitlig berättarröst, nämligen
förövarens egen, har många velat se Lolita som ett uttryck för
författarens egna intressen.


Som bevis har anförts ett textställe i självbiografin Tala, minne
där det berättas om en färgstark morbror med lila nejlika i
knapphålet och ungkarlsvanor, som gärna satte Vladimir i knäet
och smekte honom, tills han tröttnade på pojken vid pubertetens
inträde, och avfärdade honom med beskedet att han en dag skulle
få ärva allt.


Men den som säger ”jag” i en berättelse av
Nabokov ljuger alltid, även när denna berättelse kallas
självbiografi. Tala, minne hette från början Tala, Mnemosyne.
Nabokov åkallar alltså gudinnan direkt, och till skillnad från de
övriga män vi mött försöker han inte betvinga det gudomligas
kraft. Hans text är en form av jubel, ren och skär lycka över att
finnas till: ”När jag skärskådar min barndom”, skriver han, ”ser
jag medvetandets uppvaknande som en kedja av uppflammanden som
uppträder med allt kortare mellanrum tills helt belysta
förnimmelseblock bildas, som ger minnet ett slipprigt fotfäste.”
Medvetandet är alltså inte uttryck för det egna jaget, utan en
plats där gudinnan får tända sin eld: är inte det vackert?


Kristoffer Leandoer, författare, essäist och översättare.