Korkad godhet och übersmart ondska

Är den deprimerade människan smartare än den lyckliga? Lars
Hermansson reflekterar kring det filosofiska självmordet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Varför är den gode dum, den onde klok, varför är allting en
trasa? undrar berättaren i Carl Jonas Love Almqvists satiriska
stycke Ormus och Ariman. Det är han inte ensam om.
Föreställningen om godheten som enkel och lite korkad och ondskan
som komplex och intelligent, har djupa rötter till åtminstone
bibeln, tänk till exempel Guds lamm å ena sidan, och ormen i
paradiset å den andra, den illistiga varelse som förleder Adam
och Eva att äta av kunskapens frukt på gott och ont. Innan dess
fanns ingen synd, all ondska var samlad på enda plats, hos
djävulen och hans anhang. Men i och med det där äpplet gavs vi
möjligheten att välja gott eller ont, oskuld eller erfarenhet,
gud eller djävulen.


Det finns en uppsjö kulturprodukter, från ormen i Första Mosebok
till Jokern i Batman som reproducerar motsatsparet korkad
godhet/smart eller kanske übersmart ondska. I förlängningen av
tankefiguren finns föreställningen om att intelligens, i
synnerhet den ondskefulla förstås, leder till olycka. Annars vore
ju allt verkligen en trasa. ”Dumm sein und arbeit haben, das ist
Glück”, som den tyske poeten Gottfried Benn skrev, alltså ”Lycka,
det är att vara dum och ha ett jobb”.


De som är intelligenta nog att vara missnöjda
med sakernas tillstånd, förtvivlade, olyckliga, kanske till och
med ondskefulla – för att kompensera för den olycka de måst
utstå, inbillad eller ej – sådana vimlar det av i böcker,
teveserier och filmer. De godmodiga och hyfsat nöjda däremot
anses inte lika intressanta.


Därför är den engelske regissören Mike Leighs film Happy go Lucky
från 2008 intressant, den handlar om en ung tjej, Poppy, spelad
av Sally Hawkins, som tar tillvaron med en klackspark, och inte
har särskilt höga förväntningar på livet, vilket stör somliga i
hennes omgivning. Hon trivs med jobbet som lärare, dansar gärna,
går på puben, skrattar ofta och högt, ibland blir hon beklämd av
andras olycka, men det rinner av henne. Hon har ett starkt
rättvisepatos, men hon är ingen revolutionär, hon jobbar på utan
större åthävor, och är, verkar det, hyfsat lycklig. Dum? Nej, hon
går kanske inte runt och strör citat omkring sig, men hon är en
fena på att lösa konflikter, både privat och i arbetslivet, och
på att sprida glädje, till de som har vett att ta emot den,
vilket inte alla har, och kanske är det det som är filmens
sensmoral. Att EQ och IQ inte riktigt förstår varandra.


Poppy har sin antites i Johnny, huvudpersonen i Mike Leighs
genombrottsfilm, Naked från 1993, om en ung, arbetslös, och till
synes beläst solipsist som driver runt och lever på andra och
frenetiskt argumenterar för att livet är meningslöst. Är han
smartare än Poppy, ser han tillvaron klarare? Det förblir oklart
i filmen. Han går runt och säger sådant som: ”You might have had
the happiest moment in your fucking life, and all you have to
look forward to is sickness and pervertry”. Jaja, men det kan ju
också vara tvärtom, att det lyckligaste ögonblicket i livet
ligger framför en. Jonnys svartsyn är inte intellektuellt
övertygande, och inte heller särskilt intelligent.


För det är ju inte den intellektuella
stringensen eller briljanta samtidsanalysen som gör att vi
lyssnar till Dostojevskijs källarman eller Becketts och Thomas
Bernhards gnällspikar. Det är för måttlösheten, för att de vägrar
vara resonliga i sin svartsyn, för att de beter sig som arga
treåringar med en professors ordförråd. Det är klart att det
ligger en del i vad de säger, inte minst idag, klimatkris, krig
och fattigdom, och dö ska vi också, utan att förstå varför vi kom
hit från början. ”Varför är vi inte i paradiset”, lyder mottot
till en av Ann Jäderlunds böcker. ”Varför är vi inte i helvetet?”
kunde man lika gärna fråga. För de flesta av oss är ju inte det,
trots allt, annat än tillfälligt. Poppys livsglädje är
filosofiskt sett lika befogad eller obefogad som Jonnys nihilism.
Och inte mindre intelligent.


En av de mer övertygande i skaran av litterära kverulanter är
Alicia Western, huvudperson i det som kom att bli Cormac
McCarthys sista roman, Stella Maris. Alicia är ett ungt mattegeni
som redan som tonåring umgås med den internationella
forskareliten inom kvantmekanik, och som dryga tjugo år gammal
tar livet av sig av filosofiska skäl, skäl som hon redogör för
inför en terapeut på en psykiatrisk klinik där hon lagt in sig,
inte för att få hjälp, utan för att umgås med en av de inlagda
hon fattat tycke för vid en tidigare vistelse på kliniken.


Alicia är mindre aggressiv än Johnny, mer vältalig och beläst,
men lika bottenlöst förtvivlad. Av filosofiska skäl är hon noga
med att inskärpa, hon är inte deprimerad. Fan tro´t. Romanen är
andra delen i en diptyk, där den första utgörs av Passageraren, i
vilken Alicias brors historia berättas. Även Bobby, som brorsan
heter, är, liksom alla i familjen, ett mattegeni – inte ett lika
stort som lillasystern, vilket, helt enligt den logik denna essä
undersöker, gör honom lite mindre olycklig; han lyckas utveckla
vänskaper, odla en annan och annan kärleksrelation, ha ett jobb.


Bägge syskonen är sympatiska. De har inte vänt sina
livsbesvikelser utåt, som Jonny i Mike Leighs film. De är artiga,
belevade, någorlunda hela och rena för det mesta, och det som
framför allt skiljer dem från deras olycksbröder och enstaka
systrar bland kulturhistoriens lamentörer, är att de har skådat
tillvarons meningslöshet ändå ned på kvarknivå. Kvarkarna har så
fåniga namn, säger Alicia till terapeuten: ”Toppkvark och
bottenkvark. Uppkvark och nerkvark. En positron består av två
uppkvarkar och en nerkvark. En neutron av två nerkvarkar och en
uppkvark. Allt funkar. Ingen vet riktigt hur.” Och det är det som
plågar henne så, att det stora ovetbara är just det, ovetbart.
”Verkligheten är i bästa fall en kollektiv magkänsla”, säger hon.


Och sedan tar hon alltså livet av sig.


Albert Camus berättar i Myten om Sisyfos om en
fastighetsdirektör som förlorat sin dotter, och hur denna
händelse hade citat ”underminerat honom”, vilket leder fram till
hans självmord. ”Att börja tänka”, skriver Camus lite senare, ”är
detsamma som att börja bli underminerad.” Jag kan förstå
fastighetsdirektören, men jag förstår inte Camus. Jag tror inte
på det filosofiska självmordet. Jag tror det är en litterär
konstruktion. Folk tar livet av sig för att de är deprimerade,
och inte kan se någon väg ut ur depressionen, för att de upplever
livet som meningslöst, inte för att de tagit del av smarta
argument. Alicia Western har en liten låtsaskompis som besöker
henne i hennes rum ibland. En glåmig novemberdag står han och
slötittar ut genom fönstret och säger: ”Livet. Vad kan man säga?
Det är inte för alla.” Inget vidare skarpt argument, men för den
som länge känt att allt är en trasa, kan en sådan replik vara en
utlösande faktor.


Lars Hermansson, författare och kritiker