Undantagstillståndet bär på en dröm om frihet

Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på
människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det
funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången i april 2022.


Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När
gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten
luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men
konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske
är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora
vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra
och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig
oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när
reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt
framgår vad som är möjligt och omöjligt.


Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders
funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot.
Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag
har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan
oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på
mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan
slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet
med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det
får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra
något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de
begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det
finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det
man har?


Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats
efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och
tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som
för många andra var det en långdragen process och därför
tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där
ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon
förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag
fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr.
Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga
mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor.
Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta
fort som är min lilla lägenhet.


Allt sedan tonåren har tanken på att bli
sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag
har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett
undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga
och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva.
Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte
gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag
inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min
fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken
kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.


När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen
översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer
begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också
avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt
tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att
jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det
som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med
byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det
jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I
detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett
som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren
som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd
av omvärlden skapar och skapar.


Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans
Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer
Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir
på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år.
Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han
kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis
njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen.
I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli
sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den
möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag
fantiserat om att det möjliggör.


Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I
stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter
den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon
enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta
undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande
kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min
författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske
är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter
virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.


Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde
mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev.
Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än
de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död
gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om
hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om
psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.


Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på
om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där
Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv
tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är
ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt
tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag
förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag
fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt
rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske
i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag
först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.


Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte
heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en
identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet.
Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna
samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi
tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den
frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället
för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt
det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom
sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns
kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i
drömmen om undantagstillståndet.


Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas
utan för att bli fri.


Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete