På spaning efter den fylla som flytt

Vad är en ungdomstid utan alkohol? Måns Wadensjö återbesöker
Marcels första fylla i denna essä.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


De som är unga idag dricker mindre alkohol än vad deras föräldrar
gjorde. Det visar nästan alla studier som görs på området, och
det är säkert bra för deras hälsa – men jag kan inte låta bli att
undra vad det kommer att få för konsekvenser för litteraturen.
Hittills verkar det ju inte spela någon roll hur många författare
som predikar hårt arbete och långa löpturer i stället för rus och
inspiration – alkoholromantiken hänger kvar som en dimma över
myten om författaren. I vår kultur har alkoholen en så självklar
ställning att vi sällan frågar oss vilken betydelse den
egentligen har i våra berättelser och fiktioner. Den bara finns
där, och nästan ingen uppväxtskildring är komplett utan en
ingående skildring av den mytomspunna ”första fyllan.”


Det gäller inte bara de kända drinkarna bland författarna – de
som hade kunnat instämma med Dorothy Parker i orden: ”I’m not a
writer with a drinking problem, I’m a drinker with a writing
problem.” Det gäller också en sådan som den franske författaren
Marcel Proust, som knappat är känd som en stor skildrare av den
kemiska sortens rus. Tvärtom: De starkaste affekterna i hans
romansvit På spaning efter den tid som flytt är närstan alltid av
estetisk, emotionell eller erotisk karaktär – och om det finns
någon dryck han gjorde berömd så var det ett lugnande
lindblomste.


Ändå avhöll sig inte heller Proust från att skildra sin
huvudperson Marcels första möte med berusningen, och om man vill
förstå de många roller alkoholen – åtminstone hittills – har
kunnat spela i litteraturen är det värt att kika närmare på det
mötet. Det äger nämligen rum mitt på dagen på ett tåg,
tillsammans med hans mormor och på inrådan av en läkare.


Den unge Marcel är orolig inför att lämna sin mamma, och har av
sin husläkare fått rådet att vid avfärden dricka en smula för
mycket öl eller cognac, för att han ska slippa kvävningsanfall
och komma i vad läkaren kallar för ”ett euforitillstånd som för
en stund gör nervsystemet mindre känsligt.


Till det förslaget är hans mormor skeptisk, men Marcel låter inte
hindra sig: ”Då jag såg det förebrående ansiktsuttryck som min
mormors ansikte antog […] beslöt jag hastigt att gå och dricka,
vilket var nödvändigt för att bevisa min självständighet.”


Den Marcel som kommer tillbaka från cafévagnen är som förbytt.
Han våndas inte längre över att behöva sova i ett främmande rum
kommande natt, utan är lycklig och pratsam, och säger till sin
mormor att tåget är trevligt, och kyparen och tågpersonalen så
sympatiska att han vill göra om resan ofta bara för att få träffa
dem. På det svarar mormodern att han borde sova en stund – och
medan han låtsas göra det glider Marcel in i ett estetiskt laddat
lyckorus, kanske precis som läkaren avsåg när han utfärdade sitt
recept.


Det receptet låter märkligt i våra öron, särskilt för en patient
som ännu inte är myndig – men ur ett litteraturhistoriskt
perspektiv sticker det inte ut: I Thomas Manns roman Bergtagen
får huvudpersonen redan tidigt i livet order av husläkaren att
till tredje frukost dricka ett rejält glas stärkande porter, för
att råda bot på hans blekhet.


Sådana råd har en bakgrund i verkligheten, och går tillbaka på en
lång tradition: Under motbokstiden var just porter den enda sorts
starköl som gick att få tag på i Sverige, och då enbart för den
som hade ett recept från en läkare. När man först började dricka
brännvin var det inte för nöjes skull, utan för hälsans:
Starkspriten var en medicin som troddes bota alla möjliga
sjukdomar – från böldpest till sömnlöshet. Själva ordet ”akvavit”
är ett arv från den tiden – det kommer från latinets ”aqua
vitae”, livets vatten.


Det är läkarens perspektiv – men i scenen finns också två andra
personer. Den ena är Marcels mormor, som kan sägas stå för den
praktiska erfarenhetens blick. Hon är inte glad att se sitt
älskade barnbarn berusa sig, och växlar mellan att vara bekymrad
och generad över hans uppträdande.


Från tidigare i romanen vet vi att hennes avlidne man for illa av
att dricka, och att familjen grymt brukade reta henne för
försöken att hindra honom: Varje gång hon tog en promenad i
trädgården brukade de ropa in henne, under förespegling att maken
höll på att ta sig ett glas cognac i smyg.


Också detta har motsvarigheter i verkligheten. Män har i alla
tider druckit mer än kvinnor, och gör så än idag. Men inte sällan
har kvinnor fått bära ansvaret för männens drickande, och ta
konsekvenserna av deras lust att demonstrera sin självständighet
eller lugna nerverna med ett glas.


En bidragande orsak till att rusdrycksomröstningen 1922 blev så
jämn, var att det var den första folkomröstning kvinnor fick
delta i. Kräftor och tågresor må kräva dessa drycker – men de
kräver faktiskt en hel del av sina konsumenter och deras anhöriga
i gengäld.


Till sist finns där en tredje person, och det är Marcel själv.
När han insisterar på att dricka, sker det intressant nog inte av
lust. Den kommer först efteråt. För honom är alkoholen till en
början bara ett verktyg för att demonstrera sin självständighet,
ett tecken på att han är vuxen nog att fatta sina egna beslut.


Att dricka är för honom både en motståndshandling mot den äldre
generationen, och ett steg in i vuxenlivet för egen del. Det är
en sorts initiationsrit, och i romanbygget är scenen på tåget
mycket riktigt placerad på just den punkt där Marcel är i färd
med att lämna barndomens värld. Snart kommer han för första
gången att skapa en självständig social identitet i badorten
Balbec, den ort dit tåget är på väg.


Läst så utgör scenen ett möte mellan tre olika perspektiv på
alkoholens effekter – och typiskt för just Proust är kanske att
han låter dessa plan existera samtidigt och vid sidan om
varandra. De laddar scenen på olika sätt, gör den komisk och
allvarlig på en och samma gång – och kanske finns det ingen som
liksom han har förmått uppfatta och gestalta att varje mänsklig
handling kan vara löjlig och djupt meningsfull samtidigt.


Löjliga – och meningsfulla. Kanske kan man säga samma sak om det
sista Proust sa i det här livet. Författaren som blivit känd för
sina långa och välkonstruerade meningar riktade sina allra sista
ord till sin chaufför: ”Tack, Odilon, för att du hämtade öl.”


Så kan man också beskriva allt vi gör – särskilt det som har med
alkoholen att göra. Tänk bara på studenternas champagnegalopp
eller skrålande på ett smyckat flak. Kanske kommer det i
framtiden att vara energidryck de stänker över varandra där uppe
– men hur kommer deras initiationsritualer i så fall att se ut?
Hur kommer de att skildra sitt uppror efteråt om de nu inte gör
det genom rus?


Kanske kommer de trots allt att lyckas bättre än vad tidigare
generationer har gjort. Om inte annat kommer de att minnas mer av
själva händelsen. För vad säger egentligen att det som är viktigt
också måste vara en smula dimmigt, eller att nykterhetens
genomskinliga skärpa är motsatsen till det som är betydelsefullt


Måns Wadensjö, författare och guide på Spritmuseum