Edmonia Lewis högg fram friheten i den vita marmorn

Hon var en internationellt erkänd skulptör, hon var svart och hon
var kvinna. Men länge tycktes hon utraderad ur historien. Anna
Blennow pusslar ihop några bitar i Edmonia Lewis exceptionella
liv.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna
essä sändes första gången i oktober 2020.


Utanför det som en gång var skulptören Antonio Canovas atelje
finns Roms kanske märkligaste fontän. Över ett vattenfyllt kar i
granit ligger en naken mansfigur utsträckt. Hans kropp är
skulpterad i en vittrad, brungrå vulkanisk stenart, medan huvudet
– en sorglöst flinande gubbe – är marmorvitt. Figuren föreställer
den ständigt vinberusade halvguden Silenus. Hans mörka stenkropp
– en återbrukad antik skulptur – skulle föra tankarna till den
vilda och ociviliserade naturen.


Kring år 1800 var Canova en av de främsta
representanterna för nyklassicismens tolkning av antikens
skulpturkonst, och han porträtterade samtidens kändisar alltifrån
påven till Napoleon i bländvit marmor. Men vad man ännu inte
visste var att antiken var allt annat än färglös. Grekiska och
romerska skulpturer var ursprungligen bemålade i starka färger,
men när de återfanns framgrävda ur marken från renässansen och
framåt hade färgen flagnat, och eventuella rester tvättades bort.
Antiken blev vit, och de bleka skulpturerna laddades med
föreställningar om ett idealiserat förgånget.


Under andra hälften av 1800-talet arbetade Roms stora koloni av
konstnärer fortfarande i samma stil. Av dem var många amerikaner.
Så många att amerikanska tidningar regelbundet rapporterade om
deras verksamhet. I februari 1867 skriver The Evening Telegraphs
utsände: ”I Canovas gamla studio fann jag miss Edmonia Lewis,
som, förmodar jag, är den enda färgade skulptrisen i världen – en
dam på kanske 23 år, med afrikanskt och indianskt blod i sina
ådror. Hon kom till Rom för lite mer än ett år sedan som en
främling okunnig i italienska. Men hon hade redan bestämt sig för
vad hon skulle ägna sig åt…”


Historien om Edmonia Lewis innehåller så många
exceptionella detaljer att de spränger ramarna för vilken
berättelse som helst. Ändå är stora delar av hennes liv
fortfarande okända. Trots att Lewis levde i Rom i nästan trettio
år tycks hon utraderad ur stadens minne, och trots att hon blev
en av sin tids mest framgångsrika konstnärer var hon länge
osynlig också i konsthistorien.


Hon föddes i New York omkring år 1844, barn till en
ursprungsamerikansk mor och en afrikanskättad far. Tidigt blev
hon föräldralös och växte upp hos sin mors släkt i
Ojibwe-stammen. Om den tiden skulle hon senare säga: ”Det finns
ingenting så vackert som den vilda skogen. Att fånga en fisk,
steka den över elden och äta den i det fria, är den största av
alla njutningar. Jag skulle inte stå ut en vecka i stan, om det
inte vore för att jag älskar konsten.”


Men vägen från den fria skogen till den fria konsten var lång.
Lewis halvbror, som hade tjänat lite pengar på att arbeta som
barberare, bekostade hennes utbildning vid Oberlin College i
Ohio, det första amerikanska lärosäte som välkomnade icke-vita.
Ändå utsattes hon för rasistiska angrepp där, och efter att ha
gått i lära hos en skulptör arbetade hon målmedvetet för att ge
sig av utomlands. För det enda hon ville var att verka som
konstnär utan att ständigt bli påmind om sin hudfärg, och det var
inte möjligt i Amerika. Hon specialiserade sig på porträttbyster
av kända slaverimotståndare, som sålde så bra att hon hade råd
att resa till Europa, till Rom.


Via kontakter etablerade sig Lewis snabbt i Roms konstnärsvärld,
och följde självsäkert sin egen väg. Hon gjorde inte, som andra
skulptörer, förlagor i lera för att sedan låta lokala stenhuggare
arbeta fram dem i monumentalt format i marmor. Hela den tunga
processen utförde hon själv. Hon brydde sig inte om att invänta
beställningar på kostsamma större skulpturer, utan skapade de
verk hon ville, och lyckades oftast hitta köpare till dem.


Och i Rom förde hon en ständig frihetskamp i sin konst. ”Forever
Free” visar ett afrikanamerikanskt par som lägger av slaveriets
bojor. Skulpturgruppen ”Hiawathas bröllop” inspirerades av poeten
Henry Wadsworth Longfellows dikt Hiawatha’s Song, som byggde på
ursprungsamerikanska myter. Lewis popularitet bara ökade, och hon
reste ofta tillbaka till Amerika för att visa sina verk. Störst
uppseende väckte en skulptur av Kleopatras självmord på
världsutställningen i Philadelphia år 1876. Drottningens
dödsögonblick framställdes av Lewis som en seger: Kleopatra kunde
inte underkuvas av den romerska övermakten.


Mot slutet av 1800-talet tappade nyklassicismen
i popularitet, och konstens huvudstad flyttade från Rom till
Paris. Lewis stjärnstatus dalade, och hon hamnade till slut i
London, där hennes vidare öden är okända. Länge visste man inte
ens var hon låg begravd, men för bara några år sedan
lokaliserades hennes omärkta grav på en Londonkyrkogård. Där
ligger nu en blank, svart sten med inskrift i guldbokstäver:
”Edmonia Lewis, skulptör”.


Men under de senaste decennierna har man börjat rekonstruera
Edmonia Lewis historia, som precis som många av hennes verk
skingrats och gått förlorad under 1900-talet.
Kleopatraskulpturen, som förblev osåld, hamnade till exempel som
gravmonument över en kapplöpningshäst i en förort till Chicago,
köptes senare av en lokal tandläkare, och förpassades sedan till
ett förråd där en konsthistoriker fann den i slutet av
1980-talet. Idag finns den i Smithsonian American Art Museum.


Få fotografier av Lewis är bevarade. Bara ett av dem kommer från
hennes tid i Rom. Hon poserar klädd i en kritvit klänning med
spetsar och volanger i lager på lager. Och historien om henne är
ett lapptäcke av färg och vithet, historia och ideal, hud och
kropp. Författaren Henry James raljerade över hur hennes hudfärg,
som ”pittoreskt kontrasterade mot hennes material”, var den
främsta orsaken till hennes berömmelse, svart mitt i den
”marmorvita flocken” av kvinnliga konstnärer i Rom. Men själv
sade hon: ”Vissa berömmer mig för att jag är färgad, och den
sortens beröm vill jag inte ha. Anmärk hellre på mina brister,
för det kommer att lära mig något.”


Lewis positionerade sig med självklarhet mitt i
den västerländska, vita kulturhistoria vars centrum vid den tiden
fortfarande var Rom. Hon signerade sina verk på latin: Edmonia
Lewis fecit Roma. Hennes skulpturer av icke-vita individer
avbildade i vit marmor tog plats i samtidskonsten utan den
tidstypiska exotisering och sexualisering av det främmande som
till exempel kom till uttryck i idén om den ädle vilden. Men
varken Lewis eller hennes samtida visste att den värdighet som
det marmorvita skulle låna sina bärare byggde på en felaktig
premiss om den vita antiken.


Och antikens skulptur var inte bara bemålad. Precis som i
skulpturen av Silenus använde man färgad sten för att signalera
det främmande hos såväl ociviliserade naturgudar som de avlägsna
folkslag man införlivat i sitt rike. Också stensorterna kom från
områden i romarrikets utkanter: grön marmor och röd porfyr från
Egypten; rödspräcklig och svart marmor från Turkiet. Den färgade
stenen blev både exotisk markör och maktdemonstration från väldet
som sträckte sig över hela den kända världen. Kontrasten kunde
inte vara större mot den frihet som genomsyrade Edmonia Lewis liv
och verk.


Anna Blennow, latinforskare och poet


Litteratur


Edmonia Lewis – internationally renowned sculptor, Charlotte
Etinde-Crompton & Samuel Willard Crompton, 2020.


The Lure of Italy. American Artists and the Italian Experience,
1760–1914, ed. Theodore Stebbins, Jr, Museum of Fine Arts,
Boston, 1992.


Barbro Santillo Frizell, ”Antikens marmorstatyer en vit lögn”,
Svenska Dagbladet 2009-02-11


Sarah E. Bond & Sean P. Burrus, ”Barbarians and Sculpture’s
Color Barrier in Ancient Rome”, Hyperallergic 2018-05-31


Heidi Morse, ”Roman Studios. The Black Woman Artist in the
Eternal City, from Edmonia Lewis to Carrie Mae Weems”, i
Classicisms in the Black Atlantic, eds. Ian Moyer, Adam Lecznar
& Heidi Morse, 2020.