Bortom den manliga betraktarens blick

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i
1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch
målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i
ett porträtt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes för första gången den 1 november 2017.


Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig
kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed
boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar
sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i
konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue
Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år
och Venny Soldan, 24 år.


Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig
vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som
modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men
skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk
på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en
halvmeter hög.


Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått
fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör
och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i
Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad
Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren
Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg
Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien
oftast kallad Hanna Pauli.


Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid
stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för
både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen
tillbringas alltså i ateljén.


Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten,
börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras
möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt,
att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den
prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och
småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.


Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge
kvinnorna prata.


De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage,
och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra
skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets
slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein
air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén
för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer
strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och
Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand
iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och
Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt.


Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och
Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet
på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var
otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde
till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen
borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de
kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i
konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna:
bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.


Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev
frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden
och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga
kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet –
och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch
hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.


Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit
till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och
kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk
lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen
öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina
manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.


I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris
fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett
tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En
kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt
ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält
en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna
Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen
under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är
också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar
kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.


Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska
målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes
smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på
betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken
kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett
realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla
ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga
tvättade händer.


Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av
det.


Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition
mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i
porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell.
Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och
hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det
här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna
som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom
konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt
objekt, modellen.


Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett
subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon
inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång,
vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut
framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är
bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I
handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon
uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en
skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i
diskussionen med Hanna Hirsch.


I vilket fall som helst är hon alldeles
obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över
kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer
än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och
inspiration.


De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch
och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det
moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner,
etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart
några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden.
Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den
yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på
golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt
ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället
en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch –
som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för-
och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny
Soldans fot.


Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon
istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.


Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt
av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna,
intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också
deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som
självständiga individer.


Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker