Till slut fick folk nog av Thomas Manns grammofon

Vi har vant oss vid att höra spöken. Men en gång i tiden var
inspelade röster och musik något häpnadsväckande. Thomas
Steinfeld tar Thomas Mann till hjälp får att få oss att se hur
märkvärdigt det är.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Långt uppe i de Schweiziska bergen ligger ett sanatorium med
namnet ”Berghof”. Några år innan första världskrigets början
samlas där en brokig skara patienter, uppenbarligen förmögna
kvinnor och män från olika europeiska länder. De verkar söka bot
mot lungsoten, men har faktiskt bestämt sig för att tillbringa
resten av sina liv på denna stillsamma plats halvvägs mellan
slättlandet och himlen. Plötsligt står en låda i pianosalongen,
ett matt svartbetsat skrin som med en silkeöverspunnen kabel
anslutits till en väggkontakt. ”Det är ingen apparat och ingen
maskin“, utropar hovrådet Behrens, direktören för sjukhuset, när
han får syn på underverket, ”det är ett instrument, det är en
Stradivarius, en Guarneri där råder resonans- och
svängningsförhållanden av det mest utstuderade raffinemang.“
Skrinet är en grammofon.


Tekniken är så ung, publiken är så oerfaren i umgänget med
konserverad musik, att den applåderar när nålen nått det sista
varvet. Lyssnarna ropar på mer, de skrattar när en sångare
övergår till falsett, de ropar ”bravo“ när sluttonikan nåtts. De
första erfarenheterna med tekniskt reproducerad musik måste ha
liknat de första mötena med fotografiet: händelser, liksom
utrivna från tillvaron, men på ett otäckt sätt likt det som
verkligen skedde, konstgjort, drömaktigt, dött, dock intill
förväxling samstämmande med den levande naturen. Och inte bara
det: ögonblicket, som bara en gång inträffade för att aldrig
komma igen, fanns nu bara där – närvarande som ett glas vatten
eller en skruvmejsel, alltid färdigt, alltid redo, alltid
upprepbart, här och där och på vilken ort som helst.


”Bergtagen” heter romanen, i vilken den tyske
författaren Thomas Mann i början av 1900-talet berättade om en
ung man, som egentligen hade kommit till detta mellanrike för att
hälsa på en äldre kusin. Men Hans Castorp, en ingenjör utan
yrkeserfarenhet, som det heter i boken, utvecklar en ostadig
feber och stannar, först en månad, sedan flera månader. Till slut
blir det sju år som inte upplevs som en tid som går utan som ett
enda långt nu. Han samtalar med de andra gästerna, han förälskar
sig i en dam från Ryssland, han spelar kort. Ingenting blir
bestämt. Då ser han grammofonen, i bokens sista kapitel, och han
möter sitt öde: ”Han uppfylldes av en bestämd aning om en ny
passion, ny förtrollning, ny kärlek.“ Hela hans uppmärksamhet
tillhör nu apparaten. Hans bästa tid är natten, när han har
grammofonen för sig själv.


Pianosalongen fylls nu med ”andemusik”, i ordets egentliga
mening, med musik framförd av spöken: ”Han såg inte de sångare
och sångerskor som han hörde, deras personer dvaldes i Amerika, i
Milano, i Wien, i S:t Petersburg och kunde gärna få stanna där,
ty han hade det bästa av dem, deras röster, och han uppskattade
denna rening eller abstraktion.“ Och så sitter Hans Castorp i sin
fåtölj, med huvudet lutat mot axeln, och väcker andarna till liv:
Varje gång det faller honom in, varje gång när han trycker på en
knapp, så måste de uppträda igen, alltid lika unga, alltid med
samma toner, alltid beredda att upprepa samma ord med samma
andetag. Och ju mer de sjunger, och närmare de kommer honom,
desto mer närmar han sig också dem, desto mer blir han själv en
spökfigur.


En gång i tiden var dessa andars uppträdande i
den verkliga världen någonting så oerhört och häpnadsväckande,
att lyssnarna ville ge dem stående ovationer. Då var andarna bara
enstaka varelser i en akustikens värld fylld av helt andra ljud,
eller av inga ljud alls. Sedan dess har andarna nästan helt
övertagit herraväldet över öronen. Och så blev de så vanliga, att
lyssnarna glömde att de lever i andarnas sällskap. Eller är det
tvärtom: att människorna vant sig att leva i andarnas värld? Ty
vad som hände i musiken, det hände vid samma tid också i filmen,
där städer och landskap, människor och folkmassor dök upp i mörka
biografsalar, så att filmerna i all oändlighet kunde berätta om
Faust eller Nosferatu eller Buster Keatons oändliga kamp mot
missödet.


Denna andarnas värld har påfallande likheter med ”hades”,
antikens dödsrike. På ”samma sätt som den tekniska
reproduktionens röster inte har någon kropp, så hade antikens
döda ingen materiell tillvaro. De bestod av dimma. Försökte man
att röra vid dem, så grep man i det tomma. Ett slags liv fick de
enbart, när de fått i sig en droppe blod, så som rösten på
grammofonen, som först börjar sjunga när en lyssnare satt igång
svängskivan. Men så liknar dessa andar inte bara de levande döda
från ”hades”, utan också spöken, i sin moderna utformning, de som
går omkring i ödsliga hus, de stackars varelserna som är tvungna
att natt efter natt och i all evighet utföra samma dåd, tills en
nådig själ förbarmar sig över gengångaren och bryter, om inte
förbannelsen, så åtminstone elkontakten.


Tre verk är det som Hans Castorp, ett ”livets sorgebarn“, inte
tröttnar på att lyssna till: Ur Giuseppe Verdis ”Aida” är det
finalens duett: ”Tu – in questa tomba“, ”du – i denna grav“.
Dessutom är han mycket förtjust i Georges Bizets opera „Carmen“,
historien om en dubbelt eller till och med trefaldigt misslyckad
kärlek. Slutligen fastnar han vid Franz Schuberts  sång
”Lindenbaum“: ”vid brunnen framför porten“. Hans latenta sympati
för döden hittar äntligen det passande ackompanjemanget: ”Hans
Castorps tankar eller aningsfulla halvtankar flög högt medan han
satt ensam i natten framför sin putsade musiklåda – de flög högre
än hans förstånd räckte, det var alkemiskt uppdrivna tankar. Å,
den var mäktig, denna själens förtrollning!“ Det dröjer dock inte
länge innan andarna blir farliga. Hade han lyssnat i sällskap,
tillsammans med de andra patienterna, kanske till och med i en
konsertsal, så hade hans förtrollning dämpats av det sociala
umgänget. Men ensam som han är, utvecklas den alltför nära
bekantskapen med andarna till en fråga om liv och död. Romanen
slutar, som bekant, med att hjälten lämnar sanatoriet i bergen.
Han reser ner till slättlandet, ner till kriget.


Förresten var Thomas Mann själv en ivrig
anhängare av grammofonmusiken. Inte från början, inte 1920, när
han kallade den för ett ”barnsligt och enformigt gyckelverk“. Men
några år senare köpte han själv en skivspelare, av det tyska
märket ”Cremona“. Och denna apparat beundrade han som ”ett
ymnighetshorn som flödade av munter och själfull konstnärligt
njutning“. Det dröjde inte länge innan gästerna, som han själv
hade bjudit in till te och kaka, klagade över att det inte längre
gick att tala med honom, för skivornas skull. De undkom inte
andarna som Thomas Mann manade fram, åtskilda från sina kroppar i
tid och rum.


Thomas Steinfeld, författare och professor i kultursociologi