Missförstånd präglar vår tillvaro

Felöversättningar, felhörningar och feltolkningar kan förändra
världen. Kanske finns de i själva kärnan av existensens tomhet,
funderar Ulf Karl Olov Nilsson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Hur mycket av våra liv kan vi påverka? Väljer vi vår framtid? Och
hur mycket är styrt av livsförutsättningar, öde? Eller: ren
slump, idiotiska missförstånd utan mening.


I Lena Anderssons ”Studier i mänskligt beteende” får vi möta
Matilda Ström som helt ung var förälskad i Emil. När Matilda
efter att länge ha samlat mod ställde frågan: ”Du skulle inte
vilja gå på bio någon kväll?” svarade Emil: ”Med dig?” Matilda
tolkade saken ungefärligen som ett ”Va! Tror du att jag skulle
vilja gå på bio med dig” – när det snarare uttryckte ett slags
positiv förvåning. Ett: ”Bio? Wow. Med dig!” Men missförståndet
var ett faktum, ögonblicket förbi och Matilda och Emil krånglar
in sig i en hopplös dialog om huruvida själva filmupplevelsen i
själva verket inte är bättre om man går på bio ensam.


Vad hände? Varför detta missförstånd? Ren slump kan vi knappast
säga att det var. Snarare vill Lena Andersson att scenen ska
gestalta Matildas hämmade karaktär. Matilda som aldrig skaffar
sig en utbildning, som jobbar kvar år efter år i samma
sybehörsaffär och tillbringar kvällarna med att ensam titta på
filmer på teve. Det blev liksom inget av hennes liv, tycks
romanen säga. Eller vänta? Missförståndet med Emil var kanske
visst en slump. Är det vad Lena Andersson vill säga? Att Matildas
karaktär danades av missen, att hon i själva verket blev hämmad
efter denna nesliga missuppfattning av betoningen av två ord.


I juli 1945 inträffade det som ett tag kallades
för världshistoriens mest ödesdigra felöversättning. Då möttes
nämligen världens politiska ledare – såsom Truman, Churchill,
Stalin – i Potsdam och diskuterade världens framtid. En sak bland
många de kom fram till var att kräva omedelbar kapitulation av
Japan. Innan någon formell skrivelse hade formulerats fick Japans
premiärminister Suzuki uttala sig och i sitt svar använde han
ordet mokusatsu. Ordet innehåller två delar, moku ”tystnad” och
satsu ”döda” och har flera olika betydelser, men i nyhetsflödet
kom det att översättas med ”ignorera”. Japan ignorerade alltså
kravet på underkastelse, vilket fick Truman att bestämma sig för
att släppa bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Fem år efter
krigets slut kom översättningen att kritiseras i några
uppmärksammade artiklar. Mokusatsu kan förutom ignorera också
betyda flera andra saker, menade somliga, bland annat
ungefärligen ”att i vishet förbli i tystnad” och kanske ville
Suzuki helt enkelt avvakta den fullständiga skrivelsen och
överlägga med regeringen. Död, förstörelse – allt på grund av en
felöversättning alltså. Men till saken hör att denna historia
också tycks vara ett missförstånd. Idag verkar de flesta
historiker vara överens om att ordet visserligen är tvetydigt men
tolkades korrekt och att det inte hade så stor betydelse trots
allt. Men ändå, känslan av att så mycket död och olycka kan
stamma ur ett banalt misstag är överhängande.


Missförstånd och misstag ställer nästan alltid frågan om slumpen.
Hur många livsavgörande saker är det inte som bara råkar hända? I
det vi kallar för verkligheten måste vi ställa oss den typen av
frågor ibland. Men när det gäller litteratur bör vi tänka
annorlunda. Ty även om litteratur ibland vill visa på
slumpmässiga förhållanden så har författaren ändå tänkt ut dessa.
Slumpen finns i den yttre verkligheten men inte i vårt inre
själsliv, tycks många mena, så också Sigmund Freud i sin bok om
felhandlingar från 1906, Vardagslivets psykopatologi. Det är
alltså slump, skulle Freud säga, om vi kastar en tärning och
utfallet blir en sexa, men drömmer vi eller fantiserar om samma
tärningskast har det en inre betydelse.


En helt radikal uppdelning av världen efter ett fatalt språkligt
missförstånd sker i Gunnhild Øyehaugs roman ”Presens Maskin”. Den
avgörande scenen är lika enkel som extremt komplicerad:
småbarnsmamman Anna läser Tua Forsströms diktsamling ”Efter att
ha tillbringat en natt bland hästar” samtidigt som hon lite lojt
tittar på när hennes dotter cyklar omkring i trädgården på en
trehjuling. Plötsligt råkar Annas ögon kasta om två bokstäver i
en dikt: hon läser ordet trädgård som tärd-gård. Det visar sig
bli en felläsning med enorma konsekvenser; från och med det
ögonblicket klyvs världen i två delar och hennes dotter Laura
försvinner häpnadsväckande nog in i ett parallellt universum,
förvisso intill förväxling likt det hon lämnat. Öyehaug skriver:
”I utgångspunkt-universumet satt Anna och kände allt vitna när
hon inte längre såg någon ute på gräsmattan som hon hade en
känsla av att hon hade hållit ögonen på och inte fick tappa ur
sikte. Trädgården var på ett sätt obegripligt tom, och tyst, ett
hål: en helt vanlig trädgård, med helt vanligt gräs, och en helt
vanlig syren, svagt vajande, sinnessjukt syrenvit, nästan
skrikande. Något var borta men hon visste inte vad.”


Mor och dotter lever vidare utan minne av
varandra i varsin värld: I ett universum växer dottern Laura upp
med sin far Bård och i ett annat skiljer sig Anna, får två barn
med en annan man och blir framgångsrik författare. Men både Anna
och Laura lever ständigt med en vag obehaglig känsla av att
någonting saknas. Men vad de saknar, det vet de inte. Vi har
alltså i ena universumet en mor som inte vet om att hon förlorat
sitt barn och i det andra en dotter som inte vet om att hon
förlorat sin mor.


Det är en driven, rapp och mycket rolig roman och kanske är det
därför den gör mig så sorgsen. Jag kommer att tänka på när jag
dagen efter en fest skrev och beklagade att jag aldrig dök upp
och min festglade vän svarade: ”Ingen fara, jag har inget minne
av att du inte var där.” Det kanske låter som ett skämt – och det
var det naturligtvis också, hoppas jag – men om vi låter meningen
sjunka in: tänk allt vi inte kan minnas att vi aldrig gjort, tänk
alla vi inte kan minnas att vi aldrig träffat, tänk alla saker vi
inte vet att vi skulle ha velat göra. Är inte det ett slags teori
om livets grundläggande brist? Vetskapen om att något, ja rentav
det viktigaste saknas – kärleken kanske, själva kärleken,
kärleken till och från mor rentav, eller festen, livets fest,
festen av att vara vid liv, allt det där riktigt riktigt roliga;
vart tog det vägen? Och att denna förlust av – ja, vadå
egentligen? den tomma punkt som skulle ge våra liv mening – att
denna förlust beror på ett banalt missförstånd.


Ulf Karl Olov Nilsson
författare, psykoanalytiker och översättare


Litteratur


Gunnhild Øyehaug: Presens Maskin. Översättning: Marie Lundquist.
Nirstedt/litteratur, 2020.


Sigmund Freud: Vardagslivets psykopatologi. Svensk översättning
av Eva Backelin. Del IV i Freuds samlade skrifter. Natur &
kultur, 1997.