Döda ditt ego med kärlek och uppmärksamhet

Verklig uppmärksamhet, ett seende som kastar bort jaget och går
till tingen och människorna själva, utgör en särskild etisk linje
under 1900-talet. Mattias Hagberg följer den uppmärksamt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I ett brev till hustrun Clara, daterat den tionde oktober 1907 i
Paris, beskriver Rainer Maria Rilke hur han stått i timmar och
betraktat ett fåtal målningar av Paul Cézanne på höstsalongen i
Grand Palais. Han är trollbunden av den nyligen bortgångne
konstnärens måleriska handlag och av hans sätt att närma sig
världen.


Gång på gång återvänder han till rummet där Cézannes målningar
finns samlade. Förundrad beskådar han färgerna och de vardagliga
föremål som träder mot honom. Hos Cézanne anar Rilke ett nytt
sätt att se, ett nytt sätt att betrakta människor och ting. Den
trettonde oktober skriver han till Clara igen: ”Att Cézanne ger
mig så mycket att göra nu får mig att märka hur mycket jag har
förändrats. [–-] Sannolikt är jag bara vid en första milstolpe;
men ändå, jag kan redan förstå den gamle mannen som gått
någonstans långt före […].”


Mötet med Cézanne brukar beskrivas som en
vändning för Rilke. Hans sätt att tänka och förstå konst och
poesi blev aldrig riktigt detsamma efter de där timmarna i Grand
Palais. Han kom att betrakta skapandet som något som har med
synen att göra, som något som kommer an på en uppmärksam och
kärleksfull blick. Han ska senare uttrycka det med orden: ”Jag
lär mig att se. Jag vet inte vad det beror på, men allt går
djupare in i mig och stannar inte där det tidigare stannat. Jag
har ett inre som jag inte visste om. Nu tar sig allt dit in.”


I litteraturhistoriska texter om Rilke heter det ibland att han
utvecklade en seendets poetik, ett sätt att närma sig språket och
världen som var djupt förankrad i den där uppmärksamma blick som
han upptäckt via Cézanne. Men frågan är om inte denna poetik
också var en etik.


I brevet till Clara från den trettonde oktober beskriver han
Cézannes måleri som en kärlekshandling eftersom Cézanne varken
målade människor eller ting så som de tedde sig för honom själv,
utan så som de verkligen var, i sig själva. För Rilke framstod
Cézannes blick som fullständigt osjälvisk, som befriad från
egoism.


”De stora konstnärerna uppenbarar världens detaljer.” Så skrev
den irländska moralfilosofen och romanförfattaren Iris Murdoch
sextio år senare i en av sina mest lästa texter ”Det godas
supremati över andra begrepp”. För henne, precis som för Rilke,
var den uppmärksamma blicken en oundgänglig del av såväl konsten
som litteraturen. Och precis som han lät hon kärleken och seendet
mötas. ”Kärlek”, skriver hon på ett ställe, ”är att varsebli
individer.”


Murdoch, som då och då refererade till Rilkes
brev om Cézanne, är kanske den västerländska tänkare som gjort
mest för att skapa en sammanhållen poetik och etik utifrån den
osjälviska uppmärksamheten. I såväl romaner som filosofiska
texter återvände hon ständigt till frågan om varseblivningen som
en väg till moralisk självtranscendens. ”Kärlek”, skriver hon,
”är den ytterst svåra insikten att det finns något reellt utanför
det egna jaget.”


Murdoch förbinder denna etiska och poetiska blick med ett
självutsläckande, med en rörelse bort från egots fortlöpande
självbedrägerier, i form av fantasier som klistras på omvärlden,
till en plats där jaget upphör att vara centrum.


Denna syn på etik, som ligger långt ifrån den traditionella
föreställningen om att moraliskt handlande kräver att vi kan se
oss själva i andra, hämtade Murdoch från den franska filosofen
och mystikern Simone Weil.


Tankarna på självutplåning, försakelse och på ett sinne som
vänder sig från jaget mot omvärlden genomsyrar det mesta som Weil
såväl skrev som gjorde. Hela hennes korta liv förefaller ha varit
ett enda långt försök att utplåna sig själv till förmån för
andra. I sina texter använde hon gärna det franska ordet
attention för att sammanfatta vad hon menade. Ett ord som rymmer
mer än svenskans uppmärksamhet, eftersom det inte bara betyder
att rikta sinnet mot något, utan även att avvakta och vänta,
något som var mycket betydelsefullt för Weils syn på allt från
kunskap till medmänsklighet. I en text med den märkliga titeln
”Reflexioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i
kärleken till Gud” beskriver hon denna avvaktande hållning med en
bild av en man på en hög bergstopp som ser ut över landskapet
under sig utan att på förhand ha bestämt sig för vad han ska
fokusera på. ”Uppmärksamheten består i att bromsa in tanken,
hålla den i beredskap, tom och öppen för sitt föremål, [–-]
liksom i väntan, icke sökande någonting, men redo att ta emot
sitt objekt i dess nakna sanning”.


Precis som hos Rilke och Murdoch är blicken, själva seendet, det
väsentliga för Weil: ”Den blicken är först och främst en
uppmärksam blick: själen har gjort sig tom på allt eget innehåll
för att ta emot den man ser på, sådan som han verkligen är, i
hela hans sanning.”


Men blicken är en sak, hur den artikuleras en annan. Såväl Weil
som Murdoch var skrivande personer som visste vilken betydelse
språket har för vårt förhållande till världen. Murdoch var noga
med att påpeka att metaforer alltid är en väsentlig del av allt
tänkande.


Eller för att uttrycka det annorlunda: Mellan språk och
uppmärksamhet finns ett oundgängligt band.


Den norska litteraturvetaren Toril Moi har
skrivit en fin liten pamflett om allt det här med just titeln
”Språk och uppmärksamhet”. I den passerar såväl Murdoch som Weil
förbi som viktiga inspirationskällor, men det är ändå Rilke som
får sista ordet. Det är hos honom som Moi finner den
väsentligaste kopplingen mellan blicken, språket och världen:
”Jag lär mig att se. Jag vet inte vad det beror på, men allt går
djupare in i mig och stannar inte där det tidigare stannat. Jag
har ett inre som jag inte visste om. Nu tar sig allt dit in.”


För Moi blir Rilke den som förstår att arbetet med språket är en
övning i att se klarare, att det finns ett ständigt spel mellan
ord och blick.


”Mitt språks gränser är min världs gränser”, skrev Ludwig
Wittgenstein en gång. Och kanske är det till den gränsen allt
detta bär oss; till den punkt där ord, blick och värld möts; där
det inre blir det yttre och jag blir du.


Eller med Murdochs ord: ”Svårigheten ligger i att hålla
uppmärksamheten fäst vid den verkliga situationen och att hindra
att den i smyg återvänder till jaget med självömkandets,
föraktets, fantasins eller förtvivlans tröst. [–-] Det är en
uppgift att se världen som den verkligen är.”


Mattias Hagberg
författare och journalist


Litteratur


Toril Moi, ”Spåk och uppmärksamhet”, i översättning av Alva Dahl.
Bokförlaget Faethon, 2017.


Iris Murdoch, ”Det godas supremati över andra begrepp”, i
översättning av Kate Larson. I Cederberg (red.), Att läsa Platon.
Brutus Östlings förlag, 2007.


Rainer Maria Rilke, ”Brev om Cèzanne”, i översättning av Helga
Krook. Raster, 1995.


Simone Weil, ”Reflexioner angående skolstudiernas nytta för
tillväxten i kärleken till Gud” i boken ”I väntan på Gud” i
översättning av Karin Stolpe. Bonnier, 1957.