Jon Fosse byggde en ny teater på postmodernismens ruiner

Mikael Timm närmar sig Jon Fosses dramatik genom att ställa tre
enkla frågor. Svaren tenderar att bli något mer komplicerade.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


1993 sedan satte Ingmar Bergman upp pjäsen Rummet och Tiden på
Dramatens Lilla Scen. Det var en av få uppsättningar regissören
gjorde av samtida dramatik. Och valet av pjäs var förbryllande
eftersom Botho Strauss räknas som en av de första
postmodernisterna, en grupp Bergman sade sig avsky. Men något
måste ha fascinerat honom. Kanske den fragmentariska stilen eller
så hade Bergman läst Strauss teoretiska artiklar i Theater Heute.


Hur som. Botho Strauss gestalter är utslängda på scenen som bråte
på minnets vind där livets stora föreställning en gång spelats
men som nu är avslutad. Spelplatsen är ett restlager av
minnesfragment. 


”En gång i tiden kände vi varandra. Det kan väl inte ha varit
något särskilt som hände den gången. Det kan det väl inte.” säger
en av dramats huvudpersoner.


Jag har knappt tänkt på pjäsen sedan jag såg den
men nu dyker den upp i minnet som fragment av något som var men
som pekar framåt. 90-talsuppsättningen gör sig påmind när jag
läser ett urval av Jon Fosses dramatik, hur olika texterna än är.
I Strauss pjäs är replikerna vad som blivit kvar från ett
tidigare liv. Själv har författaren under decennierna som gått
blivit en konservativ debattör och lämnat teatern för romaner och
essäer. Också hans egen pjäs kan idag i sig uppfattas som en
teaterruin från postmodernismens glansdagar och i den ruinen har
Jon Fosse stått.


Att det finns en koppling mellan de två författarna är inte
konstigt. Fosse talar i intervjuer om filosofer som Heidegger och
Wittgenstein och har i sina pjäser tydliga hänvisningar till både
tysk 1800-talspoesi och Samuel Beckett, storheter som påverkat
också Strauss.


Men Fosse har lämnat postmodernismen, han har gått ut ur
teaterruinen in i ett annat landskap. Han tar vid där Strauss
slutade. Och det fodrar att vi åskådare nollställer oss. För med
Fosse börjar något helt nytt i dramatiken. En enkelhet, ett
allvar.


Regissören Peter Stein har karaktäriserat Strauss pjäser som
lekfulla. Det har nog ingen sagt om Fosses. I postmoderniteten
fanns en citatglädje. Man ironiserade över arkitekturhistorien,
litteraturhistorien och teaterns traditioner – lekfullheten kunde
naturligtvis bli pretentiös när en tråkig kontorsbyggnad kröntes
med romersk portal i råbetong högst upp men på teatern hjälpte
den att locka fram leenden och skratt. I Bergmanuppsättningen var
det Erland Josephson som spelade Julius, som med elegant ironi
kommenterar de andra gestalterna.


Någon sådan roll finns inte i Fosses pjäser. När han började
skriva dramatik var postmodernismen högst livskraftig men redan
från början tar Fosse ett stort steg framåt, ut ur ironin in i
allvaret. Hans dramer är extremt tydliga med kortfattade
repliker, enkelt språk och många omtagningar. Och samtidigt
svårbegripliga. För vad handlar pjäserna om, vad vill författaren
säga?


För att hitta en ingång kan man ställa tre enkla frågor: var, när
och hur?


Så var är vi? Scenografin är nedskuren så långt det bara går och
för var pjäs krymper dekoren. I Jag är vinden från 2008 sägs att
dramat ”utspelas i en tänkt och knappt ens antydd båt och
handlingarna är också tänkta och ska inte utföras, utan vara
illusoriska”. De två personerna heter Den ena och Den andra.


Så har vi den andra frågan: När. Medan Becketts pjäser som
bakgrund har krig och kärnvapenhot så avstår Fosse från
tidsmarkörer. Men han gör ändå en precisering. I pjäsen Stark
Vind från 2021 säger en av figurerna att det varken finns ett
förflutet eller en framtid, bara ett nu. Och i detta nu utspelas
Fosses pjäser.


Så har vi någon hjälp av frågorna? Nja, i
förstone kan tyckas att vi inte blir så klokare av att veta att
Fosses pjäser utspelas i ett skissat rum och ett vagt nu. Men,
teater är en sinnlig upplevelse så om vi litar till vår hörsel
och vår syn blir svaren tydligare. Då märker vi att Fosses oklara
rum och oklara tid liknar varandra. Ja, från åskådarplats
sammanfaller de. Fosse har sagt att teatern är en plats där
mirakel kan inträffa själv associerar jag lite lättvindigt till
Einsteins relativitetsteori i vilken rummets tre dimensioner
bildar en enhet med tiden. Rumtiden, som det kallas, är måhända
Fosses scen.


Återstår frågan Hur? All dramatik utgår från någon gåta eller
konflikt som ska få en lösning. Så också Fosses pjäser. Ibland är
det tydligt. De två männen i den lilla båten som vi möter i Jag
är vinden är olika, trots att texten inte säger något direkt om
detta. Olikheten beror på deras position i skeendet. Den ene vet
vad som väntar, han tar tagit ett beslut som så småningom blir
uppenbarat för den andre och för åskådaren. Den ene styr båten
mot ett ögonblick som också är en position på havet. Han är i
rörelse och driver handlingen framåt. Den andre är, tills
slutögonblicket, passiv, alltså stillastående.


Rum och tid bildar en enhet tills vi förstår vad som händer eller
snarare kommer att hända när ridån gått ned. Då spricker enheten
och vi är tillbaka i den vanliga tideräkningen.


Om skickliga dramatiker kan sägas att deras gestalter lever kvar
efter att man glömt handlingen i pjäsen. Jag minns inte allt i
Kameliadamen, men jag minns henne. Om Fosses dramatik kan sägas
att man inte minns personerna och knappast handlingen. Men man
minns situationen: rumtiden.


Fosses dramatik kan läsas som ett försök att säga emot
Wittgensteins berömda slutord i Tractatus: ”Vad man icke kan tala
om, därom måste man tiga.”  


Språket är otillräckligt och kan lura oss, om det tycks
Wittgenstein och Fosse vara överens. Men dramatikern Fosse har
fler verktyg: bilden, scenrummet, gesterna och pauserna. I en av
sina essäer skriver han:


”När teater är riktigt bra, och då menar jag inte i timtal, jag
menar de lysande förtätade ögonblick när någonting på ett
oförklarligt sätt koncentreras till en intensiv känsla som
samtidigt är fylld av en insikt som man förstår med hela sitt
väsen, men som man ändå inte kan ge uttryck för, det vill säga
när teatern är som allra bäst brukar man för att skildra just
dessa ögonblick, säga att en ängel går genom scenen.”


En ängel kan vara en budbärare. Kanske har ängeln med sig nåden,
förvisso ett abstrakt begrepp, men som för individen kan vara en
högst konkret förnimmelse.


Fosse har ersatt postmodernismens disparata
element med dess motsats: långt driven förtätning. En
koncentration så extrem att tid och rum blir ett. Och som
samtidigt öppnar sig mot både det svårgripbara och det konkreta.


Så vad blir kvar hos åskådaren. Jo, ett minne. För att använda
Jon Fosses egna ord:


”En osynlig närvaro tittade in. Och försvann.”


Därmed får frågorna: När, var och hur anses besvarade. Hmmm…
Åtminstone för ögonblicket.


Mikael Timm
författare, kritiker och filmare


Litteratur


Jon Fosse: Teater I, II och III. Redaktör: Daniel Pedersen, men
översättningar av Marie Lundquist, Svante Aulis Löwenborg, Sveve
Sem-Sandberg och Lars Norén. Bokförlaget Faethon, 2021.


Jon Fosse: När en ängel går genom scenen. Översättning: Marie
Lundquist. 10TAL Bok, 2016.