Har vi pirater att tacka för upplysningen?

Är det Jolly Roger snarare är Trikoloren som upplysningens
förkämpar bör hissa? Dan Jönsson läser David Graebers postumt
utgivna Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia och prövar
hypotensen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Historien är höljd i dunkel. Historien är visserligen alltid
höljd i dunkel, men i somliga hörn är dunklet dunklare än annars.
Som här: på nordöstra Madagaskar, troligen i närheten av den
lilla ön Ile Ste-Marie, låg i början av 1700-talet en stad med
namnet Libertalia, eller Libertatia. Libertalia, berättas det,
var en koloni som grundats av pirater med en viss kapten James
Mission i spetsen, en republik där myterister och sjörövare
förverkligat ett samhälle med radikal jämlikhet, där all egendom
var gemensam och besluten fattades genom direkt demokrati. Ingen
hudfärg, ingen tro räknades för mer än någon annan. Invånarna i
Libertalia såg sig som frihetens väktare och drevs av sitt
motstånd mot auktoriteter och förtryck i alla former: monarki,
slaveri, religion och ekonomisk orättvisa. De konstruerade ett
eget språk, förde en vit flagga och levde i vad som kan beskrivas
som utopisk kommunism. Med kapten Missions ord var ”varje
människa född fri, och med lika stor rätt till sin försörjning,
som till luften han andas”.


Så berättas det åtminstone. Med tiden har
historikerna tyvärr kommit till slutsatsen att både kapten
Mission och hans Libertalia måste betraktas som en myt. Enda
källan där de nämns är den samtida krönikan A General History of
the Pyrates, utgiven i London 1724 under pseudonymen Captain
Charles Johnson, möjligen ett täcknamn för författaren Daniel
Defoe. Mycket annat i Captain Johnsons krönika är å andra sidan
väl belagt, så det kan inte uteslutas att myten om Libertalia i
viss mån var, som det brukar heta, baserad på en verklig
historia. Att pirater verkligen etablerade baser och grundade
kolonier på Madagaskar är oomtvistat, och i Europa gick vid tiden
rykten om ett mäktigt piratkungarike under ledning av den
legendariske – men historiskt dokumenterade – sjörövaren Henry
Avery, som efter en spektakulär räd mot den indiska stormogulens
flotta utnämndes till ”mänsklighetens fiende” och jagades som
fredlös över hela världen, utan resultat.


Även detta kungarike var av allt att döma en myt. Däremot tycks
bilden av piratsamhällenas egalitära och demokratiska principer
faktiskt ha visst fog för sig. Det var nämligen så besluten togs
och rikedomarna fördelades ombord på piratskeppen – så att samma
regler gällde när de gick i land verkar logiskt. Men sant eller
inte: det ver,kligt betydelsefulla i den här historien är kanske
egentligen det dokumenterade faktum att berättelserna om dessa
fria och jämlika piratsamhällen fick sådan spridning i det tidiga
1700-talets Europa. Man får komma ihåg att det här var flera
årtionden före Montesquieu, Rousseau och encyklopedisterna; det
vi idag kallar upplysningen och dess idéer om en rättvis och
förnuftsbaserad samhällsordning hade fortfarande inte
formulerats. Men de låg i tiden. Piratlegendernas berättelser om
blomstrande, alternativa samhällen i fjärran hav förebådade ett
epokskifte.


Det är här deras historiska betydelse ligger, inte i deras
eventuella faktabakgrund. Den amerikanske antropologen David
Graeber beskriver i sin posthumt utgivna ”Pirate Enlightenment,
or The Real Libertalia” – alltså: ”Piratupplysning, eller det
verkliga Libertalia” – hur ryktena om dessa laglösa, egalitära
utbrytarrepubliker bör ha fungerat som katalysatorer för det
politiska tänkandet i ett Europa där den absoluta monarkin och
den allsmäktiga kyrkan hade ett bergfast grepp inte bara om den
politiska makten utan också om det ideologiska ramverket. Skulle
nya tankar tänkas fick de helt enkelt komma utifrån. Graeber, som
dog 2020, har tidigare varit inne på samma spår: i den väldiga
”Början på allt”, skriven tillsammans med kollegan David Wengrow,
berättas exempelvis historien om den irokesiske ädlingen
Kandiaronk, som i en vida spridd bok från 1703 av den franske
författaren Lahontan framträdde som en verserad och radikal
kritiker av den kristna civilisationens klasshierarkier,
intolerans och sexuella bigotteri.


Graebers tes är alltså att impulser som dessa
blev avgörande för att rucka perspektiven och bereda vägen för de
idéströmningar som hundra år senare fick sitt utlopp i de franska
och amerikanska revolutionerna. Tanken är i och för sig inte ny;
historiker som Marcus Rediker och Peter Lamborn Wilson har långt
tidigare lyft fram piraternas betydelse som förebilder för den
tidens fattiga och förslavade. Deras räder sågs som hjältedåd mot
en despotisk övermakt, och i deras jämlika, fördomsfria samhällen
anades konturen av en rättvisare värld. Wilson beskriver i sin
bok ”Piraternas utopi” från 1995 hur piratkolonier som
buckanjärernas på Hispaniola – ön som idag delas mellan Haiti och
Dominikanska republiken – eller den i Salé i Marocko i sin tid
fick sådant inflytande på det allmänna medvetandet att de i
själva verket borde ses som första stegen i den revolutionära
utveckling som skulle förändra Europa. Att nästan ingenting finns
kvar som vittnar om deras existens är i sammanhanget inte det
väsentliga. Också det mytiska Libertalia blir för Wilson på så
vis ändå ett historiskt faktum, eller som han formulerar det:
”Man kan anta att berättelsen blev trodd för att den var
trovärdig.”


Sann, verklig, trovärdig –  historieskrivning handlar om att
bringa reda i ett skeende där mycket, kanske rentav det allra
viktigaste utspelar sig i det fördolda, bortom både vittnesmål
och dokumentation, och där myter, mysterier och legender ofta är
drivande i processer som pågår under generationer, utan direkt
påvisbara samband. Ett viktigt spår i David Graebers berättelse
handlar om hur piraterna på Madagaskar ända från början
beblandade sig med den inhemska befolkningen och hur deras
samhällen, också långt efter att de upphört att fungera, på så
vis kan sägas ha överlevt genom lokala kungariken som i många
fall fört vidare deras värderingar ända in i vår tid. Och Peter
Wilson filosoferar, apropå fristaten i Salé, som av allt att döma
försvann genom att piraterna konverterade till islam, hur – jag
citerar: ”Deras inflytande över den europeiska civilisationen
tycks ha varit noll och intet, eller till och med mindre än noll:
i likhet med släktingar som har skämt ut sig nämns de aldrig och
är inte bara bortglömda utan avsiktligt bortglömda.”


Men denna avsiktliga, kollektiva glömska är
kanske ett gigantiskt, europeiskt självbedrägeri? Kanske finns
ett verkligt samband mellan dessa avfällingar och
upplysningstidens beundran för islams konst och kultur? Kanske
piraternas terrorverksamhet bör ses – med Wilsons formulering –
”som ett sätt att fly från (och hämnas på) en civilisation
präglad av ekonomisk och sexuell misär, en självgod kristenhet
baserad på slaveri, förtryck och elitprivilegier”? Mycket
möjligt. Rentav mycket troligt. Men historien säger som bekant
lika mycket om den tid den skrivs i som den tid den skriver om.
Vad vi ser i den beror i hög grad på vad vi förväntar oss att se.
Också vår egen tid är höljd i dunkel.


Dan Jönsson
författare och essäist


Litteratur


David Graeber: Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia.
Penguin books, 2023.


Peter Lamborn Wilson: Piraternas utopi. Översättning: John-Henri
Holmberg. Bakhpll förlag, 2016.