First folio: Nej, det är inte Shakespeare vi läser

Utan First Folio, boken med Shakespeares pjäser från 1623, skulle
scenkonsten och kulturen i stort se annorlunda ut. Men en bok kan
inte fånga den förgängliga teatern, säger Mette Hildeman Sjölin.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2023-12-14.


Sju år efter Shakespeares död samlade två kollegor från hans
gamla teaterkompani The King’s Men ihop hans pjäser, redigerade
manuskripten och gav ut dem i en stor samlingsvolym.


The First Folio, som utgåvan kommit att kallas, publicerades 1623
och kallas så helt enkelt eftersom det var första gången
Shakespeares pjäser gavs ut i folioformat, ett större bokformat
där varje ark har vikts en gång. Det var förresten första gången
som dramatik gavs ut i en så påkostad bok i England över huvud
taget. Folioformatet var vanligtvis reserverat för allvarliga
ämnen – historiekrönikor och religiösa skrifter. Och teater var
inte allvar. Shakespeare har ju kommit att bli själva sinnebilden
för finkultur i västvärlden, men på hans tid sågs hans konstform
inte ens som kultur utan som underhållning – ett tidsfördriv
knappt mer civiliserat än den konkurrerande björnhetsningen.


Ändå var detta inte första gången som Shakespeares dramer
publicerades. Hälften av de 36 pjäserna i Folion hade tidigare
tryckts i det mindre kvartoformatet, där varje ark viks två
gånger. Att så många av hans skådespel kom ut i tryck under hans
livstid vittnar om att de var mycket populära, även om
författarens namn inte alltid stod med i kvartoutgåvorna, som
till skillnad från Folion var billiga att tillverka och köpa, och
inte gjorda för att hålla. Men arton av pjäserna, inklusive
Trettondagsafton, Julius Caesar och Stormen, hade aldrig tidigare
givits ut i tryck och hade gått förlorade om det inte hade varit
för the First Folio.


Tack vare denna enda bok finns mycket av det vi
menar med Shakespeare bevarat. Men… är det verkligen det som är
Shakespeare?


Teater är till sin natur förgänglig. Ingen uppsättning av en pjäs
är den andra lik – inte heller någon föreställning av samma
uppsättning är helt lik en annan. Pjäsen blir levande först i
mötet med just den här publiken som har köpt biljetter till just
den här föreställningen. En stund senare finns den inte längre,
utom i minnet.


Efter sista föreställningen plockas scenografin isär, ställs i
sina beståndsdelar undan i ett förråd eller körs till tippen.
Skådespelarna är inte längre de rollfigurer de har lånat sina
kroppar åt. Replikerna kommer aldrig att sägas igen. I alla fall
inte på samma sätt. Teatern är flyktig, ogripbar. Det är det som
gör den levande. Och det är det som gör den till teater.


När vi publicerar en teatertext i en bok försöker vi gripa det
ogripbara. Fixera livet i tiden, låsa fast en idé i fysisk form.
I det här fallet stora ark papper, tillverkade för hand i
Frankrike av linnelump, doppade i en gelatinlösning, försedda med
bläckbokstäver i en tryckpress, ark för ark, vikta och
sammansydda.


På grund av dåtidens tryckteknik är varje foliant unik. Av de 750
exemplar som trycktes var inte ett enda felfritt. Att kassera ett
ark på grund av några felplacerade typer hade varit alldeles för
dyrt och tidsödande. Även om boktryckarkonsten försöker göra
teatern evig och konstant, försöker bevara Shakespeares
uppskattade föreställningar till eftervärlden, verkar det vara
ett projekt som är dömt att misslyckas. Liksom två
föreställningar aldrig är varandra lika är inte heller två
exemplar av Folion det.


Shakespeare var själv skådespelare och skrev om
teaterns förgänglighet. I Som ni behagar liknar han världen vid
en teaterscen och olika åldrar i en människas liv vid olika
scener i en pjäs. I Macbeth jämför han, i Hagbergs översättning,
livet med ”en stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till
en timmes tid på scenen / Och sedan ej hörs av”.


Vi hade inte känt till dessa två exempel om det inte varit för
Folion, eftersom varken Som ni behagar eller Macbeth hade
publicerats tidigare. Men det finns även pjäser som redan var
utgivna i kvartoformat som hade sett helt annorlunda ut.


Hamlet, till exempel, finns i två olika kvartoversioner. Den
första skiljer sig så mycket från pjäsen som vi är vana att se
och läsa den att många forskare kallar den ”The Bad Quarto”.
Många tror att en birollsinnehavare har rekonstruerat texten ur
minnet och sålt den för publikation, medan andra tror att den
första kvarton kan vara en tidigare eller alternativ version av
Hamlet.


Kenneth Branaghs fyratimmarsfilm från 1996
marknadsfördes som världshistoriens första oförkortade
Hamlet-film. Men vad innebär det egentligen? Det finns inget som
tyder på att Shakespeare någon gång satte upp Hamlet med alla ord
som någon gång har ingått i någon version av texten. När
Shakespeare spelas på teatern förkortas texten alltid i någon mån
jämfört med den publicerade version man utgår från. Den i sin tur
bygger på ett redigeringsarbete, inte sällan utifrån två eller
fler olika versioner av texten.


Faktum är att det aldrig har funnits en definitiv, fullständig
version av Hamlet. Shakespeare anpassade sina pjäser efter
situationen, ensemblen och publiken. Det var levande texter, som
ändrades och utvecklades så länge de spelades. Kanske är Hamlet
inte ens en text, utan summan av alla uppsättningar genom
tiderna?


På scen handlar det ju om att göra val, att välja och välja bort.
Det går inte att eftersträva fullständighet. Därför är texten
inte heller exakt densamma i olika uppsättningar – inte ens om vi
frånser översättningsfrågan. När Hamlet sätts upp på svenska
används ju inga av Shakespeares ord, och olika översättare har,
liksom olika regissörer och skådespelare, gjort olika valt. Valt
och valt bort.


Shakespeares pjäser har bearbetats så länge de har spelats. När
teatrarna öppnade 1660 efter att ha varit nedstängda under
Engelska samväldet spelades Shakespeares pjäser eftersom de tack
vare the First Folio fanns tillgängliga. Men nya ideal och
praktiska förutsättningar rådde på teatern och pjäserna
bearbetades kraftigt, eller ”förbättrades”, som det hette.


När Shakespeare skrev sina tragedier, komedier
och krönikespel (en indelning som förresten gjordes första gången
i Folion) utgick han själv från tidigare berättelser och texter
som han bearbetade. I Kung Lear använde han sig bland flera andra
källor av en samtida pjäs med samma namn. Shakespeares pjäser är
ett steg i en pågående rörelse av bearbetning, tillbakasyftning
och kreativitet.


Men när hans kollegor, John Heminge och Henry Condell, bestämde
sig för att samla och ge ut hans verk gjorde de något radikalt i
så måtto att de skapade en förutsättning för föreställningen om
ett original. Även om Shakespeares pjäser fortfarande bearbetas
finns det en mer eller mindre stabil text att gå tillbaka till.
Det finns en ögonblicksbild av pjäserna. Den är inte hela
sanningen om dem. Men den innebär i alla fall att vi har
någonting att bearbeta, översätta och uppföra. Den innebär att vi
har möjligheten att vara med att fortsätta skapa och ta del av
den teater som är Shakespeare.


Mette Hildeman Sjölin
lektor i engelska