Vem bryr sig om granen ‎–‎ när det inte är jul?

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den
en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen
orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en
flockvarelse.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först
publicerad i december 2017.


Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs
ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för
dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den
har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den,
julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och
silvrigt pynt.


I min familj knuffade ett barn det andra barnet
in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att
granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det
här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte.
Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten
julstämning sopades raskt ihop.


Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i
mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i
julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för
liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där
barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir
avskräde som ingen orkar köra till tippen.


Man kan säga att ordningen är återställd. För 51
veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag
kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar
som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville
fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få
lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska
du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna
klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren
innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med
millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara
stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.


De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de
blir ensamma.


Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min
barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som
snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens
lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så
där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort
man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna,
alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om
ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i
träda.


Jag fick sparat åt mig två risiga granar i
fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få
se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får
för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de
där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är
klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig,
och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även
om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där
heller.


Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens
ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av
grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta
en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig
siluett i fonden.


Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark
är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år
gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är
ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den
har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i
naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt
väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga
alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle
bli utsedd till den allra fulaste.


När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet
som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom
ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag
fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer
platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan
Linné såg som han skrev ”ymnigt nerhuggna tallar” på sin Dalaresa
på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det
har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn
dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla
bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i
sig.


Är granen då den sanna julmartyren?


Detta handlar inte om skogen som råvara eller
rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och
hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul
jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i
jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen
på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras
fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra
barnaskaran.


Nu står jag glömd och utan vän,
när julens dagar ända.
Till skogen, till min rot igen
kan jag ej återvända.
Jag vissnat i min ungdoms vår,
och intet öga skall en tår
den torra granen sända.


Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det
var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå
lite lycka: ”ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv
försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.”


Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio
dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt
flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid
i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.


Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot
bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten
då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst
ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man
sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar
sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta
skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något
att berätta på sitt långsamma språk.


”De döda står inne i träden med blommors ögon
och betraktar oss”, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell.
Tänk om man blir en gran till slut.


Katarina Wikars
katarina.wikars@sverigesradio.se