Robert Walsers sista steg i snön

Han skrev oläsligt små texter i blyerts och influerade både Kafka
och Musil. Niklas Qvarnström tecknar ett porträtt av den
schweiziske författaren Robert Walser.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad den 11 september 2019.


I Robert Walsers allra första roman från 1907 – ”Syskonen Tanner”
hade den hetat om den översatts till svenska – finns en scen som
ett knappt halvsekel senare skulle ges en spöklik relief i
juldagssnön i utkanten av den schweiziska staden Herisau. Det av
syskonen Tanner som påminner mest om författaren, den unge
dagdrivaren och daglönaren Simon, är ute på en spatsertur i ett
av de eviga vinterlandskap som gång på gång återkommer hos Walser
– som blanksidor där läsarens tankar kan sjunka in och nästan
lämna synliga små avtryck.


På väg uppför en bergssluttning får Simon syn på en man som
ligger utsträckt bland tallarna i snön. En alltför tunt klädd
man, med hatten snett över ansiktet som om han låg och tog igen
sig en varm sommardag. Inga spår i snön avslöjar hur han har
kommit dit, och vandraren inser att mannen är död och legat där
länge. Han lyfter bort hatten och känner genast igen den döde.
Det är den unge diktaren Sebastian, som drömt om att dra sig
tillbaka från världen för att leva ”som en japansk munk”.


Också Robert Walser skulle komma att dra sig tillbaka från den
offentlighet där han gästspelat under nittonhundratalets första
decennier: som författare till en rad romaner och novellsamlingar
som ignorerades av den läsande allmänheten och de litterära
institutionerna.


Från och med 1929 drog han sig tillbaka från världen i stort, och
tillbringade de sista tjugoåtta åren av sitt liv på
mentalsjukhus. ”Vår tids kloster”, som en av Walsers mest
passionerade beundrare, Nobelpristagaren Elias Canetti, kallade
dem.


Canettis beundran var så stor att han ska ha fantiserat om att
BLI den schweiziske författaren från Biel – vars målsättning för
egen del med tiden verkar ha sammanfallit med den hos
huvudpersonen i hans mest berömda roman, ”Jacob von Gunten” från
1909. Den inleds med orden: ”Man lär sig mycket litet här, det
saknas lärare, och vi pojkar på Benjamentainstitutet kommer inte
att bli någonting, det vill säga vi kommer alla att bli något
mycket litet och underordnat senare i livet.”


Benjamentainstitutet är en litterärt tillspetsad
variant av den betjäntskola Walser gått på i Berlin 1905. En kort
tid senare tog han plats som betjänt på slottet Danbrau i
Oberschlesien, där han i lackskor och guldglänsande frack gick
under namnet ”Monsieur Robert”. Precis som för Simon Tanner, som
hittade den döde diktaren i snön, blev de korta anställningarna
därefter många. Ofta fick de bidra med miljöer till små
förabsurdistiska dramer i prosaform som i synnerhet Kafka skulle
stå i uttalad skuld till.


Men från och med 1933 är allt en enda stor snövit blanksida. I
och med att den 55-årige författaren, med den diskutabla
diagnosen schizofreni, förflyttades från en öppnare anstalt i
Bern till en mer sluten i Herisau lade han ner pennan för gott.
Blyertspennan. Att skriva rent i bläck, för insändande av
manuskript till de förlag som tröttnat på att hålla hans osålda
böcker i lager eller de tidningar han inte längre kunde verka i
efter att nazisterna jagat redaktörerna på flykten, hade han vid
det laget redan slutat med.


Åt läkarna som ställt skrivdon till hans förfogande fräser han:
”Jag har inte kommit hit för att skriva. Jag har kommit hit för
att vara galen!”


Åren dessförinnan hade han förfinat vad han kallade sin
”blyertsmetod”. Han tog första bästa papperslapp – ett
reklamblad, en teaterbiljett eller baksidan av ett telegram – och
fyllde de vita områdena med knappt millimeterhöga bokstäver i en
snirklig frakturliknande handstil.


Efter sig lämnade han inte mycket mer än en skokartong. Den
innehöll 526 fullklottrade blad. Länge togs de som ett utslag av
den galenskap han blivit inlagd för. Pyttesmå svårtydbara tecken,
upprepade i prydliga rader eller slingrande mönster till synes
för sin egen skull – en monoman syssla som inte är ovanlig bland
en del schizofrena.


Det var först under åttiotalet, när litteraturvetarna Werner
Morlang och Bernhard Echte påbörjade sitt arbete med att
dechiffrera texterna, som de visade sig utgöra fullt begripliga
och därtill fullkomligt utsökta prosastycken, dikter och
minidramer – skrivna i Walsers omisskännliga, på en gång artiga
och drastiska stil. När de båda kryptograferna var färdiga i
slutet av nittiotalet resulterade deras mödor i över 1800
boksidor av dessa så kallade mikroskrifter.


Walser har kallats den ultimata
försvinningskonstnären. Lika gåtfull och pytteliten som sina
blyertsbokstäver. Man måste använda förstoringsglas för att han
ska träda fram. Och det är svårt att inte se en parallell mellan
mikroskrifterna och Walsers roll i litteraturhistorien. Sedd från
långt håll verkar den närmast obefintlig, men vid närmare
granskning framträder han som den hemliga ingrediensen i flera av
de långt mer berömda författarskap han influerat – inte bara
Kafkas, utan även Robert Musils och Hermann Hesses för att bara
nämna några.


Mikroskrifterna har i två olika omgångar givits ut på svenska,
översatta av den outtröttlige Peter Handberg. Först i den ena av
två volymer som bokförlaget Symposion gav ut 2001, under den
odiskutabla titeln ”Att vi lever i en ond värld”. Därefter, våren
2019, på det lika filosofiskt inriktade förlaget Faethon, under
en titel som i få ord sammanfattar så mycket av Walsers humor och
livshållning: ”Betydande människor kallar mig ett barn”.


Samtidigt gav förlaget ut Handbergs översättningar av kortromanen
”Promenaden” från 1917 – och ”Vandringar med Robert Walser” från
1957 av vännen och sedermera förmyndaren Carl Seelig.


Walser älskade att röra sig. Gå. Spatsera. Promenera. Vandra. I
ur och skur. Mil efter mil. Gärna i snö, med en trådsliten hatt
som Seelig inte vågar anmärka på av risk att fördärva hans
morgonhumör – sedan de 1936 börjat vandra tillsammans, så ofta de
får tillåtelse av sjukhusledningen och åtminstone varje söndag.


De äter och dricker gott på den ditreste välgörarens bekostnad,
och Robert Walser strör citatvänliga omdömen om litteratur och
livet och till och med politik omkring sig. På andra sidan
Bodensjön rasar snart kriget. Den tystnade författaren viker
kuvert och klistrar påsar mellan utflykterna. Kriget tar slut.


Så på juldagen 1956 snör han på sig kängorna
efter en rikt tilltagen lunch för att bege sig ut på vandring.
Carl Seelig har fått förhinder. Hans dalmatiner Ajax är sjuk. Han
vill inte lämna hunden ensam och har skjutit upp nästa besök från
jul till nyår. Men ingenting kan stå emellan den 78-årige
patienten och hans enda egentliga källa till glädje, och snart är
han omgiven av nyfallen snö.


”Detta snölandskap önskar jag mig vackert”, står det i en av hans
mikroskrifter. Den fortsätter: ”Förhoppningsvis utfaller det
också så. Det var alldeles färskt, med en viss mjukhet var snön
fortfarande av tillräcklig hårdhet. Inom mig ser det nu dygdesamt
ut.”


Ute på samma fält där han långfredagen året före vandrat med Carl
Seelig faller han ihop. Läkarna ska senare konstatera att han
drabbats av en dödlig hjärtinfarkt. På polisfotografierna kan man
se spåren i snön som lett honom fram till hans sista fotsteg. Den
trådslitna hatten vilar visserligen inte över ansiktet som på
diktaren Sebastian i hans första roman; den ligger en halvmeter
från kroppen. Vänsterarmen är utsträckt. Det ser ut som om han
börjat göra en snöängel, redo att lätta från marken. Dygdesamt.


Niklas Qvarnström/författare och kritiker