Låt dig förfåglas av Sara Lidman (2014)

2023 skulle en av våra största författare fyllt 100 år. I en essä
från 2014 minns kulturredaktionens Katarina Wikars en människa
som alltid blickade utåt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2014.


I tio år har hon varit död nu, författaren Sara Lidman, oändligt
uppmärksammad redan under sin långa levnad, hennes debut
Tjärdalen som kom 1953 sålde i häpnadsväckande 80.000 exemplar,
och också hennes romansvit om Jernbanan som hon skrev från mitten
av sjuttiotalet och tio år framåt med några sena eftersläntrare
älskades  - av både läsare och kritiker. Och samtidigt
hennes energi och världssamvete, hur hon engagerade sig för
gruvarbetarna i Kiruna under strejken och mot apartheid i
Sydafrika och hur hon i tio års tid stred mot Vietnamkriget,
hundratals debattartiklar och föredrag, Sara Lidman var både i
gamla testamentet och i västerbottendialekten och i
världspolitiken samtidigt, en sant glokal människa. Om det ordet
hade funnits då. Inblick och utblick. Lokal och global samtidigt.


 


Just den här hösten kommer en riktigt tjock bok om Sara Lidman,
men också av. Det är hennes författardagböcker från Missenträsk
1975-1985, som litteraturprofessorn Annelie Bränström Öhman
redigerat. Missenträsk är barndomshemmet i Västerbotten dit Sara
flyttade just 1975, från världen och från en olycklig utdragen
kärlek i Stockholm till sina gamla föräldrar, Andreas och Jenny,
för att vara med dem deras sista år. Och det var de här åren som
Sara också skrev de fem första delarna av Jernbarnesviten.
Historien om Didrik Mårtenssons vanära och fall, historien om
järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige.


 Är dagboken en del av författarskapet? Det är det första
hon frågar sig, ABÖ, eller tillhör den privatlivet? Och
naturligtvis är det så, att en redan död författare kan ju inte
sitta och sovra själv, välja vilken sida man vill visa upp utåt,
men Sara Lidmans vaxdukshäften och handskrivna kollegieblock ger
som ABÖ säger, en bild av en författare i arbete. Och efter att
ha läst en sexhundra sidor kan jag nog bara hålla med, Sara
Lidman skriver liksom ut sig själv ur dagboken.


Men det här med livet och litteraturen och korsbefruktningarna.
Saras pappa Andreas som verkar ha varit den viktigaste
inspirationskällan var en man full av berättelser om de som levt
före, hon hade en sån skattkista att ösa ur, historien om farfar
var till viss del en förebild för Didrik i romansviten, men även
drömmar kunde knådas och få sin litterära form, och så mycket tid
hon satt i arkiven, för att få all fakta rätt. Gränsen mellan liv
och fiktion är citat från förordet” en mild störning, en kännbar
friktion både för läsare och utgivare.”


Stilens munterhet heter denna författardagbok, efter en
dagboksnotering från nittiotalet: En text måste vara lättsinnig
på ytan, medan allvaret är dolt. Och jag märker att jag söker mig
till de delar som handlar om själva skrivandet, ABÖ har inte
velat sovra i dagböckerna, menar att urvalsprincipen kan leda
till missriktad välvilja både mot författaren och läsaren. Och
ibland när jsg ledsnar på Sara Lidmans egen ledsnad vid
medmänniskorna och hastar lite förbi, så kommer den igen, den där
försonligheten, kärleken, dessa himlar och gryningar.  


Ett gediget förord har hon skrivit ABÖ, där hon drar ut olika
teman ur dagböckerna, som en ledstång för alla oss som inte
känner författarskapet, och ett efterord om dagboken som
kvinnolitterär tradition, som mobilt andrum, biktrum och
övningsrum. Hon pekar på elementet av fiktion och ett tilltal som
väntar på sin läsekrets. Kanske en författare alltid har nån som
sneglar över axeln. Är aldrig bara för sig. Jag vet inte. 


Det går ju inte och sitta här och recensera en dagbok men det som
griper tag i mig är Saras omsorg om föräldrarna, som båda dör
redan 1976, och sen fortsätter de att ge sig till känna, Sara
Lidman skriver om ljusskenet efter fadern, ropen från modern,
själva husets sorg är ett begrepp hon återvänder till, och hennes
fråga allteftersom hon själv åldras och Jernbanesviten förlöper
är ska hon hinna skriva fram till sin mor, till Jennys sorg.
Något annat hon handfast ägnar sig åt i huset i Missenträsk är
själva ommöbleringen för att nå fram till den ultimata
skrivplatsen och ställningen, hon målar om, byter rum, står,
sitter, ligger, skaffar skrivmaskin efter att länge skrivit för
hand och sen talat in texten på kassettband och lämnat för
renskrift.


Här finns också något utmärkande för författarskapet som ABÖ
kallar för att stå i svarsberedskap. Sara växelbrukar
engagemanget i världen med romanskrivandet, säger romanen stammar
sina svar på en livslång utmaning, artikeln är stubbe och stubin.
Har hon svikit kampen, har hon svikit Vietnam, men de här åren
kommer hon också fram till att  jag har ett Vietnam i
Västerbotten.


Och byn, Missenträsk är också något vars förtroende man inte kan
missbruka, ett åtagande som måste fullföljas. Gud låt mig leva
och skriva något bra om denna by, skriver hon.


Ett annat teman är hennes fixering vid trä, något hon själv
liknar vid alkoholism, det där ha-begäret. Ingen shoppar längre
med samma självförakt som Sara Lidman. Hon kallar det: En rutten
fläck i min karaktär. Och när hon är hemma hos kolleger kan hon
utbrista: Jag skulle aldrig våga bo så här vackert. Det skulle ta
all min tid och skam.


Men kommer på mig själv med att sakna en Sara Lidman jag såg på
teve en gång och som talade så vackert om att alltid vara
förälskad och jag minns vad Elisabeth Rynell skrev om Sara i sin
bok Skrivandets sinne häromåret: hur Sara sa att romangestalter
måste älskas till liv, att de åtminstone på någon fläck måste bli
älskade även de vidrigaste. Att hitta något älskansvärt i alla,
och stå ut med att utsäga det. Inte ställa en förstående diagnos
utan älska fram dem.


Och med det för ögonen ger jag mig vidare in i Stilens munterhet.
Lär mig ord som drömstulen och fördystra, ett sväv och förfåglad.
Och när hon ibland som om författaren och Nobelpristagaren och
vännen Nadine Gordimer och annan skrivarkollaga utbrister: De
upplever bara det de kan skryta med. De omkommer aldrig, så
frågar hon sig genast i nästa mening: Och som om inte detsamma
kunde sägas om mig? Så blir då hennes dagböcker också en ständigt
värkande självprövning.


ABÖ har i möjligaste mån sparat hålen och luckorna som fanns i
den handskrivna dagboken, menar att det är där som författarens
närvaro är allra mest påtaglig. Citat: Här faller ljuset in. De
många klockornas tickande kan höras – då och då ett frasande,
suckande, susande som när någon vänder blad, byter ställning i
stolen och slutligen reser sig upp för att titta ut genom
fönstret.


Och jag går hem och vattnar min stickling som i tredje led kommer
från Missenträsk, min alldeles egna Sara Lidman-blomma.


Katarina Wikars, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion