Vad precis menar vi med precision?

Att gestalta just det som ska gestaltas är en svår konst. Det som
brukar hyllas som konstnärlig precision. Men vad är det då
egentligen som avses? Boel Gerell reflekterar över ett svårfångat
begrepp.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Söker jag på nätet efter ordet precision dyker en rad till synes
avancerade ting upp. Löparskor i distinkta färger, med fartränder
på sidorna. Kontaktlinser som sägs vara avsevärt förbättrade och
en laptop hanterad av en kvinna med målmedvetet utseende. Och
dessutom: ett antal recensioner skrivna av mig själv som
scenkonstkritiker.


Och jag minns upplevelserna som föranledde mig att famla efter
just det där ordet. En skådespelare med ”osviklig precision” och
en regissör som med ”total precision” skapade ett ”helgjutet
verk” och jag skäms lite när jag läser de översvallande
formuleringarna. Men inser efter en stunds fortsatt scrollande
att jag inte är ensam. Konstnärlig precision är ett begrepp som
används ofta, för att beskriva något som är helt rätt.


Men, om man ska vara noga och det ska man ju i det här fallet.
Rätt, i förhållande till vad? I begreppet ligger att det är något
exakt. En fullträff i måltavlans mitt kan vara en passande bild,
så länge man vet vad som är tavlans bulls eye och varifrån
skottet avfyras. För precision kan bara existera i förhållande
till något annat. Ett ideal krävs att sträva efter och en
position att utgå för att uppnå ett resultat som är mer eller
mindre mitt i prick.


 I boken ”Perfektionisterna  - precision,
ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst” reflekterar
den brittisk-amerikanske författaren och journalisten Simon
Winchester över ordets ursprung i latinets och franskans ”snitt
eller hugg” som i att skära och frilägga från dödkött och
oväsentligheter. En betydelse som allt mer övergått i att
motsvara just ”riktighet”.


Vad som utmärker den vetenskapliga precisionen, menar Winchester,
är förmågan att närma sig ett uppsatt mål med så lite variation i
utfallet som möjligt. Han tar som exempel tillverkningen av en
maskindel där varje exemplar i allt väsentligt ska likna den
förra. Ett sådant resultat är bara lönt att eftersträva i hårda
material som metall, glas och keramik menar han och fortsätter:


”Begrepp som precision och riktighet går aldrig i strikt mening
att tillämpa på träföremål eftersom träet är flexibelt; det
sväller och drar ihop sig på oförutsägbara vis; det kan aldrig ha
verkligt fasta dimensioner eftersom det till själva sin
beskaffenhet är fast förankrat i den naturliga världen.”


Slut citat.


I sin distinktion skiljer alltså Winchester på träet som är ”fast
förankrat i den verkliga världen” och anses ”oförutsägbart” medan
de med precision skapade lösdelarna i metall tycks höra hemma
någon annanstans, i en parallell tillvaro fri från frustrerande
förgänglighet och där uppmätta resultat med säkerhet är riktiga
och dessutom beständiga.


Ett annat sätt att se på det är att hela vår värld, just på grund
av de med precision uppnådda tekniska landvinningarna och den
följande industrialiseringen är satt i oförutsägbar förvandling.
Under klimatkatastrofens härjningar vet ingen av oss med säkerhet
vilka villkor som gäller för vår existens i morgon. Kanske är det
i själva verket det flexibla träet som i längden utgör det
hållbaraste materialet? Kanske är bästa sättet att överleva i
förändringens tid att vara just oprecis och föränderlig.


Och ändå eller kanske just därför denna längtan efter något att
hålla fast vid när allt är i rörelse, något som skapar illusionen
av att vår tillvaro går att mäta och väga och i förlängningen
styra och kontrollera. Medan det gamla bondesamhället klarade sig
bra med godtyckliga mått som famn, fot och tum krävde det sena
1700-talets gryende maskinsamhälle mer distinkta och framförallt
universellt gångbara mätmetoder.


I efterdyningarna av franska revolutionen hade inte bara kungen
utan också måttet pieds de roi – alltså kungens steg – spelat ut
sin roll. I stället för att sätta sin lit till den utbytbara
överheten vände man blicken mot marken under sig och i början av
1790-talet skickade det franska parlamentet ut två vetenskapsmän
med uppgift att mäta jordens meridian, alltså fjärdedelen av dess
omkrets. Mätningarna tog sex år av svåra umbäranden för de
utsända och resulterade 1799 i den nya måttenheten standardmetern
som för högtidlighetens skull gjöts i platina och överlämnades
till nationalförsamlingen.


Med metern som allmänt accepterad norm kunde industrialiseringen
ta sin början. I stället för att låta hantverkarens ögonmått
bestämma proportionerna massproducerades maskindelarna efter noga
förutbestämda dimensioner som säkerställde att de med största
möjliga precision passade ändamålet. I den högblanka
platinametern tycktes det moderna samhället ha fått ett pålitligt
riktmärke i sin halsbrytande färd in i framtiden.


Om det inte vore för naturen, som precis som Winchester skriver
är oförbätterligt oberäknelig. Då klotets meridian mättes på nytt
visade det sig att avståndet krympt när berg och åsar vittrat och
den dyrbara metern var plötsligt 0,2 millimeter för kort och fick
gjutas om.


Kanske är detta, att läget är instabilt och i rörelse det enda vi
med största säkerhet kan lita på. Ändå måste vi utgå från något i
vår blick på världen, för att undvika att bli vansinniga. När
poeten och litteraturforskaren Gabriel Itkes-Sznap i sin
avhandling ”Nollpunkten” söker definiera vad litterär precision
är tar han avstamp i tankegångar först formulerade av den
rumänske författaren Paul Celan.


Till skillnad från Winchester anser inte Celan att generell
precision är möjlig. Precisionen är alltid en individuell strävan
på samma vis som verkligheten vi utgår från aldrig är
allmängiltig utan unik för var och en av oss. Genom våra
erfarenheter sätter vi gränserna för världen och bestämmer vad
som är himmel och vad som är jord, rätt eller fel och
överhuvudtaget möjligt.


Genom nya erfarenheter – eller datum – som Celan skriver kan
denna värld i ett slag vändas upp och ner så att det som nyss var
fast mark blir till en avgrundsdjup himmel.  Hans eget datum
är 20 januari 1942, dagen då Wannseekonferensen tar plats utanför
Berlin och beslutet om ”den slutgiltiga lösningen” fattas för det
tyska rikets judar. Samma år deporteras Celans föräldrar till ett
koncentrationsläger och mördas.


En händelse som denna är så oerhörd menar Celan, att den tvingar
människan att ompröva världen utifrån en ny verklighet, där det
som nyss skett är möjligt. I den mån han skriver med precision är
det fortsättningsvis alltid i förhållande till denna nollpunkt i
historien.


Någon platinastav som måttstock för den konstnärliga precisionen
ges alltså inte, om man ska tro Celan. Ingen allmängiltig skala
för kritikern att utgå från i teatermörkret, som säkert avgör med
vilken exakthet skådespelaren träffar målet. Bara en mer eller
mindre vanmäktig strävan hos en aktör med sitt alldeles eget
bulls eye för ögonen. Något i grunden ofattbart som inte låter
sig fångas och som just därför kvarstår som en fråga. Och som
samtidigt utgör svaret på varför den som skapar måste fortsätta
att skapa.


Boel Gerell, författare och kritiker



Referenser:
Simon Winchester: Perfektionisterna – precision, ingenjörskonst
och den moderna världens tillkomst, 2020 (Daidalos)


Gabriel Itkes-Sznap: Nollpunkten – precisionens betydelse hos
Witold Gombrowicz, Inger Christensen och Hertha Müller, 2021
(Nirstedt)