M NourbeSe Philips ”Zong!” och poesins möjlighet

På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen
skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khashayar
Naderehvandi berättar om ett försök att beskriva det
obeskrivliga.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2021.


”Vad är poesi bra för?” Det är en gammal fråga. Och förstås
omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är
det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något
med så få mottagare knappast kan fylla en funktion.


Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i
stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan
ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga
det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som
handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare
har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt
ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i
språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de
ska uttrycka.


Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den
transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På
grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas
västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781
beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord.
Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord.
Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på
försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade
sin så kallade last.


Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga
att människorna på skeppet betraktades som varor är att
presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var
150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte
behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på
beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela
tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa
sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån?


De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är
domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och
försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är
dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag,
rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den
mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar – och ingenting
om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till
händelsen.


M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom
2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes
egna ord lyder: ”There is no telling this story; it must be
told”. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den
måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av
språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i
bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i
domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av
1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör
gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet
av dödsfall som skett naturligt – vad nu ”naturligt” betyder på
ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till
kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de
hinner dö av svält och sjukdom.


Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig
precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska
bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och
leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning,
vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150
människor. Eller så avskrivs ärendet – och en avskrivning utan
några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller
regelbrott har förekommit, att ingen har mördats.


Måste man fly från lagtexterna för att kunna
säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas
men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk
för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer
sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden
från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och
tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan
berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är
fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom
att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte.


Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet
efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i
rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen,
mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om
hon skriver något som till formen är lika ”meningsfullt” som
språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till
människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom,
styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment,
gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som
inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta
henne.


Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins
möjlighet?


Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser,
utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet
måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man
stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart
börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man
muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet
upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen
börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som
kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första
magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar
sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp.
Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin
höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av
juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort.
Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte
egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller
ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan
poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser
den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en
begravningsrit.


Jag säger ”bok” men texten i "Zong!" fortsätter
utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29
november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och
andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år
digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer.
Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns
närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i
begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte
för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något.
Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man
varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny
information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte
främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga.


Khashayar Naderehvandi, författare