Japonismen spökar ännu i västerlandet

Under andra halvan av 1800-talet blev Japan en estetisk förebild
för europeiska konstnärer och formgivare. I den här essän
undersöker Katarina Wikars japonismens ekon i samtiden.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2021-11-01.


Först märkte man det hos barnen. Deras kultur var nästan
uteslutande japansk vid millenieskiftet: Miniatyrmonstren.
Miyazakis filmer. Mangaserierna. Dom läste nerifrån och upp,
följde en historia från höger till vänster utan problem.
Pokemonerna levlade inne i Nintendospelen och till och med jag
lärde mig vad de hette i sina olika utvecklingsfaser. Treåringen
ratade hamburgare och ville bara gå på restaurang om där fanns
sushi. Sedermera skulle han säga att jag inte fick korsa pinnarna
när jag åt. Och inte stoppa pinnarna rakt ner i riset, mamma.


Men då hade jag redan börjat med det långsamma och ceremoniella
utövandet: ikebana - japanska blomsterarrangemang, med
millimeterprecision sticka ner tre krysantemer på en spikplatta
enligt matematiska beräkningar. Det gick sämre med den
konstnärliga kalligrafin. Efter att stillsamt ha rivit mitt eget
bläck kom jag inte längre än till första dramatiska draget med
penseln i kanjitecknet. Det blev omedelbart en plump, jag måste
ha tvekat i rörelsens början. Fröken ritade en orange ring runt
det felaktiga och jag fick börja om från början. Enligt zen
återspeglar kalligrafin människans inre karaktär. Som tröst
budade jag hem en uppsjö träsnitt på berget Fuji på nätauktion.


Träsnitten inspirerade de europeiska impressionisterna, visade
dem ett annat sätt att se.


Betyder allt detta att jag är en mycket sentida japonist som
fastnat i exotism och avskalad estetik? Japan var självvalt
stängt för omvärlden i 300 år tills amerikanerna seglade in i
Edobukten 1853 och tvingade landet att öppna sig. Strax blev det
en rejäl japanvurm bland konstnärerna. Träsnitten inspirerade de
europeiska impressionisterna, visade dem ett annat sätt att se.
De asymmetriska kompositionerna, skarpa vinklarna och klara
färgerna, även om det blev väl många halvklädda kvinnor i kimono
och solfjäder som målades i de franska ateljéerna.


Författaren Monica Braw menar i sin bok ”Geisha och samuraj?
Japan och Japonismen” att japanerna understödde den här
kulturella approprieringen, ja eldade på den för att förändra
bilden av sitt land, visa att det var en tusenårig kulturnation,
bli internationellt respekterade i en tid av västerländsk
nedlåtenhet mot Asien. Under tiden Japan moderniserades, gick
från shogunstyre till kejsarmakt så exporterade landet mängder av
porslin, träsnitt, Buddhastatyer och lackföremål till västvärlden
som alla påminde om en förgången tid, som i Japan från början
inte ansågs ha något värde alls.


Den japanska kulturen fick också en framträdande
roll vid de stora europeiska världsutställningarna, som i Wien
1874, där en japansk trädgård med tempel anlades och tusentals
solfjädrar såldes redan första veckan. Japanska staten tog snart
över kulturexporten och såg till att tillverka konstindustriella
föremål som uteslutande skulle säljas utomlands, en estetisk
Japanbild konstruerades för omvärlden. Den brittiske författaren
Oscar Wilde hävdade på sin tid att Japan bara existerade som en
sinnebild.


Konsten låg traditionellt nära bruksföremålen i Japan,
hantverket. Europa och USA fick upp ögonen för att konsten kunde
vara en integrerad del av det dagliga livet. Man skulle kanske
kunna kalla det vackrare vardagsvara, alla borde ha tillgång till
sköna ting. Tyskarnas Jugend inspirerades av japonismen, likaså
Art nouveau i Frankrike och brittiska Arts- and craftsrörelsen.


Och måhända är det vad som får urbana medelklassmänniskor idag
att meditativt sänka sig ner i varma källor under tallar på ett
onsen, och sedan äta en minimalistisk måltid upplagd på
asymmetriska fat, andligheten och affärsmässighet går ofta
utmärkt hand i hand. Jag minns en resa till ett japanskt badhus i
bergen utanför Tokyo häromåret där amerikanerna och européerna
iförda yukata och vadderade bäddjackor kämpade med en japansk
frukost utan bröd med små fiskar i lackskålar medan japanerna i
kostym eller jeans läste tidningen vid bordet intill, rökte och
drack kaffe. När jag frågade om kaffe sa servitören bestämt att
det inte ingick i den japanska frukost jag hade beställt.


Japonismen som rörelse försvann redan i början 1900-talet då
Japan moderniserades och manifesterade sig som en militärmakt som
underkuvade sina grannländer, för att i det andra världskrigets
slutskede bombas sönder av amerikanerna – och trots detta bli ett
av världens rikaste länder på åttiotalet innan bubblan sprack.
Men visst är Japan fortfarande ett avskalat estetiskt ideal
samtidigt som både samurajen och geishan lever vidare som
stereotyper i turistindustrin.


Inte korsa pinnarna, mamma, förmanar sonen.


”När blir en falsk känsla som upprätthålls med absolut
övertygelse autentisk? Japan har upphöjt hyckleriet till sin
högsta nivå genom att kalla mördare för samurajer och horor för
geishor” - Den brittiska författaren Angela Carters
teckentolkande texter från Tokyo sent sextiotal, om förställning,
ritualernas betydelse och feminina japanske älskare i speglarnas
stad mötte kritik för att vara självmedveten exotism eller magisk
turism. Själv var hon analytisk nog att kalla det självironiska
parodier när hon porträtterar sig som en europeisk imperialist,
och kastar om de rigida könsstereotyperna.  Men hon kan
också generalisera det estetiska och ytans betydelse: ”Vilken
fruktansvärd disciplin det krävs för att leva harmoniskt. De har
krossat all sin kraft för att leva i harmoni, och nu har de samma
vemodiga skönhet som blommor som pressats torra i ett herbarium."


Vid mina korta besök i Tokyo har jag fullständigt fascinerats av
en sorts ödmjuk okuvlighet. Och som turist försöka anpassa mig
till en kultur som inte ger vika. Är det en sentida rest av
japonismen? Av magiskt turistande? Att mitt i det hypermoderna
samhället försöka hitta hålen av andlighet och samtidigt
underförstått avkrävas en förfinad förändring av beteendet? Inga
skor på tatamimattan, inte lämna pengarna i handen, ringa i
klockan vid tempelporten, inte korsa pinnarna, mamma, förmanar
sonen.


Är det här bara en exotisk längtansrest efter
något annat för i Haruki Murakamis romaner äter Tokyoborna pasta
med tomatsås och dricker rödvin, lyssnar på jazz och vill åka
till Grekland. I de japanska samtidsromanerna är släktbanden mer
eller mindre utraderade, äktenskapen upplösta, man bor på ett
sjaskigt kontor någonstans, ligger med någon man inte bryr sig
om, pratar mest med de döda och håller inte på med vare sig
ikebana eller kalligrafi.  
Och när mina bekanta i övre medelåldern fortfarande har ägg på
kläckning i Pokemon go och irrar runt i rondeller efter fler
monster, långt efter det att barnen har tröttnat, är det måhända
inte en tredje eller fjärde våg av populärkulturell japonism utan
bara ett tidsfördriv som aldrig kommer att ta slut. Det är
fullständigt omöjligt att som reklamen utlovar: Gonna catch them
all.


 Katarina Wikars