Kriget ger oss minnen med kulhål

Den som flyr från ett krig hamnar i dubbel exil, en yttre och en
inre. Sanjin Pejkovi återser sin forna hemstad och funderar över
hågkomstens roll i livet efter kriget.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


När vi tvingades fly från min hemstad hjälpte min brors bästa vän
Dejan min mamma att bära familjefotografier. De vandrade i sju
mil tills de kom till en trygg plats. Flera kilo foton; det enda
existensbeviset. Bilder av oss före kriget, ett brutet löfte om
en annan möjlig framtid som grusats på vägen. Förhoppningar om
ett vanligt liv och ovetskapen om den framtid som väntade i
bakhåll.


Jag föddes den 29 november 1978 i den vattenfallsprydda bosniska
pytteidyllen Jajce. Jag delar både födelsedag och födelseort med
det socialistiska Jugoslavien. 1943 var Jajce en del av den
befriade och partisanstyrda delen av landet och den 29 november
hölls ett stormöte mellan delrepublikernas delegater under namnet
Antifascistiska rådet för nationell befrielse av Jugoslavien,
mötet förkortades AVNOJ på dåvarande serbokroatiska. Huset där
AVNOJ hade ägt rum, en gymnastiksal som ibland användes som en
lokalbiograf, skulle senare omvandlas till ett museum dit vi barn
togs för att lyssna på oändliga berättelser om hjältemod och
uppoffring. Alla ville sitta i Titos fåtölj, känna historiens
fjädrar studsa mot sina skinkor.


Sommaren 2023 besökte jag hemstaden efter många
års undvikande. Var jag än tittade såg jag minnesspöken, andra
versioner av mig själv, varken mer eller mindre sanna än den som
blev jag. Jag satt på trappor som förenade barndomsgatan med
fotbolls- och basketplanen jag tillbringade hela min vakna tid
på. Blickar, rykten, glåpord, kommentarer, skrik. Positioneringar
bestämda sedan urminnes tider. De äldre och coolare där uppe, vi
längst ner. Flera generationer av framtida före detta soldater,
av ptsd-are, av människor med i stort sett hela världen som
hemadress bara något år senare. Mellan 1987 och 1992 tankspridda
kungar och roliga drottningar, våldsamt uppkåtade tonåringar utan
sinnesro. Efter 1992, ”för evigt inneboende hos någon annan”, som
en serbisk författare beskrev alla oss utspridda.


Från trapporna blir tidsresorna längre eller kortare beroende på
var man riktar blicken. Ett hus byggt under Österrike-Ungerntiden
lutar sig mot den väldiga medeltida fästningen som det bosniska
kungadömet reste i försök att försvara sig mot osmanerna. Huset
står upp trots att det sönderbombades under kriget på 1990-talet.
Samma med gatan som jämnades med marken 1992 efter en kraftfull
raketattack. Mirakulöst nog förstördes inte guden Mithras tempel,
byggt av romare runt 400-talet. Jajces öde har korsats av många
imperier vilket orsakade huvudbry för arkitekter som grävde upp
lämningar och badhus var de än försökte bygga nya husgrunder
under socialismen. Efter ett tag gav man upp och staden byggdes
ovanpå imperieruinerna.


På ett berg ovanför staden hade man under Jugoslavientiden tagit
bort en massa träd. Håligheterna bildade ordet TITO, Josip Brozs
smeknamn. Nu har träden långsamt börjat växa in i hålen. Men
namnet anas fortfarande. Spökbokstäver från ett ideologiskt
system som försökte bemästra naturen tittar fram under
vegetationens långsamma framväxt.


Vi som bär exilen innanför våra jackor gör ständigt minnen. Vi
lever längs dubbla, ibland trippla tidslinjer. Varför ägnar vi
stor möda åt att minnas och ännu större möda åt att förtränga?
För man kan inte överleva om man bara lever i det förflutnas
gyttja. Men man kan inte heller andas in den söta luften i
hemstaden utan att jämföra.


Så jag gör minnen, framkallar inre fotografier. Jag blir till
staden, nybyggd över ruiner. Jag är pojken på trapporna 1991, jag
springer uppför dem och duckar krypskyttar 1992. Betraktar den
utgjutna betongen tre decennier senare undrande över vem jag
kunde ha varit om saker blev annorlunda.


Första gången jag vistades en längre tid i
källaren var den 27 maj 1992. Klockan 15.03 satt jag hemma och
tillverkade ett eget basketspel. Den första granaten, den alla
väntade på men ingen vågade nämna, slog ner. Korta fragment: en
granne springer ut och skjuter med en pistol mot omgivande berg.
Rök, explosioner, folk söker skydd, svordomar, jag stående på
balkongen omtumlad av sirener och vapenljud. Kulhål i väggarna.
En tom gata som bara sekunder innan var fylld av vuxna, barn,
lek, tjut. Min bror och jag går ner till källaren, mamma går in
från utsidan. Pappa kommer hem från jobbet så småningom. Nykter
och skärrad. Ungefär 120 sekunder var tillräckligt för att lydigt
acceptera krigets givna regler och roller. Dagen efter hade vi
vant oss.


Livet, såsom vi hade levt det innan sprängdes bort. Vistelser
utomhus förvandlades till riskfyllda undantag. Varje steg utanför
källaren var ett farligt uppror. Osynliga gester för alla utom
oss. Det sköts mot oss varje gång vi skulle ut. Flera liv senare
öppnade jag källardörren igen. Källaren var lika fuktig och kall,
om än återställd. Men lukten var kvar och bar på grannarnas
högljudda bråk. En Kalasjnikov vilande mot den vita porösa
väggen. Kassettbandsinspelningar. Min gitarr. Råttor i
ventilationsrören omkring oss. Tafsningsförsök.


I över halva mitt liv har jag försökt förstå de krig som
fördrivit oss och de dubbla exilöden som format oss som flytt ett
ställe. Först flykten i sig. Sedan den inre flykten, oförmågan
att egentligen kunna återberätta fullt ut vad man har varit med
om. Man hittar liknelser, försöker förklara oöversättningsbara
rädslor. Där borta och där hemma är som hav och himmel som
smälter ihop med varandra. Man kan prata om dem, mäta dem, sätta
dem i geografiska och geometriska förhållanden. Båda är lika
avlägsna. Man reser till hemstaden, man återvänder aldrig. Vi som
är överallt och ingenstans förutom i orden, i språken; våra
uppdelade, politiserade språk jag återanvänder och återvänder
till varje dag. Vi skriver en mening på ett språk, funderar ut
den nästkommande på ett annat. Vi talar det ena och räknar på det
andra. Våra whatsappgrupper är världskartor. Vi samlas,
inspekterar minnen och varandras serietidningar. I jakt och på
spår efter lånade hågkomster.


Vi flydde, bosatte oss någon annanstans, blev kära, skaffade
barn, skilde oss, dog i en annan jordmån. Vi var en utryckt sida
ur någons förvirrade och fragmentariska essä. En symbolladdad
dödsruna över slumpen, ödet och kompassen. Slingrande flod av
svindlande sammanträffanden. Deltan som sprider ut sig i många
riktningar, en karta över ett blodomlopp.


Jajce andades med mig i en märklig upplevelse av
sorg och livslust. Jag letade väggar, trappor med mina avtryck
på, graffitin med våra underskrifter. Trots ett flertal resor
till hemstaden sedan krigets slut kände jag mig först nu nästan
hemma, i samtiden. Trapporna bar berättelser men jag hade hunnit
ikapp tiden. Jag kunde se livet pågå. Livet gick vidare spåren
till trots. Fönstren måste tvättas även på ett hus vars fasad
genomborrats av kulor.


Sanjin Pejković, filmvetare