Ordet ”hemland” kan göra främlingskapet evigt

Hemlandet kan syfta på många olika saker, men används ibland på
ett sätt som tar ifrån människor rätten att känna sig hemma.
Patricia Lorenzoni reflekterar över ett förrädiskt ord.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen sänd 2023-02-28.


Vad betyder ordet ”hemland” för dig? Sannolikt tänker du inte i
första hans på det som en ö. Men på svenska är detta faktiskt
ordets ursprungliga betydelse. På 1500-talet hörde hemlandet
skärgårdsmiljön till. ”Land” avsåg då motsatsen till ”sjö”,
hemlandet var det land – det vill säga den ö – på vilket din
hemgård var belägen. Så skildes hemmaön ut från exempelvis
betesöar.


Först senare kom ordet att rymma en idé om nationell
tillhörighet. Enligt Svenska Akademiens Ordbok finns en sådan
användning belagd sedan tidigt 1800-tal; hemlandet anges vara det
land där man har sitt hem och är medborgare, eller där man vuxit
upp.


Ordbokens definition blottar en spänning: platsen där du vuxit
upp eller där du har ditt hem förväntas också vara platsen där du
är medborgare. Men när dessa platser inte sammanfaller? Eller om
du redan från början är ifrågasatt på den plats som för dig är
hemma?


På 1980-talet skrev poeten Gloria Anzaldúa, i
boken Borderlands / La Frontera, om hemlandet som en plågsam
erfarenhet av ett liv vid gränsen. Hon växte upp i Tejas, del av
det USA som en gång låg i Mexiko. Genom 1800-talets gränskrig
förvandlades emellertid Tejas till Texas, och den spansktalande
befolkningen kom att betraktas som främlingar i eget land. Ett
och ett halvt sekel senare fortsätter människor att drabbas på
absurda och brutala vis. Anzaldúa berättar om när familjen
arbetade på fälten och la migra, gränspolisen, kom. Hennes
farbror Pedro hade inte sina dokument med sig, talade inte
engelska, kunde inte berätta att han i verkligheten var femte
generationens Texasbo. För polisen var han bara ännu en mexikan
utan papper. Han sattes på ett plan till Guadalajara utan en cent
på fickan. Tio Pedro fick gå tillbaka till fots, över 150 mil.


Detta, säger Anzaldúa, är hem, ”denna tunna rand av taggtråd”.


Boken Borderlands publicerades första gången 1987. Sedan dess har
dess aktualitet bara vuxit, där som här. Också i Sverige ställs
frågan om hemlandet på sin spets. Den definition som Akademiens
ordbok daterar till tidigt 1800-tal var del av en framväxande idé
om nationen. Uppslagsordet ”hemland” återfinns i band 11,
publicerat 1930. Vid den tiden skulle snart nationalismens
förväntan på att hem, land och ett nationellt definierat folk
sammanfaller, än en gång slita Europa sönder.


Vårt sätt att tala om ”hemlandet” är alltså historiskt del av en
nationalistisk idévärld. Långt ifrån alltid sammanfaller platsen
där du är född, platsen för ditt hem och platsen för ditt
medborgarskap. Så länge gränser har funnits har människor korsat
dem. Men gränser har också flyttats – som i Anzaldúas Tejas – och
därmed skurit igenom tidigare politiska och kulturella
gemenskaper. I det spansktalande södra USA finns ett talesätt: Vi
korsade inte gränsen, gränsen korsade oss.


Spelar det någon roll om det var gränsen eller
om det var människan som flyttade på sig? Ingen politisk gräns är
inskriven i tingens natur, alla är de människoskapade. På svenska
brukar ordet ”hemland” avse en persons födelseland, även om hen
sedan länge lämnat det. I vissa fall tycks en person rentav ärva
sina föräldrars hemland.


Och ingenstans blir idén om hemlandet som närmast nedärvd essens
så tydlig, som när barn födda i Sverige får utvisningsbeslut. Det
handlar om barn som ettårige Ali, som 2019 skulle utvisas till
Afghanistan trots att hans mor hade uppehållstillstånd i Sverige.
Eller om treårige familjehemsplacerade Tim som 2021 skulle
utvisas ensam till Nigeria där han aldrig satt sin fot . Eller,
om föräldralösa tvååriga Favour som 2022 även hon skulle tas
ifrån sitt familjehem och utvisas till ett Nigeria hon aldrig
besökt.


Utvisningar av ensamma små barn är svåra att genomföra, och många
gånger får barnet till slut uppehållstillstånd av just det
skälet: det föreligger, som det heter, verkställighetshinder.
Avslagen liknar därför ett slags byråkratiskt skådespel, som
bryter ner både barn och deras närstående. Vad de tydligt säger
oss är: ditt faktiska hem är sekundärt när det ska avgöras vilket
som är ditt hemland.


Precis här blottas också ordets auktoritära sida. Att tillskriva
någon ett hemland är att tala om vem som har rätt att känna sig
hemma var, vem som har rätt att tillhöra. Vissa behöver knappt
ens reflektera över det, andra påminns ständigt om att också
platsen de kallar ”hem” är villkorad.


Att tala om att även permanenta uppehållstillstånd ska kunna dras
tillbaka, och att innehavare av sådana tillstånd då har att
”återvända till sina hemländer”, är att göra våld både på svenska
språket och på idén om en rättsstat. Men i detta språkbruk ligger
dessutom ett radikalt förnekande av människors rätt att skapa sig
sina hem där de är, att göra också Sverige till sitt hemland.


För somliga innebär detta ett förnekande av rätten att någonsin
ha något att kalla hem. Professorn i välfärdsrätt Anna Lundberg
är en av dem som försökt uppmärksamma den grupp människor i
Sverige som förväntas återvända till ett hemland de inte har. Här
finns de som är så rädda att de inte vågar återvända, men också
de som faktiskt inte kan utvisas; det land till vilket Sverige
vill skicka dem tar inte emot. Trots detta får de inte
uppehållstillstånd. Eftersom de saknar rätt att arbeta, och
eftersom ingen offentlig institution tar ansvar för deras
överlevnad, är de utlämnade till svarta arbeten och svarta
bostadskontrakt. Inte sällan blir de brutalt exploaterade på
flera fronter.


Det är bland annat dessa människor som döljs i den mystifierande
omskrivningen ”skuggsamhälle”. Men även de skapar sig mot alla
odds och med de fattiga medel som står till buds, sina hem i
Sverige. I den meningen är Sverige, även för dem, ett hemland.


När Gloria Anzaldúa benämner den plats där hon
vuxit upp men där hon hela sitt liv behandlats som främling och
inkräktare med ordet homeland, gör hon det inte med anspråk på
autenticitet eller ursprunglig rätt. Det gränsland mellan Mexiko
och USA hon skriver från, har genom seklerna bytt herrar flera
gånger. Själv är hon ättling till både erövrare och erövrade.
Snarare visar hennes bok världen sedd från själva gränsen, från
perspektivet hos den som förvägras rätten att känna sig hemma,
men som trotsigt likväl skapar sig ett hem. Sitt eget
återvändande till hembygden i Tejas skildrar hon därför analogt
med den färd över floden Rio Grande som görs av mexicanos del
otro la’o, mexikanare från andra sidan; människor som i jakt på
ett levbart liv och under stora vedermödor korsar gränsen till
USA. Även dessa, säger Anzaldúa, ”kommer hem”.


Kanske kan vi, med henne, gå tillbaka till den allra enklaste och
mest ordnära definitionen av dem som listas i Svenska Akademiens
Ordbok. Hemlandet är det land där du har ditt hem. Välkommen hit.
Välkommen hem.


Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare