Att komma ut är att komma hem

Var finns hem och varför är det så svårt att hitta dit?
Hemkomsten är central i vår kulturhistoria, men kanske letar vi
på fel platser. Anna Blennow pekar på en väg till våra förlorade
världar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2018-10-22.


Jag står på grusgången utanför det som en gång var min farmors
hus. Under en idegran ligger en tegelsten kvar. Min syster och
jag lekte att idegranen var vårt hus och tegelstenen vår spis.
Min farmor finns inte kvar. Barnen som lekte under idegranen
finns inte kvar. Det finns inte längre någon anledning att
återvända hit, säger jag till mig själv.


Att komma hem. Vad är det egentligen? Vi längtar hem. Hemma
längtar vi bort. Hemmet romantiseras och förkväver, idealiseras
och förkastas. Litteraturhistorien är full av berättelser om
hemkomst. Och det första exemplet i den västerländska
litteraturen är fortfarande ett av de mest fängslande: Odysseus
irrfärder på den långa vägen från det trojanska kriget hem till
Ithaka, där hustrun Penélope väntar. Någon har sagt att en
litterär klassiker är en bok som ständigt går att återvända till,
eftersom den förändras varje gång man läser den. Bokens
berättelse vävs om på nytt, figursydd efter våra egna livstrådar,
och läsningen blir en återkomst till bokens välkända men ändå
föränderliga hem.


Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste
finnas någon som kan förstå oss, och som är som vi


Från Odysséen och framåt förkroppsligas den manliga hemkomsten
ofta i en kvinna. Hon som hela tiden varit hemma, och varit
hemmet, medan mannen irrat inte bara på kartan utan också på
samvetets spelplan. Såväl Peer Gynt som Bibelns förlorade son
blir homeriskt heroiska när de som hemvändare lovar bot och
bättring. Kanske är det därför det råder brist på hemvändande
kvinnor i litteraturen. För den vars traditionella plats funnits
i hemmet är det istället resan ut som är av vikt. Och där
tjänstgör Virginia Woolf ofta som flygvärdinna. I hennes novell
”Street Haunting – A London Adventure” (”Att strosa omkring på
gatorna. Ett londonäventyr”) iscensätts flykten från hemmet genom
en banal inköpsrunda, som blir till en brusande odyssé genom
London. Vardagliga händelser förvandlas till omvälvande äventyr,
och hela världen strömmar genom textens vågor. Men vid hemkomsten
är sagan slut och identiteten utsuddad: ”Men när vi närmar oss
vår egen tröskel är det ändå betryggande att känna hur de gamla
ägodelarna, de gamla fördomarna omsluter oss och hur jaget, som
har förgrenat sig i så många gathörn, som har fladdrat som en
nattfjäril mot ljuslågan i så många oåtkomliga gatlyktor, nu är
skyddat och omgärdat.”


Hemmets trygga vrå både beskyddar och bemästrar,
lockar och skrämmer. Varje människa bär på en längtan till ett
förlorat barndomsparadis, menar John Sjögren i boken
”Återställelsens glädje. En essä om att komma hem” från 2018. Men
med denna längtan följer också insikten om att den måste förbli
ouppfylld. ”Allt det ljuva, allt det hemlighetsfulla mystiska som
livet när vi var barn bar ett löfte om, visade sig endast peka
mot och mynna ut i dödens totala tomhet”, skriver han. I Sjögrens
idealiserade minne av barndomens hem kan vi sorglöst släppa våra
vuxna bekymmer medan någon annan tar hand om disken och befriar
oss från vår smärtsamma särart. Men alla barndomar är inte
paradis. Alla hem är inte hem. Längtan hem kan vara längtan bort,
till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och
som är som vi: under den fula ankungens skräppeblad eller hos
kaninen Pricken som är apart i en helvit kaninfamilj, tills det
visar sig att en hel hög prickiga kaniner väntar bara några
kullar bort.


 


En roman där hemmets och längtans koordinater ständigt kastas om
är Evelyn Waughs ”Brideshead Revisited” (”En förlorad värld” på
svenska), kultklassiker för ständigt nya generationer.
Författaren själv definierade dess ärende som ”den gudomliga
nådens verkningar på en grupp sinsemellan olika men nära
förbundna människor”. John Sjögren spinner vidare på den tråden i
sin essä, och den karta han ritar över vägen hem till det
förlorade paradiset är religionens och återfödelsens. Men den
jordiska kärleken är ett lika starkt tema i boken, där
huvudpersonerna är på flykt från sig själva och finner
tillfälliga hem hos varandra. ”Det är all visdoms begynnelse att
känna och älska en annan människa”, konstaterar Charles Ryder,
bokens berättarröst. Hans hjärta driver honom på jakt efter ”den
där låga porten i muren, som jag visste att andra funnit före mig
och som ledde till en omhägnad och förtrollad trädgård”. Porten
leder inte bakåt till minnena eller inåt till skyddande
undanskymdhet, utan framåt, utåt. Det är dörren till synlighet
och tillblivelse. Att komma hem är att komma ut. Att vara sig
själv är att komma hem.


Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess
verklighetsbakgrund. 


Den allt överskuggande längtan efter att få vara den man är
behandlas mästerligt, återigen av Virginia Woolf, i romanen
”Orlando”, skriven om och till vännen och älskarinnan Vita
Sackville-West. Orlando börjar sin livsbana som ung adelsman i
1500-talets England och slutar som pärlbehängd medelålders
slottsfru i samtidens 1920-tal. Romanen skapar en regnbågsfärgad
kuliss av erfarenheter i tid och rum som en nyckel till Orlandos
komplexa natur. Och när hon till sist återvänder till sitt
barndomshem, vars arvsrätt hon förlorat på grund av sitt kön,
blir hon äntligen hel: ”Hela hon mörknade och samlades, som när
man ritar en bakgrund som ger ytan rondör och stadga och gör det
grunda djupt och får det som ligger nära att synas långt bort;
och allt samlas ihop, som vattnet samlas innanför brunnens
stenar. På samma sätt var hon nu mörk och stilla, och [hade]
blivit vad som med rätt eller orätt kallas ett enda jag.”


Orlandos livscirkel sluts, och boken som hon skrivit på i
trehundra år, ”Ode till en ek”, blir publicerad efter århundraden
av refuseringar. Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens
fiktion och i dess verklighetsbakgrund.


Var ligger hem? Och varför är det så svårt att
hitta dit? Vi söker efter vårt hem på platser det redan flytt
ifrån. Den låga porten som leder hem finns varken under en ek i
England eller på Ithakas stränder. Den grekiske filosofen
Aristoteles skrev i sitt verk ”Om diktkonsten” att grunden för
all konst är efterbildning, mímesis. Vi människor älskar att
efterbilda och härma vår omgivning, och att känna igen och
identifiera det vi ser. Igenkänningen, anagnórisis, är nära
besläktad med insikten, och den punkt i ett drama då sammanhang
avslöjas, linjerna sammanstrålar och vändpunkten sker. Och på
samma sätt blir berättelsen om hemkomsten också till själva
hemkomsten, där efterbildning och igenkänning bygger upp det
förlorade på nytt. Vi kommer hem när vi känner igen oss.


Kanske är det just återkomsterna som skapar hemkomsten, inte
tvärtom, skriver Kerstin Ekman i ”Gubbas Hage”, boken som är ett
långt ode till människans hemmahörande i den vilda naturen. Den
årligt återkommande igenkänningen av återvändande blåsippor och
rödhakar skapar hemkänsla djupt i själva den jord där ”förnyelse
och upprepning vilar som löften”. Blommorna kommer att överleva
civilisationen, skriver Kerstin Ekman förtröstansfullt, blommorna
och böckerna och berättelserna. Utanför min farmors hus står
idegranen kvar. Och berättelsen om den är det hem som förblir när
också den en gång är borta.


Anna Blennow, latinforskare och skribent


 


Litteratur


Virginia Woolf, ”London”. Översättning Gun R. Bengtsson.
Ellerströms 2009.


John Sjögren, ”Återställelsens glädje. En essä om att komma hem”.
Artos 2018.


Evelyn Waugh, ”En förlorad värld”. Översättning Margaretha
Odelberg. Bokförlaget Alba 1982.


Virginia Woolf, ”Orlando”. Översättning och efterskrift Margareta
Ekström. Norstedts 1982.


Kerstin Ekman, Gubbas Hage. Albert Bonniers förlag 2018.


Kerstin Ekman, Anmälan av Nordens Flora, Dagens Nyheter 1/9 2018.