Här brände de ner de onda och smittsamma husen

En gång sågs husen som magiska, idag gör vi bostadskarriär. Vad
går förlorat i utvecklingen? Vincent Flink Amble-Naess funderar
över frågan medan han tar oss med till en medeltida fransk
bondby.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen sänd 2023-02-27.


När jag sluter ögonen och tänker tillbaka, framstår mitt
barndomshem som vore det beläget i en sagovärld. Jag minns den
vita kakelugnen, fönstret i burspråket och det svala stengolvet i
köket. Alldeles tydligt minns jag också vårt trapphus, som var
mejslat i kalksten och innehöll koraller och avlånga snäckskal.
När vi återvände från en middag och jag pendlade mellan sömn och
vakenhet i min mammas famn, verkade fossilen nästan ha satts i
rörelse, liksom burna på vågor från urtiden.


Om en vuxen hade berättat för mig då, att vårt hus hade en själ
som skulle överleva oss alla, hade jag betraktat det som en
självklarhet.


Kanske är det lätt att avfärda det som en föreställning som hör
barndomen till. Men kanske ändå inte.


Storinkvisitorn Jacques Fournier var under
början 1300-talet biskop i den sydfranska staden Pamiers. Senare
skulle han bli påve i Avignon under namnet Benedictus XII, men
det låg ännu långt in i framtiden. Som ung man ledde han
inkvisitionen i den lilla byn Montaillou i Occitanien. Och hans
still var verkligen inkvisitorisk. Till skillnad från sina
yrkesbröder tillgrep han tortyrredskapen bara i yttersta nödfall.
Istället utsattes hans offer för en serie extremt detaljerade
korsförhör. Utfrågningarna rörde alltifrån teologi till
sexualitet, lantbruk och djurhållning. Metoden var inte olik den
Sokrates hade tillämpat i sina samtal med atenarna.


Fourniers syfte var att kartlägga en sekt av albigenser som
utmanade den katolska läran. Det ryktades att bönderna hade
övergett monoteismen, och blivit övertygade om att världen var
ett slagfält mellan ljus och mörker. Genom inkvisitorns
utfrågningar framträdde sakta men säkert en bild av
lokalinvånarnas mycket säregna föreställningsvärldar. Inte minst
deras syn på sina bostäder var av intresse.


Man bör hålla i minnet att bybornas yttranden var vittnesmål som
avlades inför en fientlig domstol. Av det som sades mellan skål
och vägg finns nästan ingenting bevarat. Liksom senare tiders
väckelserörelser var det nämligen i just hemmen som
gudstjänsterna ägde rum. De troende samlades i köken, kring
eldarna och på jordgolven. Där tog de varandra i händerna och
viskade sina trosbekännelser om världsalltets delning mellan
godhet och ondska. Det var också där de fick veta att det skulle
komma en dag då slutstriden skulle stå, och de rättrogna skulle
vara kallade att ta till vapen mot mörkret och mot den
ogenomträngliga natten.


Kanske bidrog dessa predikningar till albigensernas syn på sina
hus som magiska. De byggnader som inhyser så ödesmättade
förkunnelser måste trots allt upplevas som ganska speciella.


Kunskapen om livet i den lilla byn har nått
världen genom historikern Emanuel le Roy Laduries klassiska
studie ”Montaillou. En fransk bondby”. Boken är baserad på de
domstolsprotokoll som fördes av Fournier under inkvisitionstiden.
Ett av dokumenten rör en kvinna vid namn Madame Garaudy. I sitt
vittnesmål beskriver hon hur irrlärorna spred sig som en pest
mellan husen. När idéerna väl hade fått fäste, tänkte hon sig,
satte de sig bokstavligt talat i väggarna. Därefter gick de inte
bort på åtminstone fyra generationer. Byborna i Montaillou talade
om lojala hus, om svekfulla hus, om troende hus och om kätterska.
Det var ingen metafor, eller åtminstone inte bara. Mycket tyder
på att själva byggnaden ansågs vara magisk eller på något vis
besjälad. I en arvstvist beskrivs familjens stuga som ”en
fortsättning på den avlidne herrens person” och till och med som
”den verklige herren över de tillgångar som utgör arvet”. Därtill
var det inte ovanligt att delar av familjeöverhuvudets lik
inkorporerades i byggnaden. Naglar och hår petades in mellan
plankorna eller blandades i det klenbruk som bildade väggarna i
de förmögna familjernas bostäder.


Trots att byggnaden var så viktig för byborna har forskningen
visat att priset på ett nybyggt hus var extremt lågt. Anledningen
torde ha varit en bristande efterfrågan. Till skillnad från på
vår egen bostadsmarknad, hörde det nämligen till ovanligheterna
att en människa bytte bostad.


I en häpnadsväckande passage av le Roy Laduries
bok beskrivs hur myndigheterna bestraffade ett hus som hade
brutit mot reglerna: Inte invånarna, alltså, utan själva
fastigheten. En lösmynt kvinna kikade in genom en springa i
dörren till sin granne och fick där syn på den kätterska
predikanten Pierre Authié som höll en hemlig mässa. Efter att hon
angivit honom gjorde man omedelbart slag i saken. Huset där
Authié hade predikat brändes ned till grunden. Om man inte renade
platsen med eld, uppgav en av bönderna, riskerade man att
irrlärorna hoppade som loppor till de intilliggande husen.


Bybornas uppfattningar om sina bostäder framstår som bisarra för
den moderna läsaren. Men kanske beror det delvis på att vi har
blivit förhärdade. Marknadens realiteter har fått oss att
betrakta våra bostäder inte i första hand som hem, utan som varor
att köpa och sälja för pengar. Med tanke på urbaniseringen och
befolkningsökningen, är det svårt att föreställa sig hur det
skulle kunna förhålla sig annorlunda. Men det förändrar inte
faktumet att det vid sidan om fördelarna – att fler människor får
någonstans att bo – också kan finnas vissa nackdelar. Ett exempel
är just denna instrumentella uppfattning av hemmet, en
uppfattning som reflekteras i ett modeord som ”bostadskarriär”.


Under arbetet med den här essän var jag en eftermiddag ute och
promenerade i närheten av mitt barndomshem, i skuggan av Adolf
Fredriks kyrka i Stockholm. Av en händelse stod ytterdörren till
byggnaden öppen. Jag stannade ett ögonblick och såg in. Porten
var mindre än vad jag mindes den som. Dessutom var trapphuset
ostädat och taklampan flimrade på ett sätt som ingav misstankar
om dålig ekonomi i föreningen. Trots dessa prosaiska inslag var
det något särskilt över platsen. Kanske hade jag sovit för lite,
eller också berodde det på att jag hade hoppat över frukosten,
men på något sätt fick jag för mig att jag hörde hemma där och
att det var nästan brottsligt att jag hade flyttat därifrån.


Den där tanken skakade jag naturligtvis av mig
så snart jag gick vidare. Jag är egentligen inte en vidskeplig
person. Inte egentligen. Men ibland tänker jag mig ändå att det
är just barnets syn på världen som en förtrollad eller magisk
plats, som är den mest naturliga för oss. Kanske, tänker jag mig,
kan hela vår uppväxt ses som en rekapitulering av idéhistorien.


När vi är små är allting dunkelt. En eld brinner i natten och
kastar långa skuggor över väggarna. Lågorna fladdrar och barnet
tycker sig ana en själ bakom rörelsen. Så kommer upplysningen,
solen stiger och skuggorna bleknar. Och visst ser man världen
lite klarare. Men kanske blir man också bländad.


Vincent Flinck Amble-Naess, frilansskribent och läkare


Litteratur


Emmanuel Le Roy Ladurie: Montaillou – en fransk bondby 1294–1324.
Översättare: Jan Stolpe. Natur & kultur, 2019.