Skulle inte cancerdiagnosen förändra allt?

Att kris leder till utveckling har blivit kulturell norm. Men vad
händer om man blir allvarligt sjuk och förblir densamma? Maria
Andersson Vogel funderar i ljuset av sin egen cancer.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Ingen som hör detta har väl undgått det gamla påståendet att det
kinesiska tecknet för kris är det samma som det för möjlighet.
Även om denna beskrivning är milt sagt tveksam har vi alla hört
berättelserna. De om människor som ställs inför stora påfrestande
skeenden i sina liv och som följd gör livsförändringar till det
bättre. De säger äntligen upp sig från det jobb de sedan länge
tröttnat på, de lämnar den dysfunktionella relationen eller
förverkligar den gamla drömmen att flytta ut på landet.


Kopplingen mellan kris och möjlighet tycks ha blivit en nästan
självklar förväntan. När vi genomlider en svår period kommer vi
också att förbättras. Vi förändras som personer, ser saker
klarare, vi vet nu bättre vad livet är. Psykiatrikern Johan
Cullberg beskriver i sin klassiska bok ”Kris och utveckling” hur
kriser i ett mänskligt liv är en förutsättning för mognad.
Mognad, betonar Cullberg, betyder inte nödvändigtvis styrka och
förmåga att njuta av livet, men det innebär kunskap och insikt om
detta fortsatta liv.


När jag blev diagnostiserad med bröstcancer
upplevde jag först något liknande. Det var som att livet
blixtbelystes. Det som var viktigt syntes tydligt medan det
oviktiga försvann i skuggorna. Jag upplevde så starkt att denna
erfarenhet skulle förändra mig för alltid. Jag skulle aldrig mer
bli densamma.


Men efter operation och återhämtning kom beskedet att det även
skulle bli cellgifter. Det där blixtbelysta undantagstillståndet
sträckte nu ut sig över månader istället för veckor. Månader av
illamående, trötthet, yrsel, muskelvärk. Den existentiella
upplevelsen av allvarlig sjukdom bleknar inför den rent
kroppsliga erfarenheten. Kropp, så mycket kropp. Sjukdom är så
mycket kropp. Visst är det också, oavbrutet, en existentiell
händelse att bli allvarligt sjuk. Men det är som att den
innebörden är svår att hålla fast vid när kroppen tar all
uppmärksamhet.


Och de stunder jag kommer upp till ytan igen, i pauserna mellan
behandlingarna, då är jag till min besvikelse precis samma person
som innan. Ingen storslagen insikt om vad som verkligen är
viktigt, utan samma vardagliga neuroser, irriationer och triviala
konflikter som innan upptar mitt medvetande. Är det inte sant,
att kris leder till utveckling, eller är det jag som inte är
tillräckligt bra på det? Jag får prestationsångest (bredvid alla
andra små neuroser). Kristina Sandberg skrev en hel roman om sin
cancerbehandling, jag tittar på tv-serier. Saknar jag det som
krävs för att utvecklas? Underförstått till det bättre, krisens
utveckling i detta narrativ är aldrig någonsin till det sämre.


Forskningen om huruvida vi kan förändra vår personlighet eller
inte tycks ge kluvna svar. I en artikel i Svenska Dagbladet läser
jag att även om stora delar av vår personlighet beror på genetik
och miljö påverkas en inte oansenlig del av slumpen. Händelser
som inte går att förutse men som potentiellt kan ha mycket stor
effekt. Jag antar att min bröstcancer rent teoretiskt faller in
under denna kategori, i synnerhet som mina gener inte talat för
någon omfattande risk för denna sjukdom. Samtidigt hävdas det
från vissa håll att påståendet att personligheten bestäms av våra
gener är meningslöst. Att något finns inskrivet i vårt DNA
betyder inte att vi är fast med det, och studier visar hur
människors personligheter faktiskt förändras över tid. Och vill
vi förändras talar forskning för att det är möjligt. Människor
som genomgått terapi uppvisar stora och bestående förändringar
avseende exempelvis känslomässig stabilitet. Andra fo 
rskare är mer skeptiska och menar att det handlar om att
människor lär sig tekniker snarare än att deras personligheter
förändras.


Den österrikiske psykiatrikern Viktor E. Frankl
ska ha sagt att ”Då vi inte längre kan förändra en situation så
tvingas vi till att förändra oss själva.” Att drabbas av
allvarlig sjukdom är sannerligen en situation man saknar kontroll
över. Frågan är hur länge förändringen av sig själv håller i sig.
Jag får ett samtal från en kollega som vill höra hur jag mår. Hon
har själv genomgått samma sak och säger krasst att erfarenheten
inte gör en till en annan människa. ”Man blir inte mer ädel av
att ha drabbats av cancer och överleva.” Hon får stöd av
longitudinella studier som visar att livsomvälvande händelser,
kriser så som allvarlig sjukdom, inte påverkar personligheten mer
än tillfälligt. Trots min känsla av att jag aldrig mer skulle bli
densamma, som jag så kraftigt upplevde de första veckorna efter
min cancerdiagnos, tycks forskningen mena att känslan klingar av
och att man återgår till status quo. Till samma gamla neuroser
som innan.


Så vad är det jag hoppas på, vad handlade den där starka känslan
om? Kanske är det så enkelt som att svåra livssituationer behöver
kännas meningsfulla för att man ska orka genomleva dem. Om jag
inte kommer ut på andra sidan av detta som en förändrad och
bättre person, då var det en helt igenom meningslös händelse. Och
den insikten är tung att bära. I ett avsnitt i
boken ”Hagitude” berättar den brittiska psykologen och
mytkännaren Sharon Blackie om sin egen erfarenhet av att
diagnosticeras med allvarlig cancer, och resan genom en
påfrestande behandling till ett tillfrisknande. Vid ett tillfälle
ser hon en film där en av rollfigurerna som genomgått något
liknande konstaterar att nu var allting äntligen som vanligt
igen. Detta gör Blackie så arg att hon skriker åt tv:n: Det är
inte meningen att man ska genomgå en sådan upplevelse oförändrad!


Jag längtar efter det liv jag levde innan, då min kropp orkade
och mitt psyke orkade. Då kaffet smakade gott, mitt hår växte och
jag hade energi och lust att träffa mina vänner. Samtidigt vill
jag att Blackie ska ha rätt, jag vill känna mig på djupet
förändrad av denna erfarenhet. ”Jag vill att allt ska bli som
vanligt och ändå är det det som jag fruktar mest”, som Bob Hund
sjunger.


Och på ett sätt är jag kanske förändrad, även om jag inte är
säker på att det är till det bättre. För vad som är påtagligt
annorlunda är att min dödlighet har gått från att vara en
intellektuell insikt till en kroppsligt känd vetskap, blivit en
levd erfarenhet. Fram tills dess att döden inträffar verkar det
dock i nte bättre än att det är denna min kropp och dessa mina
neuroser jag har sällskap av. Mitt eget status quo.


En bekant skriver på sociala medier om sin
frustration över att istället för utveckling hela tiden
återupptäcka samma gamla mönster och begränsningar hos sig själv.
Och jag tänker att vi alla är lurade av dessa föreställningar om
förändring, förnyelse, förbättring. Att vi istället är utelämnade
till att ständigt upptäcka samma gamla bråte. För är det något
jag lärt mig av min kris så är det detta: man kan inte fly sig
själv. Kanske kan man kalla det för utveckling.


Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete