Jag bestämde mig för att ta livet lätt och bli en ekorre

Det finns två sätt att förhålla sig till insikten om tillvarons
smärta. Isabella Nilsson prövar att leva enligt esteternas
livshållning och tar ett sagolikt skutt över existensvillkoren.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak:
allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns,
om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa
att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma
insikten. Den ena metoden går ut på att helt enkelt sluta spela
med, sluta upprätthålla fiktionen och bli en existentiell
slacker. Detta kallas kynism. Kynism är en filosofisk strömming
som föraktar konventioner och betraktar världen med den
illusionslösa blicken hos en herrelös gatuhund. Ordet kynism
kommer av grekiskans ord för just hundaktig. Den andra metoden
för att förlika sig med världens illusoriska natur kallas
esteticism – eller romantik om man så vill – och går tvärtom ut
på att bejaka illusionen, bejaka berättandet, göra livet till ett
konstverk, göra livet till litteratur. 


Eftersom kynikerna framförallt är kända för att slarva med
hygienen, bo i tunnor och vara allmänt douchiga har jag hittills
känt mig mer manad att pröva esteternas livshållning. En stor del
av en estets uppdrag går ut på att omvandla tyngd till lätthet.


Buddha sa något i stil med att smärtan är två pilar: den första
är smärtan i sig, och den andra är upplevelsen av den. Den första
kan man inte påverka, men den andra har man makt över. På
anslagstavlan hos min sångpedagog på Musikgymnasiet satt den
populärpsykologiska kontentan av denna liknelse uppnålad: ”Det är
inte hur man har det, det är hur man tar det.”


Mm. Livet är inte lätt. Men kanske går det att
ta lätt på livet? Jag minns när jag var sju år gammal och en
fredagseftermiddag plötsligt ledsnade på min belägenhet som
människobarn. I bilen hem från fritids förvandlade jag mig
istället till en ekorre vid namn Yoghurt. Jag lyckades sedan
vidmakthålla denna förvandling, utan avbrott, under hela
veckoslutet. Inventering av skafferiets vinterförråd av
salta  jordnötter, klättrande i våningssängen och borstande
av min långa ludna svans – allt utan minsta gråtklump i halsen
vid tanken på Spice Girls-bilderna som tjejerna i sexan lurat av
mig efter roliga timmen! En snudd på heroisk låtsaslek med andra
ord, ett sagolikt ekorrskutt högt över de existensvillkor som
blivit mig givna. Men inbillningskraft är inte en outsinlig
energikälla, skulle det visa sig. Lagom till måndagens första
lektion var jag så utmattad av fantiserandet att jag somnade vid
bänken i klassrummet, med matteboken som kudde. När jag vaknade
var jag återigen ett människobarn och mina klasskamrater
skrattade åt mig.


 Den vanligaste tyngdborttrollande låtsasleken bland vuxna
människor är förälskelsen. Genom att låtsas att lidandets
upphörande sammanfaller med föreningen med den älskade lyckas
människor lyfta sig själva ur verklighetens kvicksand för att
istället, och nu citerar jag en gammal schlager, ”fly on the
wings of love”. Denna illusoriska förflyttning från
realitetsgyttjan till poesihimlen brukar inom psykologin kallas
”sublimering”. Att sublimera är att ta ett befintligt lidande och
berätta sin vackraste historia om det. Helst så vacker att huden
knottrar sig i en ilande sensation av bitterljuv upphetsning. Ja,
den lidande måste berätta för sig själv om sitt lidande på ett
sådant sätt att lidandet framstår som intressant snarare än
meningslöst. Buddhas pilar; smärtan går inte att trolla bort, men
den går att få lite hyfs och stil på. 


Romanförfattare är i regel mycket bra på detta slags sublimerande
berättande, det finns inte ett enda missbruk (av allt från kärlek
och andra rusmedel till apati och andra bedövningsmedel) som inte
en bra författare kan förläna ett drogromantiskt skimmer. Jag
tänkte på detta när jag för några veckor sedan läste Marguerite
Duras ”Lol V. Steins hänförelse”. Titelhjältinnan Lol är sådan
att man som läsare blir attraherad av hennes sömngångaraktiga
likgiltighet. Det är Duras största brist som författare, att
livets faddhet alltid framstår som sexig. Naturligtvis är det
även hennes största förtjänst som författare. 


Jag är själv författare och min omgivning skulle
troligen beskriva mig som en litteraturälskare. Detta eftersom
jag oftast stannar hemma ”med näsan i en bok” hellre än att
interagera med nämnda omgivning. Till förmån för litteraturen –
bejakandet av illusionen – har jag försummat att skaffa mig
sådant som ett yrke, en familj och kunskaper i basal matlagning.
Människor tenderar således att dra slutsatsen att litteraturen är
mycket viktig för mig och att jag håller det skrivna ordet
oändligt mycket högre än den levda verkligheten. Låt mig
förtydliga. Valet mellan liv och litteratur var ett val mellan
pest eller kolera. Jag valde kolera. 


Jaha. Varför inte lika gärna pest då? Kan man undra. Båda
sjukdomarna är ju ytterligt plågsamma? Jo, därför att koleran har
en diffus air av romantik som pesten saknar. Det vill säga,
litteraturen är lika otillfredsställande som verkligheten men
litteraturen har vad verkligheten saknar: känsla för stil.


Somliga människor värdesätter den nakna sanningen. Jag, som är
romantiker och estet, föredrar den vackert draperade lögnen.


Om nu verkligheten är sann bara därför att den är naken? Med
naken menar jag ostrukturerad, formlös, ogestaltad. Litteraturen
består av samma smärtsamma beståndsdelar som verkligheten, bara
ordnade på ett så vackert sätt som möjligt. Med vackert menar jag
trösterikt, hoppingivande, smärtstillande. Annorlunda uttryckt:
litteraturen och fantasin är, i bästa fall, en struktur som
skapar upplevelsen att det mänskliga lidandet har en mening.
Verkligheten är, i vanliga fall, ett plottrigt virrvarr som
berövar människan denna upplevelse.


Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram
till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion.
Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en
upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den
smärtsamma insikten.


Den kaotiska människosanningen å ena sidan. Den strukturerade
ekorrlögnen å andra sidan. 


Isabella Nilsson, författare och översättare.