Vi måste inte betrakta AI som religiös sci-fi ~ OBS: Radioessän Podcast

Varför landar västerländska diskussioner om AI i det religiösa?
Göran Sommardal söker sig till Ostasien för en mer nykter bild av
vad vi håller på att skapa.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje gång tankeböljorna börjar slå mot stränderna på de
svenska kultursidorna och stormen som sägs ha framkallat
ordsvallet är det föreställda hotet eller det tvetydiga
löftet från AI – artificiell intelligens, då förvandlas jag
själv – som genom ett gammal- dags trollslag – till en
hårdhudad intelligensaristokrat.

Är det den nya Apokalypsen som förebådas? Nån av Guds änglar
som bakom kulisserna stöter i sin förment intelligenta basun?
Eller bara ett medialt moderniserat flagellanttåg som drar
förbi?

Självutnämnda ”framtidsexperter” dyker upp och varnar för
mänsklighetens förestående förintelse och i allehanda
intressegruppers namn föreställer man sig den oundvikliga
mänskliga marschen upp till den av intelligenta robotor
administrerade galgbacken. En konstnär har redan ställt ut
sina förmodligen intelligenta samlag med en AI-sexdocka och en
ansenlig samling tech-giganter samlar sig till ett upprop för
ett moratorium för allt vidare macklande med vad det nu än var
som skulle förkroppsliga vår slutgiltiga Nemesis. Åtminstone
i sex månader.

Inte ens AI-forskaren Max Tegmark lyckades
åstadkomma annat än att kratsa schablonerna ur asken och in i
elden i sitt sommarprat. Tegmarks egen i grunden pessimistiska
men aldrig uppgivna utgångspunkt tycks vara att AI verkligen är
smartare än vi, och snabbt skulle bli det i ännu högre grad.
Kunde räkna fortare och exaktare, kunde memorera oändligt
mycket mer och iordningsställa sina minnesdata i enlighet med
smartare algoritmer. Och den kan inte bara lära sig allt det vi
ställer till dess förfogande utan förmådde också lära sig
sådant den ”själv ville” veta och därmed skapa sin egen
överlägsna intelligens. Jag förstod Tegmarks tanke som att AI
i någon mening ytterst skulle kunna göra sig oberoende av oss.

Men lider då inte en sådan tanke i sin tur av det filosoferna
skulle kalla en contradictio in subjecto – motstridiga villkor?
Nämligen, att vi med vår underlägsna intelligens, som är en
av utgångspunkterna för resonemanget, meningsfullt skulle kunna
reflektera över en förutsatt överlägsen intelligens. Vore det
inte logiskt detsamma som att tänka sig att en underlägsen hund
skulle kunna föreställa sig exakt den överlägsenhet, som gör
att människan behärskar hunden. Utan att kunna göra något
åt det.

Tegmark gör på något ställe just den liknelsen, att AI:n
kunde tänkas behålla och bevara människan, om inte för något
annat, utom just som ett trevligt husdjur, fastän den inte dög
något särskilt omistligt till.

Bakom en sådan tankefigur anar jag den urgamla kategoriska
teogonin. Och Tegmark är ju inte för inte både fysiker och
kosmolog. Dvs. han drabbas av den oundvikliga skymten av ett
högre väsen, vare det sedan ont eller gott, men som
oundvikligen dyker upp vid horisonten när vi saktmodiga
människobarn inte vet vad vi ska ta oss till.

Här någonstans börjar jag misstänka att det är vårt sätt
att tänka och tala om den artificiella intelligensen, som
piskar upp vår oro.

Men tänk om vi drar gränsen inte mellan oss och maskinerna utan
mellan oss och naturen. Om vi tänker den stora gränsen som
kineser och japaner och koreaner gör, mellan den människogjorda
vishetsförmågan |人工智能 som är vad AI, artificiell intelligens,
ju ordagrant etymologiskt betyder, OCH det stora spontana |大自然,
det som betecknar naturen. I stället för att betona det
”artificiella”, det ”konstgjorda”, och det skrämmande snobbiga
”intelligens”, så hasplar kinesiskan och japanskan och
koreanskan helt enkelt ur sig en klädsammare pragmatisk sida av
framtiden.

Utan att ta till det apokalyptiska trollslaget hamnar vi då
själva bland maskinerna och maskinerna bland oss. Och varken de
intelligenta maskinerna eller vi kommer ju att övervinna
naturlagarna. Och den artificiella intelligensen kan aldrig bli
mer omänsklig än vad vi själva kan tänkas vara.

Säkerligen har det också att göra med att det historiografiskt
besatta Ostasien föreställer sig att utvecklingen av AI inte
på minsta vis skulle försiggå i religionshistorien, vilket är
den plats där den mesta science fiction från Västvärlden förr
eller senare mynnar ut. Utan i stället utspelas som ett
siffertyst fortskridande genom matematikens historia.

Den kinesiske matematikern Wu Wenjun – känd
för att ha skapat Wu-metoden och Wu-formeln med tillämpning
inom algebraisk topologi – har beskrivit utvecklingen inom AI som
en fortgående mekanisering av matematiken, som tidigare funnits
i teorin – utvecklad av en följd av matematiker som Leibniz,
Hilbert, Gödel till Tarski och Quine och vidare, men att det
är först i och med den hypersnabba behandlingen av det
statistiska materialet, som kvantumberäkningen innebär, vilket
har gjort det möjligt att tillämpa den matematiska kunskapen i
sin fulla potential. Så här storvulet mänskligt har Wu
sammanfattat sin matematiska syn på AI – den människogjorda
vishetsförmågan: ”Programmen för artificiell intelligens
skrivs av mig, ett efter ett, och varje instruktion är en
handling som måste utföras mekaniskt, den har ingen
intelligens alls. Den så kallade artificiella intelligensen
innebär ett mekaniskt utförande av mänskliga tankeprocesser,
inte en dator med intelligens.”

Men usch! hur avskräckande tråkig ter sig inte en sådan
verklighet, där den svårbegripliga maskinintelligensen
föreställs göra det möjligt för oss att behärska världen.
Och hur mycket mer fantasifullt rysansvärd ter sig inte
mardrömmen om en ny härskarklass av stålblanka kreatur som
håller universum i sina övermänskliga klor och tyglar och
samtidigt hotar att göra oss mänskliga parvlar och tösabitar
såväl maktlösa som arbetslösa.

Att ett sådant väsen i vårt ufo-iserade tankeuniversum skulle
anta formen av en överlägsen intelligens är knappast
mindblowing. Jag minns fortfarande sidorepliken från ett nummer
av Marvel Comics från 70-talet: The Fantastic Four, där en av
alla mänsklighetens fantasilösa förgörare dyker upp: ”From
beyond the Stars shall come the Over-mind, and he shall crush the
Universe.”

Hur nära till hands ligger då inte den tankspridda
föreställningen att en AI slutgiltigt tar makten och skulle
uppenbara sig nedstigande ur ett jättelikt skimrande flygande
tefat på Times Square, och allra helst i parallella
uppenbarelser samtidigt på Röda Torget och torget vid Den
himmelska friden port. För att verifiera sitt herravälde över
oss ”underlings”: the puny humans.

Göran Sommardal
poet, kritiker och översättare från kinesiska

Litteratur
中国人工智能简史|En kortfattad historia över kinesisk AI. 人民邮电出版社, 2023.

Wu Wen-tsun: Mathematics Mechanization: mechanical Geometry
Theorem-Proving, Mechanical Geometry Problem-Solving and
Polynomial Equations-Solving (Mathematics and Its Applications),
December 31, 1999, Springer.

Wu Wen-tsün: Mechanical theorem proving in geometries : basic
principles, Wien; Springer-Vlg, cop. 1994

Vi måste inte betrakta AI som religiös sci-fi

Beschreibung

Weitere Episoden

Långessä: En berättelses natur är att spränga sina egna gränser

Långessä: Såret efter Hiroshima är fortfarande vidöppet

Två kristendomar: När morfar läste Kierkegaard

Essäismer: Robert Musils exakta extas

Essäismer: Annie Dillards blick kan fälla skogar

Kommentare (0)

Abonnenten

Anmelden mit