I underjorden fann jag tapeternas hemlighet

Som konsthantverk och designprodukt har tapeter har lågt
anseende. Men en tapet ska vara som en god vän, berättar Nils
Markus Karlsson, som länge suttit i klistret.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


För mig började det omkring 2010. Det var en fin sommar, solig
och varm. Det badades och satts på uteserveringar. Ett
fotbollsmästerskap pågick. Jag var inte ung men ung nog för att
en smula sorglös njuta av sommarkvällar i glada vänners sällskap.
Kanske blev det ljusa än ljusare av att mitt liv var så
klärobskyrt. För mitt i mina dagar fanns ett djupt mörker – och
det är inte alls så dramatiskt som det låter...


Under gågatan i Sveriges tredje stad fanns ett lager med tapeter
som jag var satt att inventera. För att komma dit var man tvungen
att passera portar, ta sig ner i och genom ett underjordiskt
garage, lirka med ett hänglås och rulla en tung metalldörr åt
sidan och sen sätta nyckeln i ett skrangligare lås och så komma
in genom den sista dörren. Längs väggarna var hyllor från golv
till tak och på mitten av golvet stod jättekartonger med svart
tryck: MADE IN JAPAN och MALMO. I dem fanns sjögrästapeter
skeppade till Sverige på 60-talet.


I det där rummet fanns faktiskt ännu en dörr att låsa upp och
genom den kom man till det jag kallade för gruvan. Där var
belysningen bristfällig. Nere i de trånga gångarna mellan högt
staplade lådor tätnade skuggor till mörker och man fick bära med
sig en lykta för att kunna illuminera innehållet i en öppnad
kartong. Där var också tyst, så tyst att det var märkligt tomt
runt öronen. Det enda ljudet – som varsnades först efter en
stund, och bara om man arbetade vid den inre väggen – var ett
dämpat klicketi-klack då stegen från en dam med spetsiga klackar
fortplantades från arkadens stenplattor ovanför.


Jag kunde inget om tapeter men skulle leta efter
stämplar och artikelnummer och notera hur många som fanns av var
och en. De äldsta var från sent 1800-tal. Pappret var torrt och
skört men lystern i trycket och friskheten i färgvalen var
förbluffande. Förr i tiden rullades tapeter med baksidan utåt och
därför måste man dra ut en bit för att kunna se mönstret och just
den rörelsen, att ta upp en rulle och försiktigt dra i ena änden
och låta själva rullen rotera i den andra – och så:
uppenbarelsen! Ibland blev det förstås besvikelser. Säkert var en
mycket basal kemi i spel – hjärnans sätt att belöna sig själv för
ett nytt stimuli – men det var hypnotiskt. Mest eggande var
lådorna där olika enstaka rullar hamnat. Knalligt psykedeliskt
70-tal kunde samsas med kommunalgrå byggtapeter från tidigt
60-tal och så poppade mönster från det oförutsägbara 50-talet
upp. Mitt väsen blev helspänn och ögonen ivriga då jag fick fatt
i något visst, en rulle vars baksida hade en besynnerlig
svårfångad färg som förde tanken till uråldriga bokrullar och
pergament.


De kom från en epok som jag tyckte mig ha upptäckt: svenskt
1920-tal. Jag hade aldrig sett något liknande – jag hade ingen
aning om att tapeter kunde se ut så och jag visste att ingen jag
kände hade en aning. Dessa tryckalster var grundmurat mystiska,
som ritningar över någon uråldrig egyptisk landningsbana i öknen,
med en och annan stiliserad blomma, kanske en hjort, kanske
försiktigt glimmande detaljer i guldbrons, och allt på en
bottenfärg som kallades mullvadsgrå – ett murr i gränslandet
mellan grå, beige och brun. Själva färgkvaliteten var
obeskrivligt matt. Den sög in mig i sin oerhörda frånvaro av
lyster; den kunde sluka en hel och hållen.


Fram till den där sommaren brydde jag mig inte om tapeter. Sedan
har jag, så att säga, suttit i klistret. Det är mycket med
tapeter, nämligen, som är intressant. Ändå har de lågt anseende
bland konsthantverk och designprodukter. En anledning till denna
sorgliga status är att tapeter är substitut. De har framförallt
framställts för att de är billigare än något annat, som de
imiterar: fattigmans-gobelänger, ädelträ-smäck, damast av papper,
låtsas-marmor. Just för att detta är bakgrunden rymmer tapeter
motiv och mönster från väsenskilda föregångare – vilt främmande
för varandra – som gyllenläder från nordafrika, eller målade
idyller från en mångsekel-gammal kinesisk vardag, eller lika
typiska som geometriska krabbor från anatoliska vävar. I tapeter
finns figurer som prytt pappersväggar och tältdukar, kyrkportar
och moskémurar eller praktsvärdet i handen på en vikingadrott. I
dem finns ekon från Kyoto, Kanton, Kashmir, Samarkand, Damaskus,
Korint, Luxor, Venedig, Granada, Lyon och Manchester. Och i dem
finns så många lager av förflutenhet att ursprunget många gånger
har blandats bort. Förbryllad tittar man – men förstår inte vad
det är man tittar på. Men det känns igen. Så ser man kanske att
det liknar ett annat äldre mönster, och då blir det tydligt att
vad det skulle se ut som var – ja, vad det nu var. En lotusblomma
kanske.


Som med alla mänskliga uttryck eller produkter
finns en skapande sida och en mottagande sida. Och det är ändå då
man tänker på denna andra part som tapeter blir så särskilda –
för den relation de står i till dem som lever med dem.


En tapet är inte som en tavla eller möbel som man kan rikta sin
uppmärksamhet mot – eller inte. Den är där, hela tiden, i rummet.
Det enda jämförbara är kanske arkitekturen, vars ansvar och
privilegium det är att ge människornas utomhusliv dess fond. Men
en tapet kommer så mycket närmre. Om väggar kunde tala, brukar
man säga, och ja, då skulle de kunna berätta om gråt och
försoning, om utlevd lusta och begånget våld, om skratt, om
vardag, om leverne. Detta ger också en särskild
grundförutsättning för tapetkonstens estetiska spännvidd. För en
tapet ska gå att leva med, vinter som vår, i sorg och i glädje,
när åskan går och vid saftkalaset, varenda dag ut och in – tills
man en dag tapetserar om. Eller målar över.


Detta innebär att en tapet kanske inte ska vara som en
halsbrytande skulptur eller som den snyggaste i klassen, utan mer
som en god vän, som ser lite trevlig ut, som inte skriker, som
vinner i längden för att den inte stör. Här finns väl en
förklaring till tapethistoriens närapå döda perioder, då
människor känt att minsta lilla mönster är för mycket. Ge mig
vitt! Bara vitt! Så ropade 1990-talet. En liknande epok infann
sig kring 1960, då miljontals rullar i grå nyanser trycktes. På
30-talet slog gröttapeten igenom – ett mode som varit helt
otänkbart fem år tidigare: Grundelement var blek beige och
oformlig struktur. Här syns också något av tapetkonstens
ödmjukhet. En mönsterritares namn är sällan känt; tapetstjärnorna
är få medan mönstren är myriader. De liknar virus och ingen kan
veta hur länge de funnits och hur långt ifrån och på vilka vägar
de tagit sig fram, överlevt och blivit hemtama likt husdjur.
Skaparen av tapeternas mönster är ingen enskild – snarare tycks
människan underordnad tapeterna.


Nils Markus Karlsson
kultur- och tapetarbetare