Striden om Amazonas är allas vår strid

Skövlingen av Amazonas regnskog påverkar hela världen. Men där
pågår även andra konflikter som visar varför vi kan betrakta
periferin i Amazonas som världens centrum. Patricia Lorenzoni
förklarar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vid Xingufloden i brasilianska Amazonas ligger Belo Monte, en av
världens största kraftverksdammar. Dessa dammar har ända sedan
industrialismens barndom utövat en sällsam attraktionskraft. De
står som monument över människans förmåga att tämja floderna och
ställa dem i produktionens tjänst. Dammbyggen är på sätt och vis
en bild av moderniteten själv. Men också av dess baksidor. Från
senare hälften av 1900-talet har protesterna mot de djupgående
ingrepp i landskapet som vattenkraften medför tilltagit. Likväl
har dammprojekten idag växt sig större än någonsin – Kinesiska
Tre raviners damm vid Yangzefloden, etiopiska Stora
renässansdammen vid Blå Nilen. Och så Belo Monte, som invigdes
2019.


Vattenkraften lyser upp världen med en energi som kallas ren. Men
elektriciteten har ändå sitt pris. Människors hemman förvandlas
till sjöbotten, känsliga arter slås ut när ekosystem raseras.
Varje projekt stöder sig på kalkyler av pro et contra, vinster
och förluster. Det som i kalkylerna är siffror, kan emellertid
för andra vara omistliga värden. Belo Monte betyder ”det vackra
berget”, men lokalbefolkningen har döpt om den till Belo Monstro,
det vackra monstret.


Hur är det att leva vid monstrets mun?
Journalisten och författaren Eliane Brum säger att det är som att
bo i en krigszon. Hon skriver från Altamira, den stad vid
Xinguflodens strand som tack vare dammbygget vuxit
explosionsartat. På några få år har Altamira gått från att vara
en sömning småstad, till att ha den högsta mordfrekvensen i hela
Brasilien. Del av våldet är kopplat till gänguppgörelser, annat
är direkt riktat mot människorätts- och miljöaktivister. I boken
Banzeiro Òtòkó: The Amazon as the Centre of the World vill Brum
skildra världen med Altamira som centrum. Det innebär: inte bara
skildra Altamira eller Amazonas. Snarare: tolka världen med
Altamira och Amazonas som utgångspunkt.


Poeten Eliakin Rufino sa en gång om den del av Amazonas han själv
är född och uppvuxen i, att den är ”platsen där Brasilien finner
sig självt”. Eliane Brum går ytterligare ett steg och talar om
Amazonas som inte bara Brasiliens mittpunkt, utan hela världens.
Både Brum och Rufino bebor platser som i Brasilien, såväl som i
världen utanför, betraktas som periferier. Men i deras skrivande
blir periferi till centrum och centrum till periferi.


För i Amazonas löper modernitetens trådar samman: kapitalets
expansion i form av både storskaliga utvecklingsprojekt och
illegal droghandel, raserandet av livsvärldar som inte låter sig
kommersialiseras, det envetna motståndet och försvaret av samma
livsvärldar. Och våldet, alltid våldet. Vad Brum i Banzeiro Òtòkó
ger oss, är en blick på den moderna världen från dess bortträngda
sidor.


När Belo Monte invigdes 2019 blev det vackra
monstret världens femte största kraftverksdamm. Dammens historia
sträcker sig tillbaka ända till 1960- och 70-talen, och den
dåvarande militärregimens utvecklingsprojekt för Amazonas. Flera
storskaliga satsningar gav bränsle åt den ekonomiska tillväxt som
även internationellt kom att bli känd som ”det brasilianska
undret”. Motorvägar, gruvor och vattenkraftverk anlades. Urfolk
stod inte sällan i vägen, och möttes med automatkarbiner och
kemisk krigföring.


Belo Monte ingick i detta utvecklingsprojekt, men blev fysisk
verklighet först under 2000-talets vänsterregeringar. När dammen
sedan invigdes hade Brasilien kommit att styras av Jair
Bolsonaros högernationalistiska regering. Projektet har, oavsett
regeringens politiska färg, varit kontroversiellt och kantats av
rapporter om miljö- och folkrättsbrott.


Om detta skriver Brum med en penna som varken skonar den höger
eller den vänster som bägge är beredda att offra Amazonas på
utvecklingens altare. Men vad som egentligen intresserar henne
mest, är människors motstånd och kamp för värdiga liv. Här sker
också möten mellan de olika urfolk som under dryga fem sekler
gjort motstånd mot kolonisering, och de småbrukare som varit del
av koloniseringen men likväl kommit att utgöra ett motstånd mot
den.


Dessa senare tillhör det som i Brasilien kallas ”traditionella
folk”. De är ättlingar till slavar som lyckats fly sina herrar,
men också barn och barnbarn till senare tiders fattiga migranter
från nordöstra Brasilien. För deras far- och morföräldrar var
Amazonas det statligt sanktionerade löftet om land. För staten
var det en säkerhetsventil; migration västerut snarare än
jordreform blev svaret på konflikter i det mer tättbefolkade
nordöst. Brasiliens eget go west.


De traditionella folken har utvecklat ett säreget liv i samklang
med skogen, och på tvärs med den intensifierade exploateringen av
Amazonas naturresurser. De har, som Brum säger, likt urfolken i
Amazonas blivit skog, blivit povo-floresta.


För att översätta Brums povo-floresta till svenska, måste vi
skriva skogfolk, utan något foge-s i mitten. Vad hon betonar är
att här blir människorna och skogen ett. Tvärt emot nötta
klichéer om orörd natur, rör sig hennes skildring över ett
vindlande och omstritt kulturskogslandskap. Amazonas är både
skapat av och skapare av människor. Hos skogfolken vill Brum, som
själv ursprungligen kommer från det urbana södra Brasilien, gå i
lära; finna sätt att själv bli mer skog.


Det vackra monstret, kraftverksdammen, är en
smärtpunkt i hennes sökande efter ett annat och hållbarare sätt
att vara i världen än det moderniteten erbjudit oss. För vad Belo
Monte också är, och som inte kan ges rättvisa i kalkylerna över
pro et contra, är raserandet av världar som lyckats organisera
värdiga liv med sin omgivning istället för mot den. Under
konstruktionsfasen kämpade urfolken, de traditionella folken,
miljörörelsen, och människorättsorganisationer alla mot
realiserandet av Belo Monte. Men dammen byggdes, floden tämjdes
och stora arealer lades permanent under vatten. Tusentals
människor tvingades flytta. De förvandlades över en natt från
självförsörjande skogmänniskor till fattiga och arma stadsbor.
Och Altamira, staden som tog emot de tvångsförflyttade, blev
Brasiliens mest morddrabbade stad. Allt i den hållbara
utvecklingens namn.


Kampen om Belo Monte förlorades, men kampen om Amazonas är långt
ifrån avgjord. Tvärtom pågår den hela tiden, i skogfolkens själva
liv, i deras vägran att dö. Amazonas, ofta beskriven som orörd
natur, är i verkligheten ett rikt myller av kultur; i hela
regionen talas över trehundra språk. Vad som gör Amazonas till
världens centrum är inte bara att exploateringen här vecklar ut
sig fullt synlig på ytan. Såväl urfolken som de traditionella
folken är levande bevis på att en annan värld inte bara är
möjlig, utan att andra världar, andra sätt att vara att människa
på, faktiskt existerar här och nu. I klimatkrisens och
massutrotningens tid handlar dessa världars överlevnad därför om
allas vår överlevnad.


Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker