Filosofins kvinnor lever under det manliga ögonkastet

Trots att filosofi är ämnet där teorier om rättvisa och
jämställdhet formuleras, så är disciplinen till stor del en
enkönad historia. Hur kan det vara så? Det undrar filosofen Lyra
Ekström Lindbäck.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett
ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Hur är det att vara en fladdermus? En flygande råtta som
navigerar genom ekolod? Jag kan ha god kunskap om fladdermusens
livsvillkor, men det hjälper mig inte till insikt i dess
medvetande. Det närmsta jag kan komma är att vara en människa som
föreställer mig att jag är en fladdermus.


Så argumenterar filosofen Thomas Nagel i sin berömda artikel
”What Is It Like to Be a Bat?”. 2010 startades bloggen ”What is
it like to be a woman in philosophy?”, vars titel anspelar på
Nagels resonemang om medvetandets subjektiva natur. Till skillnad
från fladdermöss kan dock kvinnor tala, och här har i snart
femton år hundratals vittnat anonymt om allt från stulna idéer
till våldtäkter.


När jag läser bloggen slås jag inte bara av övergreppen, utan
också av den smetiga gråzon av förolämpningar som ska utgöra
spelplatsen för kvinnornas tankeverksamhet. Någon blir
presenterad för en gästforskare med att hon ”alltid har så fina
naglar”. Någon blir nekad att skriva in sig på en kurs efter att
professorn bara har utvärderat hennes utseende. Någon får höra
att hennes graviditet minskar chansen att bli befordrad.


”Jag vill sluta”, skriver en kvinna. ”Men jag vill inte tvingas
ut. Jag älskar filosofi, men det känns som om jag har fastnat på
en fruktansvärd plats.”


Kvinnornas historia inom den akademiska
filosofin är kort. Den första kvinnan som blev professor i
filosofi i Sverige var Lili Alanen, 1997. Även om situationen har
förändrats så dröjer sig historien kvar. Som den amerikanska
filosofen Regan Penaluna formulerar det: ”Vår kultur underskattar
svårigheterna en kvinna möter när hon gör någonting som hennes
mormor, farmor och mamma inte uppmuntrades eller tilläts att
göra.”


I boken ”How to Think Like a Woman” försöker hon gå till botten
med varför hon själv lämnade akademin. Ingen betedde sig öppet
fientligt mot henne. Ändå hade hon en gnagande känsla av att inte
vara där på lika villkor. Hon berättar att professorerna vägrade
träffa de kvinnliga doktoranderna utanför vanliga kontorstider,
men gärna tog emot grabbarna sent. Penaluna fick höra historier
om hur hennes manliga kollegor bondade med sina handledare över
öl, hade middagar i varandras hem och bytte jazzskivor med
varandra.


Filosofi är inte något ensamt tänkande. Ända sedan antikens
Grekland har disciplinen bedrivits i form av samtal. Man kan inte
hitta sin röst utan ett samtalsklimat där man blir hörd och
respekterad. Gräver man ner sig i biografierna om det fåtal
kvinnor som gjort avtryck i filosofihistorien upptäcker man
alltid att de haft viktiga samtalspartners, och ofta verkat under
historiska undantagstillstånd.  


Under andra världskriget förändrades till
exempel villkoren vid de stora universiteten i England drastiskt.
Mellan 1939 och 1942 befolkades plötsligt klassrummen i Oxford
bara av vapenvägrare, funktionsnedsatta, flyktingar och kvinnor.
”Kvinnorna började också fylla ett annat slags plats som blivit
ledig: den som de kvarvarande lärarnas skyddslingar”, skriver
Benjamin Lipscomb.


I hans kollektivbiografi ”Oxfordkvartetten” skildras hur
avgörande den här tiden blev för filosoferna Elizabeth Anscombe,
Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch. De antogs inte bara
som studenter vid en världsledande institution, utan kunde också
ta plats där på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Nära,
livslånga relationer kunde skapas med mentorer som inte längre
hade några ynglingar att dricka öl och byta jazzskivor med. Som
Midgley beskriver det var det ”mycket lättare för kvinnor att
göra sig hörda i diskussionerna än vad som är fallet i normala
tider”.


Men det här var länge sedan, kanske du tänker nu. Är det ens ett
problem längre? Jo, tyvärr är kvinnornas underordning inom den
akademiska filosofin ett statistiskt säkerställt faktum, också i
Sverige. Grundkurserna har ett ganska jämt antal antagna, men ju
högre upp man kommer i nivåerna, desto färre blir kvinnorna.
Bland filosofiprofessorerna är fortfarande en förkrossande
majoritet män.


Såhär illa är det inte inom någon annan gren av humaniora. Vad är
det som gör filosofin till en så specifikt ogästvänlig miljö för
kvinnor? Forskning visar att ämnen där man tror att medfödd
begåvning är avgörande för framgång har en skevare
könsfördelning. Och filosofi förknippas enligt dessa studier mer
med tron på en medfödd förmåga än någon annan disciplin, till och
med matematik och fysik.


Det tycks alltså vara självtvivlen som får
kvinnor att lämna filosofin. Så var det åtminstone för Penaluna.
Men självtvivel skapar man inte bara själv. På bloggen om att
vara kvinna inom filosofin vittnar ungefär lika många om att få
uppmärksamhet för sitt utseende, som om att knappt få någon
uppmärksamhet alls. Även om de manliga professorerna säger sig
lyssna så ställer de inga följdfrågor, och citerar sällan
kvinnors texter.


Kritikern Lili Loofbourow har kallat den här typen av ignorans
för ”the male glance”, det manliga ögonkastet. Till skillnad från
den manliga blicken, som objektifierar kvinnor, så är det manliga
ögonkastet flyktigt och svalt. Det slutar i en axelryckning,
skriver Loofbourow, och gör kanske en hyfsad bedömning. ”Men det
är farligt, eftersom det bara kastar en blick men tror att det
läser.”


Även om de formella kraven nu har undanröjts för att kvinnor ska
kunna göra karriär inom den akademiska filosofin så är villkoren
fortfarande ojämna. För att förstå varför måste man fråga sig hur
det är att ha en kvinnlig filosofs medvetande. Penaluna menar
själva kunskapssökandet för många tänkande kvinnor tar form som
självtvivel.


Simone de Beauvoir hävdar i Det andra könet att den inre
splittringen är ”kvinnans kanske allvarligaste handikapp”.
Kulturellt uppmuntrad till att bli uppslukad av sina förälskelser
så engagerar sig kvinnan mindre helhjärtat i sitt arbete, skriver
de Beauvoir, och ”därigenom dömer hon sig själv till att förbli
underlägsen.”


Det har funnits flera viktiga kvinnliga filosofer, men knappast
några stora genier. Kanske är feministen Germaine Greers
resonemang om konsthistorien överförbart till filosofin. Det har
inte funnits någon kvinnlig Sokrates, någon kvinnlig Hegel eller
Wittgenstein: ”men”, skriver Greer, ”det beror inte på att
kvinnor är utrustade med livmoder, att de kan föda barn, att de
har mindre hjärnor, att de inte har kraft och uthållighet”.
Anledningen är i stället ”att man inte kan skapa stora tänkare av
människor som har fått sitt ego förstört, vars viljekraft är
skadad och vars energi har splittrats i neurotisk skenaktivitet.”


Tills männens blickar har slutat vandra, antingen av begär eller
ointresse, tror jag att det kommer att förbli en nästan
oöverstiglig utmaning för kvinnor att bygga ett sådant ego.


Hur är det att vara kvinna i filosofin?


Det är att fortsätta försöka tänka och tala, också när ingen ser
dig rakt i ögonen.


Lyra Ekström Lindbäck
författare och filosof


 


Litteratur


Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”. Översättning Åsa Moberg,
Adam Inczèdy-Gombos, Eva Gothlin. Norstedts, 2012.


Cimpian, Andrei, Leslie, Sarah-Jane. “The Brilliance Paradox:
What Really Keeps Women and Minorities from Excelling in
Academia”. Scientific American, 2017-09-01.


Germaine Greer. ”Hinderloppet. Kvinnans väg genom konsten”.
Översättning Annika Preis. Brombergs, 1980.


Benjamin J.B. Lipscomb, ”Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth
Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade
moralfilosofin”. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos, 2023.


Loofbourow, Lili. ”The Male Glance”. Virginia Quarterly Review
94, no. 1 (2018): 36-47.


Per Myrdal, Frans Svensson, ”Till minne: Lilli Alanen”.
(2021-10-29)


Thomas Nagel, ”What Is It Like to Be a Bat?” The Philosophical
Review, Vol. 83, No. 4 (Okt., 1974): 435-450.


Regan Penaluna, ”How to Think Like a Woman: Four Women
Philosophers Who Taught Me How to Love the Life of the Mind”.
Grove Press, 2023.


What is it like to be a woman in philosophy?