Låt munkarna hjälpa dig att släppa telefonen

Många bollar i luften må göra oss flexibla i arbetslivet men det
gör oss också splittrade. Joel Halldorf ber oss titta på
klosterlivet i ett försök klistra ihop vår sönderdelade
uppmärksamhet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


På 1870-talet reste Jules Vernes litterära hjälte Phileas Fogg
jorden runt på endast 80 dagar. 2023 färdades youtubern Noel
Phillips den sträckan på blott 80 timmar, med hjälp av
lågprisflyg.


Det är inte bara resor som går fortare i dag, utan de flesta
delar av livet accelererar: vi äter snabbmat, konsumerar allt
kortare nyhetsklipp och forskare har visat att vi till och med
pratar snabbare i dag än för några år sedan. Detta präglar också
vår relation till texter: Även läsningen accelererar.


Förr läste man långsamt. Vi kan veta det,
eftersom det inte går att läsa en riktigt gammal bok snabbt. Det
beror på att den är skriven utan mellanrum mellan orden, i en
löpande skrift utan vare sig punkter eller mellanslag. Det kallas
scriptio continua, och var standard fram till medeltiden.


En text av det slaget bör man läsa högt och långsamt, för att
förstå vad man läser. Det är nödvändigt att åtminstone mumla för
att ”låta örat bringa klarhet i vad som för ögat ter sig som en
fortlöpande rad tecken”, som författaren Alberto Manguel
formulerat det. Det kan tyckas besynnerligt att det tar så lång
tid innan mellanrummen införs, eftersom det är en enkel sak som
verkligen underlättar läsningen. Men dröjsmålet beror på att man
inte hade bråttom.


Under medeltiden skedde den mesta läsningen i klostren, av munkar
som var ålagda att läsa två till tre timmar per dag. Deras
läsning kallades lectio divina – den gudomliga läsningen. Det var
en andlig läsning som involverade alla sinnen: Man såg orden med
ögonen, smakade dem i sin mun och hörde dem med öronen. Munkarna,
skriver en historiker, rullade orden i sin gom som en klunk vin
innan de svalde.


Läsningen skulle vara en meditatio, en meditation över ordet. Man
läste inte för att hinna igenom så många böcker som möjligt, utan
för att själva läsandet gjorde något med läsaren: Böckerna förde
munken till ett rum av inre stillhet, bort från vardagens
distraktioner och närmare Gud. Att stressa igenom texten hade
varit meningslöst, eftersom det skulle ha förstört meditationen.


På tusentalet infördes mellanrummen och nu blev det enklare att
läsa tyst, enbart med ögonen och utan att behöva mumla. Erfarna
läsare lärde sig att skanna en boksida med blicken, snabbt och
effektivt. Det uppskattades särskilt av akademiker och
byråkrater: För dem handlade läsningen inte främst om meditation,
utan om att söka information.


Därmed är vi på väg mot vår tids läsning som oftast sker på
skärmar, där vi hastigt hoppar från text till text. Om en sida
tråkar ut oss finns en miljon alternativ ett klick bort. Att
surfa är att röra sig på ytan av ett hav av texter, och sällan ta
sig tid att dyka ner. Modern läsning är inte främst långsam och
fokuserad, utan oftare hastig och distraherad.


Att även utbudet av texter accelererar gör vår tid fullpackad av
intryck. Vi blir ständigt ”distraherade från våra distraktioner
av distraktioner”, för att citera författaren TS Eliot. Men
bristande koncentration var inte ett okänt fenomen ens för
medeltidens munkar. Den långsamma läsningen var en rutin som de
utvecklade för att bevara uppmärksamheten och hålla
distraktionerna stången.


Asketen Johannes Cassianus skrev att det odelade
hjärtat var munkens mål. Det ligger faktiskt i själva ordet: Munk
kommer av grekiskans monachos som kan översättas enskild eller
”odelad”. Distraktioner betraktades som ett hot eftersom de
splittrade uppmärksamheten. Nilos av Ankara beskrev problemet så
här: ”Det är omöjligt för grumligt vatten att bli klart om det
ständigt rörs upp, och det är omöjligt att bli en munk utan
stillhet”


Det finns en hel del att lära av klostrens långa kamp mot
distraktionerna. En dag i klostret saknar inte variation, utan
den rymmer arbete, studier, måltider, samtal, gudstjänster och
rekreation. Men allt är noga schemalagt, så att de olika
aktiviteterna hålls isär. Munkarna avvisar alltså multitasking,
utan gör en sak åt gången. Jag träffade en gång en erfaren munk
som förklarade principen för mig: ”När du äter, bara ät. När du
promenerar, bara gå”, sa han och fortsatte: ”Att försöka göra mer
än en sak åt gången är högmod.”


Faktum är att varje aktivitet inte bara sker under en viss tid,
utan också på en särskild plats. I ett kloster finns matsal,
scriptorium, kapell och kapitelsal för måltider, studier, bön och
samtal. En tid och en plats för varje aktivitet, således.


Hur annorlunda är inte detta mot det moderna livet? Vår tids
skenande acceleration skapar en centrifugal effekt, som gör att
allt snärjs samman. De smarta telefonerna, till exempel, rymmer
ju vårt kontor samtidigt som vi använder dem för underhållning
och för att hålla kontakt med familj och vänner. Det gör att
arbete, fritid och relationer flyter samman i en sörja. Frånvaron
av strukturer leder till en brist på konturer


På ett av USA:s mest prestigefyllda universitet
startade för några år sedan en kurs som snabbt blev omåttligt
populär. Studenterna kallar den för ”munkkursen”, eftersom den
bygger på uråldrig klostervisdom. För att klara den behöver de
anamma tre klosterinspirerade regler: Ge upp digitala verktyg,
leva i tystnad och ägna sig åt endast en sak i taget. Målet är
att de ska träna upp förmågan att fokusera, förklarar läraren
Justin McDaniel, som menar att detta är nödvändigt för att kunna
leva ett gott liv i en värld av distraktioner.


Vi lever i en uppmärksamhetsekonomi, där vår tids skarpaste
hjärnor arbetar hårt för att hitta nya sätt att distrahera oss.
För att undkomma detta räcker det inte med egen disciplin och
viljestyrka, utan det krävs också goda vanor. Det är inte bara
munkar som behöver öva sig i uppmärksamhet och finna strukturer
som ger vardagen konturer. Vi behöver alla något av detta. Och
som det heter i klostren: Bevara ordningen, så ska ordningen
bevara dig. 


När Noel Phillips kom hem efter att ha rest jorden runt på 80
timmar var han lätt euforisk över att ha klarat uppdraget.
Samtidigt konstaterade han att han inte sett så mycket av
världen.


Det en träffande bild av vad livet i en accelererande värld
riskerar att reduceras till. Forskning visar att distraktioner
försämrar vår uppmärksamhet, närvaro och förmåga att skapa
minnen. Det handlar alltså inte bara om att vi blir mindre
effektiva i arbetslivet, utan större värden står på spel:
Distraktionerna berövar oss förmågan att vara närvarande i våra
egna liv.


Ett liv som är fullt av distraktioner krymper. Det är som att
resa jorden runt så fort att flygplatserna är det enda man minns
när det är över.


Joel Halldorf kyrkohistoriker, författare och skribent