Utvandrarnas Karl Oskar kunde inte föreställa sig klimatkrisen

Den odlande människan har alltid slitit hårt, men också satt sin
lit till högre makter. Maria Küchen läser några klassiska
skrifter om jordbruk och blickar med dem upp mot rymden.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Tro och jord har alltid hört ihop. I tusentals år har den odlande
människan vädjat till gudarna: Låt solen lysa eller molnen komma,
låt regnet falla eller markerna torka upp.


Det är ett uttryck för maktlöshet. Ibland är maktlösheten
undergiven, ibland rasande, som när Karl Oskar i Vilhelm Mobergs
Utvandrarna bärgar sitt ynka hö, ”är det här hö eller katthår?”,
och skyller eländet på ”Herrens väderlek”.


Till sin fromma hustru Kristinas fasa, slänger han till sist det
han har räfsat ihop upp mot himlen, och ropar åt Gud att har Gud
tagit allt det andra så kan han ta detta också.


Vädret rår vi människor inte på, inte i grunden. Mänsklighetens
överlevnad är fortfarande beroende av odling, och odling är
beroende av det allsmäktiga vädret, och kanske styrs faktiskt
detta väder av gudomliga krafter som kan bevekas?


Kanske å andra sidan inte. Det finns inga gudar,
säger samtidens sekulära människa. Men är det så att hon har
gjort sig själv till Gud? Vi har blivit så teknologiskt
avancerade att det nästan ger en känsla av allsmäktighet.


”Vid mitten av nittonde århundradet efter Kristi födelse”, skrev
Vilhelm Moberg i förordet till Utvandrarna, ”skakades
oföränderlighetens ordning i sin grund. Nyupptäckta krafter
utnyttjades, vagnar kunde köras utan hästar och båtar kunde gå
över haven utan segel. Jordklotets delar fördes närmare
varandra.”


För Moberg var det något gott. Klimatkrisen som missbruket av
jordens resurser skulle leda till, kunde han knappast föreställa
sig. Missväxt och hunger fick Karl Oskar att utvandra, och mot
slutet av Vilhelm Mobergs klassiska romankvartett blir han en
jordbrukstillväxtens apostel i Minnesota på andra sidan Atlanten.
Kontinentens ursprungsfolk, som levde på naturens villkor,
avfärdades av Karl Oskar som lata.


Idag är Minnesota en av de viktigaste jordbruksstaterna i USA.
Vid ett besök på Kennedy Space Center i Florida hörde jag en
storjordbrukare från Minnesota hålla föredrag om satelliternas
omistliga betydelse för hans verksamhet. Han var en Karl Oskar i
det tjugoförsta seklet, herre över så väldiga marker att de
sköttes om från rymden. För människor i äldre tider skulle det ha
varit helt ofattbart – ett Guds mirakel, eller kanske häxkonst.


Inte för att storjordbruk är något nytt. Det är
proportionerna och metoderna som är nya. Den romerske statsmannen
och bondsonen Cato den äldre – han som sägs ha avslutat alla sina
tal i senaten med ”För övrigt anser jag att Kartago borde
förstöras” – var en erfaren jordbrukare i betydande skala. Hans
råd till landägare, i verket ”Om lantbruk” från år 160 före
Kristus, fick stort genomslag. Men det är inte bara gårdens ägare
som arbetar hårt i Catos bok. De som sliter värst är slavar.


”Åt de slavar som bär bojor” skriver Cato, ”ger du om vintern
fyra skålpund bröd, men när de börjar gräva om vingården fem
skålpund.” Att hälla diesel i traktorn känns plötsligt
människovänligt på en skala. När man läser Cato blir teknologins
dubbelhet tydlig – den har förslavat naturen, men befriat
människor.


Catos text ger råd om allt från att plantera rätt grödor på rätt
plats, till att sälja frukt och vin på auktion. Den är det äldsta
bevarade exemplet på latinsk prosa. 2015 gavs den ut på svenska
av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I samma praktfulla
volym finns texten ”Lantliga ting”, av Marcus Terentius Varro,
som föddes några decennier efter Catos död och sågs som sin tids
mest lärde man i Rom.


De senaste seklen med sin olja och elektricitet, har drivit upp
tempot i all mänsklig strävan – men varken kunskap eller
ihärdighet uppfanns under den industriella revolutionen. Det blir
tydligt i ”Lantliga ting” – den enda skriften i Varros väldiga
produktion som finns bevarad i sin helhet. Där, precis som hos
Cato, behandlas jordbruk sakkunnigt och konkret.


Cato skriver, att den som förvaltar ett jordbruk ”får inte ha
rådfrågat någon teckentydare, fågelskådare, spåman eller
astrolog”. Inför sin egen stora uppfinning jordbruket, har
människan aldrig varit totalt vidskepligt hjälplös. Då skulle
inget ha fungerat.


Samtidigt genomsyrade religionen hela livet i Catos Rom, och
förstås även jordbruket. Den innebar ingen morallära. Sin
medfödda karaktär kunde en människa inte göra något åt. Det
viktiga var att upprätta kontrakt med gudarna för att få lycka
och välgång, genom att utföra traditionens riter korrekt. Det här
skriver Örjan Wikander och Dominic Ingemark om i en essä i
Lantbruksakademiens bok.


Religiöst bruk var centralt hos Cato, oavsett hans varningar om
spåmän och astrologer. Varros tid ett sekel senare var
annorlunda. Grekiska filosofer hade blivit mer på modet än gamla
gudar.


Greken Hesiodos, västvärldens äldste kände poet vid sidan av
Homeros, var också bonde. På 700-talet före Kristus skrev han i
sin stora dikt ”Verk och Dagar”, om vikten av att arbeta för
födan i stället för att slösa sin tid med att söka gräl på
torget.


Hos Hesiodos har gudarna berövat människorna chansen till bekväm
överlevnad. Tankarna går till Bibelns skapelseberättelse, där
människan drivs ut ur Eden och tvingas slita i sitt anletes
svett.


Kristendomen förklarade missväxt som Guds straff för människors
synd. Men den synen accepterar inte Karl Oskar i Utvandrarna. Han
är modellen för den moderna människan – tar saken i egna händer i
stället för att be till Gud, och arbetar hårt.


Strävsamhet är ett adelsmärke för
samtidsmänniskan, som förväntas producera maximalt för att kunna
konsumera maximalt. Men det är också ett ideal
med djupa rötter inom jordbruket.  Hesiodos Verk och dagar
är en moralpredikan, och en bondepraktika med rymden som
vägvisare. Plogar gör man vid den tiden på året när stjärnbilden
Plejaderna försvinner under horisonten just före soluppgången.
När samma stjärnbild stiger upp på himlen strax innan solen går
upp, är det tid för skörd.


Hesiodos, Catos och Varros verk inspirerade en mängd
bondepraktikor, som hjälpte svenska småbrukare ända in på
1800-talet. Och i sin almanacka läste Karl Oskar om
stjärnbilderna och planeternas gång. ”Av dessa stjärnbilders
möten med de kringvandrande planeterna”, trodde han, ”berodde
väder och vind och kanhända även människors öden.”


Han satte sig upp mot kristendomens Gud. Men liksom Hesiodos
tvåtusen sjuhundra år tidigare, och liksom storjordbrukaren som
föreläste på Kennedy Space Center, begrundade han rymden. Vädret
och Gud har aldrig varit de enda skälen till att bönder vänt
blicken uppåt. De har alltid sökt vägledning hos sol och måne,
planeter och stjärnor. Rymd och jord hänger ihop, precis som rymd
och tro.


Maria Küchen
författare och kritiker

Litteratur


Örjan Wikander & Sten Hedberg (red). Om jordbruket av Marcus
Porcius Cato, Samtal om lantbruket av Marcus Terentius Varro
(översatta från latinet av Sten Hedberg), samt Liv, lantbruk och
livsmedel i Catos och Varros värld: tolv artiklar av nutida
svenska forskare. Särskilt artikeln Tron på högre makter.
Religion och folktro av Dominic Ingemar och Örjan Wikander.
Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, 2015.


Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Tolkade av Ingvar
Björkeson. Natur och kultur, 2003.