Ner med avbilden!

Religionshistorien har präglats av ikonoklasm, förstörandet av
bilder. Det väcker så klart avsky, men kanske finns det något
annat att ta fasta på i kritiken mot avbilden? Mattias Hagberg
förklarar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Ett erkännande:


Jag är en bildstormare. Jag skriver under på den famösa
formuleringen i Andra Mosebok: ”Du skall inte göra dig någon
bildstod eller avbild av någonting…”. Men jag är det inte i någon
traditionell bemärkelse. Jag vill inte förbjuda, förstöra eller
förgöra. Jag vill inte låta Herrens svartsjuka drabba den otrogne
i tre generationer. Nej, jag är en bildstormare i en mycket
bildlig bemärkelse. Det är inte bilden i sig jag vill åt, inte
återgivningen som sådan, utan föreställningen om bilden – dess
laddning om man så vill, dess förmåga att lura mitt intellekt och
dra in mig i ändlösa diskussioner om representation och
autenticitet.


För att fullt ut förstå vad jag menar tror jag att det krävs en
omväg – en omväg över tid och genom rum.


I maj 2018, medan Ryssland fortfarande är
någorlunda öppet, står jag på Tretjakovgalleriet i centrala
Moskva. Det är första gången jag ser Kazimir Malevitjs målning
”Svart kvadrat” i original, och jag är förvånad. Inte över tavlan
i sig, utan över min reaktion. Om det inte hade varit en sliten
kliché skulle jag vilja påstå att jag darrade.


Sällan har ett konstverk berört mig så starkt. Malevitjs ”Svarta
kvadrat” från 1915 är en omvälvande upplevelse – att stå där i
galleriet och se den helt svarta tavlan är som att stå inför
något absolut, inför en nollpunkt från vilken konsten vände sig
från verkligheten i snäv bemärkelse mot något transcendent.
Malevitj avbildade inte – han öppnade världen för det okända.
Några år efter att han målat sin första svarta kvadrat skulle han
uttrycka denna vilja att överskrida den avbildande konsten med
några poetiska rader:


”Inga ’avbilder av verkligheten’ –, inga ideala föreställningar –
inget annat än öken. Men öknen är fylld av den föremålslösa
förnimmelsens ande, som genomtränger allt. [–-] Det jag ställde
ut var ingen ’tom kvadrat’ utan en förnimmelse av
föremålslösheten.”


Nästan samtidigt som Malevitj fann sin väg genom öknen utvecklade
Vasilij Kandinskij liknande tankegångar om det abstrakta
måleriets väsen. I texten ”Om det andliga i konsten” från 1911
försökte han formulera en ny syn på bildens möjligheter. För
Kandinskij var konsten inte en spegel av världen, utan ett
fönster mot en annan verklighet:


”På ett fördolt, gåtfullt och mystiskt vis uppstår det sanna
konstverket ur ’konstnären’. Lösgjort från honom erhåller det
sitt eget liv, blir en personlighet, ett självständigt av ande
levande subjekt som även i materiellt avseende lever ett verkligt
liv – som ett väsen.”


Språkbruket, såväl Kandinskijs som Malevitjs, är dunkelt, närmast
religiöst i sin stil. Den abstrakta konstens utveckling under
början av 1900-talet bär tydliga spår av östkyrkans mystik. Den
ortodoxa ikonen var en förebild, eller åtminstone ett förebud.
Både Kandinskij och Malevitj växte upp med den ortodoxa kyrkans
bilder i sin absoluta närhet.


Min upplevelse på Tretjakovgalleriet i maj 2018 hade rottrådar
långt tillbaka i tiden.


Kristendomens triumf var en omvälvande, ibland
brutal, kulturrevolution. En hel värld ersattes av en annan.
Eller rättare sagt, en kultur föll – den grekisk-romerska – och
en ny formades ur dess ruiner. Den brittiska författaren
Catherine Nixey har beskrivit århundradena då kristendomen
segrade som en våldsam tid. I den uppmärksammade boken ”The
Darkening Age” – på svenska med titeln ”Skymningens tid:
Kristendomens förstörelse av den antika världen” – ger hon en
mörk bild av den tidiga kristendomens förstörelselusta. Böcker
bränns, byggnader rivs och statyer slås i spillror.


Det är på sätt och vis en realistisk bild, men också begränsad.
Visst var kristendomens triumf en våldsam omvälvning. Men
Catherine Nixey missar de subtila och många gånger klargörande
diskussioner som också pågick under dessa århundraden. De kristna
hade sina skäl – precis som judar och muslimer – att misstro
bilden, eller rättar sagt: avbilden.


Den som läser bildförbudet i Andra Mosebok noggrant upptäcker att
det innehåller en subtil språklig glidning. Det hebreiska ordet,
temonha, som i svenska översätts med avbild, bär på flera olika
betydelser, men står inte i första hand för bild eller avbild,
utan för likhet.


Det är alltså inte bilden i sig som är farlig, utan
föreställningen om att det mellan bild och verklighet står ett
lika-med-tecken. Det vill säga att bilden är en sann återgivning
av något annat än sig själv.


I väst dog frågan om bilder ut – och det antika bruket att
avbilda växte samman med kristendomen. Men i öst levde frågan
vidare, skapade stridigheter och avancerade estetiska
diskussioner. Lösningen blev ikonen – en bild som inte var en
avbild utan något annat, något mycket mer avancerat och
frigörande.


Jag brukar tänka att ikonen vänder på perspektivet, både bildligt
och bokstavligt. Bildligt eftersom ikonen aldrig utger sig för
att återge verkligheten, utan alltid pekar bortom sig själv, mot
något okänt och ännu inte upptäckt. Den är inte en spegel utan en
portal, en gräns mot en annan värld – en fantasi.


Bokstavligt eftersom ikonen vänder på centralperspektivet och
inte låter bildens linjer löpa mot horisonten i bakgrunden, utan
mot betraktaren framför och utanför kompositionen.


Den postmoderne teologen Jean-Luc Marion har
fångat ikonens väsen i en enda mening: ”Ikonen uppkommer inte ur
en vision, utan framkallar den.”


Kanske var det just detta jag förnam framför Malevitj svarta
kvadrat i maj 2018 – en vision, en öppning mot något nytt och
okänt, mot det dolda, osynliga och oändliga – mot det oprövade.
För ett ögonblick befann jag mig i Malevitj öken – i förnimmelsen
av föremålslösheten.


Ja, vad Malevitj såg, och vad ikonmålarna och deras teoretiker
hade förstått redan under senantiken, var att föreställningen om
konst som representation, som avbildning, var en återvändsgränd.
När de insåg att det gudomliga inte gick att återge kom hela
deras föreställning om konstens uppgift i rörelse. Den gick från
representation till vision. Från idol, i bemärkelsen avbild, till
ikon, i bemärkelsen ren bild. Den blev, för att uttrycka det med
ett modernt och sekulärt språkbruk, performativ – en händelse som
införde något nytt, och ännu okänt i världen.


Ja, jag är en bildstormare. Jag vill inte ha likhet. Jag vill ha
nya möjligheter. Nya verkligheter. Nya sanningar.


Mattias Hagberg
författare och journalist