Är det möjligt att göra naturen vild igen?

Projekt för att återställa skogar och återskapa utrotade djur får
Eva-Lotta Hultén att tänka kring vad som egentligen utgör vild
natur och hur vi bör förhålla oss till den.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2016.


När man synar argumenten för vad som gör människan unik så är det
få som håller. Vi är inte det enda djur som kan använda verktyg,
kommunicera på en avancerad nivå eller planera. Däremot tycks vår
kombination av stor hjärnkapacitet, förmåga att äta allt möjligt
och två ytterst rörliga händer ha gjort oss unikt duktiga på att
anpassa oss till nya miljöer och utnyttja vår omgivning. Vilket
visat sig vara mycket bra för vår art – men dåligt för väldigt
många andra.


Om vi väljer bort ett mänskligt perspektiv till förmån för något
slags ekosystemperspektiv kan människan kanske rentav betraktas
som ett skadedjur. Ett sådant synsätt är svårt att anlägga - även
om vår abstraktionsförmåga är stor så är vi ju trots allt
människor. Chansen i dagsläget att det leder till något positivt
för naturen är också ganska liten. Systemet vi skapat sätter
mänsklig vinning i centrum. Som Helena Granström formulerar det i
sin och fotografen Marcus Elmerstads vackra och argt
systemkritiska essäbok Det som en gång var: ”Så länge vi lever i
en kultur baserad på omvandlingen av allting till resurs, kommer
vi att göra med vår omvärld vad vår kultur gör med resurser:
exploatera dem till det inte längre finns något kvar att
exploatera.” Slut citat. Det är mycket mer troligt att naturens
räddning ligger i att vi hittar värden för oss människor i att
bevara eller återskapa den.


I samband med COP21 – klimattoppmötet i Paris 2015 – kom nyheten
att ett antal afrikanska länder: däribland Etiopien
och Demokratiska republiken Kongo har bildat the
African Forest Landscape Restoration Initiative, eller AFR100.
Målet är att återskapa 100 miljoner hektar skog till år 2030. Det
är en magnifik ambition, och skälen som anges är flera. Det
kommer bidra till bibehållen och ökad mångfald men också stoppa
ökenspridning, minska kontinentens koldioxidutsläpp och skapa
bättre odlings- och livsmöjligheter för de boende i området.


Stiftelsen Rewilding Europe tar sig an Lappland.
Medan projektet i Afrika handlar om att återskapa natur, eller
kanske snarare naturliknande miljöer, handlar rewilding om att
göra det vi redan uppfattar som natur mer vildmarkslik – att
återförvilda den. Organisationen arbetar sedan tidigare med åtta
andra områden i Europa. De ska lämnas för fri utveckling, men
människan kan först hjälpa till genom att återinföra arter som en
gång försvunnit. Så har exempelvis vildhästar och visenter, eller
europeiska bisonoxar, placerats ut och det pågår forskning för
att återskapa den helt utrotade europeiska uroxen, eller
åtminstone ett djur som liknar den så mycket som möjligt.  


Lappland beskrivs av stiftelsen som Europas största obrutna
natur- och kulturområde. Restaurering av lekvatten för öring,
harr och lax, samt goda förutsättningar för fortsatt renskötsel
står på agendan. Tamrenarna anses göra samma nytta ur ett
biologiskt perspektiv som vildrenar. Men Rewilding Europe står på
tre ben. Utöver bevarande och återförvildande arbetar man också
med att sprida kunskap, och inte minst viktigt, att skapa hållbar
och lokalt förankrad turism. Utan människor som kan komma och
titta på den otämjda naturen hade projekten med stor sannolikhet
omöjliggjorts. Det blir helt enkelt oerhört mycket lättare för
oss människor att ta vårt ansvar om pengarna är på vår sida. Och
ett ansvar att agera har vi. Ingen högre makt har gett oss rätten
att krascha ekosystem som speedade rockstjärnor kraschar
hotellrum.


Men går det att återskapa vildmark? För att skaffa sig en
uppfattning om det behöver vi först ställa oss frågan: vad är
vild natur?


När isen drog sig tillbaka från Skandinavien följde människorna i
iskantens spår. De var pälsklädda jägare och fiskare som bar allt
de ägde på ryggen. Vandrarna tog en så gott som trädlös tundra i
besittning och fiskade och jagade. Vi är alltså ett av de djur
som påverkat den skandinaviska floran och faunan från början.
Under många årtusenden var vår inverkan måttlig, men efterhand
växte den. Senast på 1100-talet hade vi genom jakt utrotat den
svenska stammen av visenter, som genom sitt bete skapade
livsförutsättningar för många andra arter. Kan ett område som
berövats arter som har stor inverkan på miljön verkligen kallas
naturlig? I ett längre tidsperspektiv måste kanske det vi idag
betraktar som orört ses som åtminstone delvis onaturligt men
gränsen är svår att fastställa. Hur långt tillbaka i tiden måste
vi gå för att hitta den vildmark vi nu borde sträva efter att
återskapa? Vilka djur och växter måste återinföras? Vad ska vi
göra med alla de arter som vi människor fört hit och som
etablerat sig i vår fauna, som kanadagäss, signalkräfta och mink?
Kan mark där dessa djur nu för egen maskin fortsätter att sprida
sig betraktas som naturlig? Och kan den moderna människan vara en
del av en vild natur?


Likaväl som det är problematiskt att försöka ge
en fast definition åt begreppet ”svensk kultur” är det komplext
att fånga in och etikettera ”svensk natur”. Men det är också
farligt att börja relativisera alltför mycket. Vi tror gärna att
det är den natur vi själva vuxit upp med som är den mest genuina.
Det bidrar till en acceptans för utarmning – så länge den inte är
värre än den vi är vana vid tar vi den rentav för självklar.


Medan kulturen redan från början är skapad av människan och också
bör förändras av människan, förhåller det sig tvärtom med
naturen. Vi är en produkt av den och den sätter ramarna för vår
existens. Vi måste underordna oss den men gör inte det idag. Det
är därför mycket svårt att se den moderna människan som en del av
vild natur. Efter att ha lekt herrar alltför länge borde vi först
ta på oss rollen som tjänare, för att sedan kanske klara att
återintegreras.


Visenternas påverkan på skandinaviska ekosystem ersattes delvis
av tamboskap som strövade fritt under många hundra år. Att vi
åter skulle börja valla frigående kor och får i större skala är
inte särskilt troligt. Vill vi ta en del av vårt ansvar för
mångfalden och vildheten är det nog till visenterna vi bör ställa
vårt hopp. Det finns redan människor som engagerar sig för att
återskapa en frilevande stam i vårt land. Andra kämpar för
bävrar, örnar, ekoxar, guckuskoer och ävjepilört, eller helt
enkelt för de miljöer som gör det möjligt för dessa, och alla
andra arter i Sverige, att överleva. Det är en kamp som förs för
vår egen skull, för att vi är många som uppskattar de ekosystem
de utgör delar av, men också för att många människor trots allt
besitter förmågan att kliva ut ur sitt människoskap och erkänna
att ekosystemen i sig har ett värde. Många inser att det
kapitalistiska system som utgår från att allt i världen är fritt
för människan att exploatera inte är någon naturlag utan
konstruerat av oss, och därmed möjligt att förändra.


Mest effektivt för närvarande är nog emellertid
att fortsätta formulera förlusten av vildmark som en förlust för
människan – som uteblivna möjligheter att se, och röra sig i
riktig natur eller starta turistverksamhet; som förstörelse av
något vi skulle kunna ha nytta av i framtiden eller som förlust
av vetskapen att det existerar vild, orörd natur.





Eva-Lotta Hultén, journalist och författare