Vad vi kan lära oss av trädens tid

När är människan vild och när är hon civiliserad? Venetianarnas
syn på skogen på 1700-talet kan lära oss mycket om vilka vi är
och kan vara, menar idéhistorikern Julia Nordblad.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2020.


Trädet kallades Senatorn, men eftersom det var så gammalt var det
namnet förstås bara det senaste i en lång rad. När trädet en gång
varit ungt hade varken kristendom eller islam funnits i världen,
och när européer dök upp på den halvö på den nordamerikanska
kontinenten där det levde, hade det redan stått där och långsamt
låtit rötterna treva sig genom marken i tretusen år. En bra bit
in på dess fjärde årtusende hade en svensk upplysningsman ordnat
all världens växter och djur i ett enda system, och därmed givit
trädet ett annat av dess namn: Taxodium distichum, sumpcypress.


Stefano Mancuso och Alessandra Viola beskriver i
boken ”Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om
växternas hemliga liv” det evolutionära vägskäl som för femhundra
miljoner år sedan skiljde växterna från djuren. Då föddes två
radikalt olika, men båda framgångsrika, förslag på hur livet kan
utvecklas och mångfaldiga sig in i framtiden. Ett stillastående
och långsamt växtliv mot ett kortare, rörligt djurliv.


Medan trädet i en oavbruten rörelse, decennium efter decennium,
århundrade efter århundrade sträcker sig mot solen smattrar våra
livstider förbi. Stater, ja hela civilisationer dyker upp och
försvinner igen. Stillastående rör sig trädet förbi oss, in i
framtiden.


Vi lever sida vid sida genom ett helt människoliv, för trädet ett
ögonblick. Trädets tid gör människan gåtfull: vilka är vi
egentligen, vi rörliga, kortlivade?


Många samhällen har försökt sträcka sig efter trädens tid för att
säkra tillgången på timmer och bränsle. Inte hugga för tidigt,
inte allt på en gång, ge sig till tåls. Genom hela moderniteten
har statstjänstemän, politiker och filosofer brottats med frågan
om vad som kan förmå människor att anpassa sig till den långa
tiden? Svaren har varit olika, och varje samhälles förhållande
till träden har därför också speglat vad det har trott om
människan.


I renässansrepubliken Venedig var trädens tid en ständig
huvudvärk. Historiken Karl Appuhn beskriver i boken ”A Forest on
the Sea” hur Venedig byggde hela sin existens på handel och
militära expeditioner sjövägen. Det var en stat vars glans och
ära krävde skepp på skepp av trä, en hel skog på havet. För att
garantera republikens fortlevnad byggde den venetianska politiska
klassen under loppet av fyra hundra år upp ett intrikat system av
lagar och institutioner för att hushålla med skogen så att det
alltid skulle finnas timmer av tillräcklig storlek att bygga
fartyg av.


I början av 1700-talet skickade den venetianska
senaten ut en skogsinspektör vid namn Leonardo Mocenigo för att
inventera skogarna på fastlandet. Han gick grundligt till väga.
Nöjde sig inte med att avlägga rapport om ekbeståndet, utan
försökte också utveckla den politiska vokabulär han tyckte att
ett samhälle behövde när det var helt beroende av en växt som tog
flera århundraden på sig att bli färdig för skörd. Mocenigo
hittade orden för vad han såg som principerna bakom en långsiktig
skogspolitik.


Genom att använda italienskans olika ord för skog illustrerade
han hur skogspolitiken i grunden handlade om människan. Bosco var
den skog som sköttes väl, det vill säga som brukades enligt
republikens principer, med det allmänna bästa i meningen
samhällets långsiktiga intressen för ögonen. Kontrasten var
selva, vildmarken. Men inte vildmarken som vi tänker oss den
idag, som den orörda naturen, utan vildmarken som den natur där
den vilda människan fått härja och det kortsiktiga egenintresset
styra. Både bosco och selva var alltså människans skogar. Den
avgörande skillnaden låg inte i huruvida människan alls hade
brukat naturen, utan i vem hon varit när hon gjort det. Vad hon
låtit sig drivas av när hon planerat, och huggit eller avstått
och låtit träden stå kvar. Hur långt framåt hon sett.


Mocenigos sätt att föreställa sig relationen mellan människan,
republiken och naturen var inte främmande för hans publik, alltså
de venetianska senatorerna. De var vana vid att betrakta de
politiska institutionerna som garanter för det långsiktiga
allmänintresset. Men Mocenigos ord för skogen ställer frågor vi
är mindre vana vid idag. När är människan vild och när är hon
civiliserad? Vad behövs för att hålla den vilda, den kortsiktiga,
människan borta från skogen?


Venetianarnas framtid hängde på tillgången på högklassigt timmer
och de byggde därför upp en byråkrati och ett politiskt språk som
garanterade att träden fick stå i ett par hundra år. Vår framtid
är beroende av riktiga skogar, för att dämpa den globala
upphettningen och dess effekter, binda koldioxid och jord, rädda
några av alla de arter som riskerar att försvinna för alltid.
Venedigs villkor är på så sätt också vårt: utan träd ingen
framtid. Kan vi lära oss något av venetianarna, deras
institutioner och ord för trädens tid?


Den sumpcypress som kallades Senatorn var
välkänd i sin trakt i det som idag är Florida. Med sin nästan
fyrtio meter höga, till stor del ihåliga stam var den ett
landmärke i terrängen, liksom i människors minnen och vanor.
Klockan halv sex på morgonen den sextonde januari 2012 kröp
tjugosexåriga Sara Barnes in där, som hon brukade, för att i lugn
och ro få röka sitt metamfetamin. Som vanligt gjorde hon upp en
liten eld för att se bättre. Just den här dagen måste Sara ha
varit ostadig på handen, för plötsligt hade elden spritt sig till
trädets stam, och gick inte att släcka längre. När brandkåren kom
brann sumpcypressen som en skorsten och var bortom räddning.
Senatorn blev dess sista namn.


Människan har potential för allt. Av alla
rörliga livsformer är hon den rörligaste. Också hennes
förhållande till tid är föränderligt. Hon kan offra vad som helst
för ruset sju minuter bort, eller planera för de kommande tre
hundra åren. Frågan är åt vilken människa ett samhälle anförtror
skogen. Vårt förhållande till träden – miljöfrågan om man så vill
– handlar inte så mycket om vårt förhållande till naturen som om
vårt förhållande till oss själva. Vem vårt samhälle tror att
människan är, och vem det gör henne till.


Hur har vi det med trädens tid idag? Har vi ens ord för den? Är
det selva eller bosco som Sveaskog kalhugger?


Kortsynta myllrar vi kring trädens fötter, ägnar dem sällan någon
uppmärksamhet. Ändå är vår tillvaro trädens och växternas verk.
När de en gång i prekambrisk tid lämnade livet i havet
förändrades allt. Det var de som syresatte luften, sänkte
koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen på jorden. Växterna
skapade långsamt de rätta omständigheterna för en evolutionär
explosion av alltmer komplexa livsformer. De genererade hela den
biokemiska sfär på planetens yta där det rörliga livet kunde
mångfaldigas, där människan kunde utvecklas. De skapade den enda
värld vi kan leva i, den värld där solljus silas grönt och
skuggor rör sig i vinden.


Julia Nordblad, idéhistoriker


Litteratur


Karl Appuhn, “A Forest on the Sea: Environmental Expertise in
Renaissance Venice”, Johns Hopkins University Press, 2009.


Jaboury Ghazoul, “Forests: A Very Short Introduction”, Oxford
University Press, 2015.


Stefano Mancuso och Alessandra Viola, ”Intelligenta växter: Den
överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv”, översättning
Olov Hyllienmark, Bazar, 2018.


Richard Powers, “The Overstory”, Random House UK, 2018.


Rachel Sussman, “The Oldest Living Things in the World”, The
University of Chicago Press, 2014.