Urbana rävar och råttor utmanar våra illusioner

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när
hundratusentals rävar och oräkneliga råttor bosätter sig ibland
oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som
stör.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2018.


År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya
huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare.
Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget
projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering
civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från
scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den
savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden.
En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”.


 Enbart människornas värld har staden aldrig varit.


Femtio år senare vandrar jag med min tvååriga dotter i de
minutiöst välplanerade och behagligt gröna bostadskvarteren.
Plötsligt skymtar vi en rörelse i rännstenen. Vi stannar till,
väntar tysta. Fram smyger nos efter nos, gråbruna råttungar som
nyfiket kilar in och ut genom hål och gångar. Ur dottern bubblar
förtjust skratt. Från den dagen blir ett besök till a casa dos
ratos, råttornas hus, del av vår dagliga rutin.


Staden som byggdes utan plats för råttor invaderades genast av
dem. Också Lispector konstaterar det, och de är, säger hon,
mycket stora. Vare sig människor vill eller inte, skapar djuren
sig sina egna liv i människornas rum. Råttornas Brasilia finns i
gränslandet mellan ovan- och underjord. Och denna parallellvärld
ställer på sin spets frågan vems staden egentligen är. Vem har
hemortsrätt här?


Enbart människornas värld har staden aldrig
varit. En gång var närvaron av djur mycket påtaglig. I boken
Beastly London: A History of Animals in the City, frammanar Hanna
Velten en stad i vilken en kakofoni av djurläten blandar sig med
människors röster och annat larm; fordonen dras av hästar, boskap
förs genom centrala London till slakt vid marknaden i Smithfield,
tuppar gal mellan husen. Under 1900-talet försvann djuren.
Motorer ersatte dragdjur, övervakningsteknologi övertog
vaktdjurens uppgifter. Inte ens katterna tas längre i bruk som
råttjägare. Bara det loja sällskapsdjuret, instängt i det privata
hemmet, har behållit sin plats.


I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med
grävlingar i full galopp.


Dessa djur var bruksdjur, men Velten skriver också om de
oinbjudna, de icke domesticerade; duvor, sparvar, rävar och
råttor, för att nämna några. En del av dem, såsom råttorna, lever
liv så sammanflätade med människans att det inte längre kan
tänkas åtskilt från det. Andra förknippas snarare med landet, och
ses som tillfälliga gäster i staden. Men likt människor, migrerar
också djur från land till stad och blir bofasta i den senare.
Sedan några decennier tillbaka har prärievargar slagit sig ner i
New York Citys centrala parker. I Washington DC:s monumentpark
National Mall tigger gråekorrarna sedan länge mat med samma
närgångenhet som stadsduvor. I Göteborgs innerstad har jag två
gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Varje vår
föder hararna i den hårt trafikerade rondellen nedanför mitt
sovrumsfönster i Norrköping upp en ny kull ungar. Och enda gången
jag ett kort ögonblick befunnit mig öga mot öga med en räv var
när jag satt på ett tåg som sakta höll på att lämna London.
Plötsligt stod den där, räven, alldeles nära spåret och såg på
mig genom fönstret. Mager, lite skabbig, omisskännligt urban. Och
likväl, vild. En färsk studie uppskattar antalet rödrävar i
brittiska städer till hundrafemtio tusen.


Vi kan se på de brittiska rävarnas urbanisering
utifrån hur själva gränsen mellan natur och kultur dras. Till
London började rävarna söka sig på 1940-talet. Där har de blivit
föraktade gryningsjägare i stadens soptunnor, som ibland fångas
på övervakningskameror när de åker tunnelbana eller besöker
museer. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson kallade dem
2013 för "en farsot och ett hot", och manade instanser ansvariga
för skadedjursbekämpning att ta tag i ett problem över vilket
staden sades ha förlorat kontrollen. Räven, detta tidigare
närmast rituella jaktbyte, hade blivit parasit.


Just den gången hade det rapporterats om en räv som attackerat
ett spädbarn och bitit av dess finger. Rävkännare påpekade att
det var ett synnerligen atypiskt beteende för en räv, och att
rävarna i London dessutom bidrar till att kontrollera den än mer
hatade råttpopulationen. Men problemet med rävarna är kanske
egentligen ett annat. När de självmant kommer in i staden
överträder de en gräns.


Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland
oss, också stör illusionen om att staden står under människans
kontroll.


Distinktionen mellan natur och kultur har sedan tidigmodern tid
varit fundamental för det moderna västerländska tänkandet. En av
dess mest inflytelserika befästare, filosofen Francis Bacon,
använde häxprocesserna som bild av hur vetenskapsmannen lade en
kvinnligt kodad natur på tortyrbänken för att avtvinga henne
hennes hemligheter. En annan, lika inflytelserik,
1600-talsfilosof, René Descartes, drog gränsen mellan djur och
människa utifrån hävdandet att djuren saknade både
självmedvetande och tänkande – de var ”automater”. Det följer att
djuren heller inte kan ha någon historia.


Staden är en historisk företeelse, den mänskliga
artefakten par excellence. Naturens plats är här i den avgränsade
och kontrollerade parken. När vilda djur oblygt träder in i
staden, kan de kanske till en början ses som exotiska anomalier.
Men när de verkligen blir del av stadens liv, ja, när de rent av
till följd av föroreningar och dåligt balanserad kost börjar visa
symptom på samma livsstilssjukdomar vi själva har, då möts de av
förakt. Och detta förakt tycks bara godtyckligt relaterat till
deras eventuella negativa påverkan på människornas stad.


Därför spelar det liten roll om rävarna håller efter råttor,
eller är att jämföra med dem. Deras brott ligger i att de, genom
att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att
staden står under människans kontroll. Vare sig vi vill eller
inte, insisterar de på att höra staden till.


Och om vi om räven fortfarande kan tänka att den
egentligen hör hemma i skogen, har råttan sedan länge förlorat
den kontakten. Sedan urminnes tider har råttorna levt som
ovälkomna gäster i vår närhet, delat våra bord och förråd.
Råttans historia är en kulturhistoria. Och till skillnad från
hunden, har råttan skapat sin historia trots att vi människor
aldrig upphört att försöka göra slut på den. I relation till
råttans långa kulturhistoria är avlandet av den som försöksdjur,
eller 1990-talets trend med sällskapsråttor, inte mer än
parenteser.


Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen
om en stad helt fri från råttor.


Det är därför ingen tillfällighet att just råttor var en av
nazisternas favoritbilder för judar. Tysklands historia var
intimt sammanvävd med judisk historia, i praktiken omöjlig att
skilja från den. Enda sättet att avskilja judarna som främmande
var att definiera dem som parasiter. Råttan blev den perfekta
våldslegitimerande metaforen.


Sociologen Zygmunt Bauman talade om den moderna staten som
trädgårdsstaten, karaktäriserad av begäret efter ordning; ogräs
och oinbjudna gäster måste rensas ut. Dragningen mot det
totalitära, menade Bauman, var inbyggd i moderniteten själv. Med
Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om
en stad helt fri från råttor. Råttorna skapar sig sina liv i
mellanrummen. För att bli av med dem skulle vi bli tvungna att
också skapa ett helt genomlysbart rum. Lispector var väl medveten
om detta. Hon skrev: ”En väsentlig del av oss, den sämsta, den
med råttskräck, finns det ingen plats för i Brasilia. Man har
vägrat inse att människor är ynkliga varelser. Byggnader med
beräknat utrymme för molnen. Helvetet har mera förståelse för
mig.”


Sedan det där året då min dotter var två, har
jag inte sett råttor igen i just den rännstenen. Men varje gång
jag är i Brasilia och passerar det som var a casa dos ratos,
känner jag en tröst i att till och med i denna den mest
modernistiska av utopier, gör djuren staden till sin.


Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare


Litteratur 


Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence, Polity Press 1993.


Clarice Lispector, Fem dagar i Brasilia, översättning Marianne
Eyre, Umbra Solis 1998.


Hanna Velten, Beastly London: A History of Animals in the City,
Reaktion Books 2016.