Evolutionen gjorde människan god

Moralen utmärker människan och har sin grund i evolutionära
processer. Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär
mikrobiologi, reflekterar över varifrån vi fått vår godhet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2020-02-25.


”Samhället kunde inte ha gått framåt utan det moraliska sinnet,
lika lite som en bikupa kunde ha bildats utan binas instinkter”,
klottrade en 29-åring Charles Darwin i sin dagbok 1838. Vilken
målande beskrivning! –Människor behöver moral för att
kunna leva ihop – på samma sätt som insekter behöver instinkter
för att verka i sina samhällen. Men om moralen uppkommer
instinktivt eller är inlärd har varit ämne för debatt sedan
åtminstone medeltiden. Vissa menar att moralen är en del av vår
kultur, andra att den kommer från Gud och vissa att den är en
konsekvens av det ekonomiska systemet. Men kanske är det helt
enkelt brist på mat som ligger bakom framväxten av människans
moral.


När jag ser tillbaka på vår arts historia slås jag ofta av samma
tanke. Människan framstår som en komapatient som vaknat upp med
total minnesförlust. Hon vet inte vem hon är eller var hon kommer
ifrån. Hon stiger upp och inspekterar sina förmågor. Och hon
tänker: ”Wow, jag måste vara någon sorts Gud!”.


Det metaforiska uppvaknandet var det som brukar kallas ”den
kognitiva revolutionen”, det vill säga när den förhistoriska
människan utvecklade en kraftig förmåga till abstrakt tänkande.
Och ända sedan skriftkonstens uppkomst har vi
kunnat följa vår patients besatthet vid att distansera
sig från biologin. Aristoteles, till exempel, sa under antiken
att människans rationalitet höjde henne över djuren. Under
medeltiden påstod den inflytelserika kristna filosofen Thomas av
Aquino att människans odödliga själ separerade henne från djur.
Och under renässansen förklarade René Descartes att människan,
till skillnad från djur, bestod av två skilda substanser – ett
rationellt sinne och en biologisk kropp.


Alla dessa teorier ställdes på sitt huvud av
Darwins och Alfred Russel Wallaces evolutionsteori på 1800-talet.
Och vår patient fick i och med det för första gången möjlighet
att placera sig själv rätt i historien. Hon var en apa – förvisso
en rationell apa – men ändå en apa, i en lång led av andra apor.


Upplysningsfilosofen Immanuel Kant påstod att det som utmärkte
denna apa var moralen, medan David Hume tyckte att det var hennes
förmåga att känna sympati. Ny forskning visar att Darwin, Kant
och Hume alla hade rätt om människans natur.


Evolutionsprocesser består, enkelt sagt, av två steg. Naturen
skapar variation, och miljön avgör vilken variant som överlever
och fortplantar sig. Dessa processer har också skapat vår arts
instinktiva moraliska sinne, enligt till exempel
utvecklingspsykologen Michael Tomasello.


Förhistoriska människor existerar inte längre och är därmed svåra
att studera. Men det finns många utförliga beteendestudier på vår
nära biologiska släkting schimpansen och mänskliga barn i
åldrarna 6 till 36 månader. Forskare anser att dessa barn är så
små att de främst agerar enligt medfödda instinkter. Och de har
funnit tydliga bevis på att barn, till skillnad från schimpanser,
har utbredd medkänsla och aversion mot individer som utför våld.
Barn hjälper andra på bekostnad av sig själva. Barn har ett sinne
för vad som är rättvist och orättvist. Barn kan motstå sina mest
själviska impulser. Grunderna för det vi vanligtvis menar med
moralisk beteende tycks alltså vara medfödda. Men frågan är
varför och hur de uppkom.


Forskare tror att de människolika apor som var
våra förfäder ursprungligen levde i dominansstyrda hierarkiska
grupper, i likhet med de samhällen schimpanser och gorillor
skapar. Men för ca 2 miljoner år sen förändrades
klimatförhållandena i Afrika. De frukter som utgjorde våra
förfäders basföda försvann. Med all sannolikhet dukade de allra
flesta i arten under. Det enda sättet att överleva tycks ha varit
att i grupp jaga större byten, eller att stjäla byten från stora
rovdjur som lejon. Detta kunde endast göras om flera individer
samarbetade effektivt. Tomasello lägger fram det han kallar
”theory of interdependence” – teorin om ömsesidig beroende – som
säger att våra förfäder, till skillnad från schimpanserna, blev
absolut beroende av varandra för att få mat. Och de som kunde
samarbeta bäst överlevde.


Alla djur föds med instinktiva beteenden som antagligen drivs av
känslor. En av de starkaste biologiska impulserna är att känna
sympati för sin avkomma. Men det har alltid funnits naturliga
variationer i förmågan hos olika individer. För vissa apmänniskor
verkar det som att sympatin slagit slint och börjat rikta sig
brett – mot andras barn, mot vuxna, mot artfränder. Dessa
individer klarade sig bättre i den nya ekologiska verkligheten.
Att kunna bilda emotionella band till de man var beroende av för
att få mat medförde nämligen att man hjälpte varandra under tider
av nöd. Detta ledde till större framgång för gruppen – och därför
större chans att överleva för individen. De som kände mer sympati
kunde alltså få fler barn.


”Medkänsla är grunden för moralen”, skrev filosofen Arthur
Schopenhauer och de flesta evolutionspsykologer instämmer – en
större förmåga till sympati har varit avgörande för moralens
framväxt. Men det behövdes fler inslag för att bygga ut det
moraliska ramverket. En annan psykologisk förmåga som är bra för
samarbete är förmågan att kunna sätta sig i någon annans
situation – empati. De hungrande människoaporna var ju beroende
av att väljas som jaktpartner av andra – annars svalt de ihjäl.
Man kan tänka sig att de som själviskt roffade åt sig jaktbytet
inte blev frågade att följa med nästa gång. De som kunde känna
igen när andra och de själva betedde sig orättvist –
och kunde lägga band på sina mest extrema själviska impulser –
blev valda som partners, fick mat och fick barn. Det lönade sig
evolutionärt att ha ett samvete.


När människoaporna efter en tid ökade i antal
splittrades de i mindre grupper. De började konkurrera stam mot
stam, om mat och utrymme. Antagligen var det nu olika kulturer
växte fram – tillsammans med det som beteendevetare kallar
ingrupp- och utgruppmentalitet – vi och dom, med andra ord. Det
moraliska beteende som tjänat arten under evolutionen
reserverades nu i hög grad för den egna gruppen. Vi har
avhumaniserat varandra ungefär lika länge som vi har älskat
varandra.


Alla dessa beteenden och instinkter som visat sig vara
evolutionärt fördelaktiga har stannat kvar hos oss – onekligen
med lite variation mellan individer. De stöts och blöts mot
kulturella och sociala koder och de förutsättningar en individ
har att förhålla sig till. Men det är rätt talande att vi än idag
härleder de flesta av våra moraliska normer till sympati och
rättvisa. Biologin förknippas ibland med något som är lite
smutsigt, djuriskt och rått. Men det är också till den vi måste
vända oss om vi vill förstå våra mest civiliserade och ädla
handlingar.


Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologi


Litteratur


Nicholas A. Christakis. Blueprint: The Evolutionary Origins of a
Good Society. Little, Brown Spark, 2019.


Michael Tomasello. A Natural History of Human Morality. Harvard
University Press, 2016.