Moral handlar om att viljan passa in

Först begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga.
Sedan rättfärdigar vi dem för att handla i enlighet med vår
värderingar. Eva-Lotta Hultén reflekterar över moralens
gruppdynamik.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Mellan oktober 1965 och mars 1966 mördades minst en halv miljon
indoneser för att de misstänktes vara kommunister. Dödandet
orkestrerades av armén under ledning av general Suharto men många
av mördarna var helt vanliga bybor eller stadsbor som gick till
angrepp mot sina grannar.


Dokumentärfilmen ”The act of killing” från 2012 handlade om dessa
massakrer och året efter att den hade premiär visades den på en
filmklubb i Göteborg. Jag har haft svårt att släppa det jag
upplevde då. Inte under visningen utan under mitt föredrag
efteråt.


I filmen följer regissören Joshua Oppenheimer några av förövarna.
De skrattar och pratar om sitt mördande som om det vore helt
vanliga ungdomsminnen.


Inget av det som visades var mig främmande.
Tidigare samma år hade min bok ”Resan från mörkrets hjärta”
kommit ut. Den handlade om vad det är som gör att vi ibland begår
övergrepp och grymheter mot våra medmänniskor. Jag skrev om
folkmordet i Rwanda, tortyr, Förintelsen, övergrepp under krigen
i Vietnam och Irak och all möjlig annan mänsklig grymhet. Det var
tack vare boken jag stod framför filmpubliken och höll samma
föredrag jag hållit flera gånger förut. Tidigare hade jag mest
mött nickande instämmanden och vänliga frågor. Denna gång möttes
jag av ilska. Några lämnade till och med salen demonstrativt. Vad
var det som gjorde dem så upprörda?


Jo, jag pratade om förövare som offer för omständigheter och
situationer. Jag berättade om den forskning som visar att vi
människor är anpassliga varelser som lätt kan förmås att göra
saker som går emot vår egen moral om det är vad någon auktoritet
kräver eller gruppen förväntar sig. Jag hävdade att vi inte kan
lita på att våra handlingar återspeglar våra värderingar. Först
begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga. Sedan
rättfärdigar vi dem för att kunna hålla fast vid att vi är
människor med förmåga att handla i enlighet med vår moral.


Min publik hade just sett människor skryta om bestialiska illdåd
och de var inte välvilligt inställda till mitt budskap. Tvärtom
var de i behov av att distansera sig från vad de just upplevt. En
man i publiken naglade fast mig med blicken och slog aggressivt
fast: ”Det där skulle jag aldrig kunna göra.”


Jag har i tanken många gånger återvänt till den där
föreläsningen. Vad hade jag kunnat göra annorlunda för att nå
fram?


Svaret kanske är så enkelt som att jag inte skulle hållit
föredraget i direkt anslutning till filmen. Deltagarnas
reaktioner var ju i sig ett tydligt exempel på hur vi påverkas av
situationen. I sitt agiterade tillstånd efter filmvisningen var
de högst troligt mer aggressiva och mindre eftertänksamma än de
annars brukade vara. Det gjorde att de föredrog antagonism och
avståndstagande framför analys och försök till förståelse.


I sin bok ”Moral. Uppfinnandet av gott och ont”, förklarar
filosofen Hanno Sauer att vår mänskliga moral uppstod under vissa
bestämda betingelser i en miljö vi var evolutionärt anpassade
för. Vi levde i små grupper som jagade stora däggdjur tillsammans
och som stod i konflikt med andra små grupper i en klimatmässigt
föränderlig miljö. Det gjorde oss flexibla, intelligenta och
samarbetsvilliga men också tribalistiska och våldsbenägna. När vi
började leva i större grupper krävdes bättre förmåga att hålla
sams. Under årtusenden har vi därför tämjt oss själva och blivit
allt mindre våldsamma.


Det har skett genom att vi under hundratals generationer dödat
våra mest aggressiva och hänsynslösa individer, skriver Sauer. På
så vis har vi avlat oss själva på fridsamhet, fördragsamhet och
impulskontroll. Vi är ättlingar till de vänligaste.


Vi har alltså blivit alltmer fridsamma genom att vara våldsamma
mot dem som inte var fridsamma! Det är för övrigt ofta så
människor förmås att begå massakrer: genom att låta sig intalas
att den grupp de dödar utgör ett aggressivt hot. Förövarna i
Indonesien är inget undantag.


Genom att se filmen kan publikens instinktiva önskan att skära av
farliga människor från gruppen ha väckts. I avsaknad av en
verklig representant för mördarna kanske jag blev
ställföreträdare.


Vi slits ofta mellan vår mer instinktsstyrda önskan att straffa
och utesluta och vår mer förnuftsdrivna vilja att bete oss
civiliserat. Vi vet att långa fängelsestraff försvårar
återanpassning, att vård eller vänlighet ofta hjälper bättre än
straff och att morötter ofta är bättre än piskor men vi har svårt
att välja den mjukare vägen om den strider mot våra känslor i
stunden. Vår domesticeringsprocess har kommit långt men vår moral
är ännu situationsbunden.


Delar av publiken kan också, mer eller mindre medvetet, ha ägnat
sig åt dygdsignalering där i salen. Det betyder att visa fram sin
egen höga moral för att plocka poäng hos gruppen. Under
benämningen godhetssignalering tillskrivs detta ofta, som ett
nedsättande tillmäle, människor som försöker skydda utsatta
grupper eller naturen. I själva verket förekommer det i alla
grupper. Vi vill höra till, alltså säger och gör vi det som vi
tror att den egna gruppen vill höra eller se; det som den egna
gruppen betraktar som dygdigt. Kanske drogs många där på
filmklubben med i avståndstagandet från mig av de som framstod
som ledare.


Det kan tyckas som att vi lever i en osedvanligt
våldsam tid men om man ser på de långa tidskurvorna så minskar
våldet i samhället, det gäller allt från mord och våldtäkt till
barnmisshandel och krogslagsmål. Vår moral bygger på vad vi tror
att alla andra tycker är rätt och i de allra flesta grupper står
våld lågt i kurs. Vi behöver inte längre domesticera vår egen art
genom mord. Brutala sedvänjor som könsstympning kan minska
kraftigt med upplysningskampanjer om att andra i den egna gruppen
anser att sedvänjan är fel. Det krävs ofta bara att några vågar
börja ifrågasätta för att flertalet ska svänga om.


Det kan också tyckas som att vi lever i en osedvanligt egoistisk
tid men vårt moraliska ursprung finns i samarbete och solidaritet
och det är vad som gjort oss framgångsrika som art.
Retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg menar att det är viktigt
att det blir känt när många väljer att klimatanpassa sina liv.
För om vi får veta att andra bryr sig och är beredda att ändra
sitt beteende så ökar chansen att vi också gör det.


I sin bok berättar Hanno Sauer om Parisfördraget från 1928, också
kallat Briand-Kellogg-pakten. Där skrev man under på att
internationella konflikter hädanefter endast fick drivas med
fredliga medel. Sauer beskriver hur fördraget senare dömts ut som
löjligt och naivt men menar att det i själva verket representerar
ett paradigmskifte i internationell politik. Viljeyttringen att
förbjuda krig var något nytt och bara genom att existera som idé
kan den ändå påverka. Vi är ju flockdjur som vill göra det
gruppen tycker är det rätta.


Och domesticeringen av oss själva fortskrider.


Eva-Lotta Hultén
författare och journalist


Litteratur


Hanno Sauer: Moral. Uppfinnandet av gott och ont. Översättning:
Joachim Retzlaff. Bokförlaget Daidalos, 2023.