Iskyla: Mot apokalypsen på häst och i underställ

Kylan är underskattad, både som hot och som välgörare. Aase Berg
reflekterar över allt från hästbuksöppning och igelkottsandning
till paradoxal avklädning.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2024-02-26.


Jag går genom en surrealistisk drömarkitektur. Det är en miljö
som känns påhittad av målaren de Chirico, ett
gammalt järnbruk i nordöstra Småland. Klockan är sju på morgonen
och jag har knappt vaknat. Stjärnhimlen välver sig över de
ödsliga, upplysta byggnadslängorna i ljusputsad Tjustempire, den
lilla kyrkan och herrgården. Jag är på väg till ridklubben som
ligger på andra sidan bruket, för jag har stalltjänst. När jag
närmar mig hör jag lågt, mullrande gnägg inifrån privatstallet,
och hästarna i uteboxarna lyfter sina huvuden ur sömnen och
meddelar att de vill ha frukost. Under mina fötter knastar den
iskalla, glimmade snön. 


Men vänta, vadå iskall snö? Jo, snöns nyanser förändras ju med
temperaturen. Iskall är väl i och för sig inte rätt ord för
snönstrukturen i femton minus, jag menar, snö är väl alltid
iskall, men det är ungefär vid den här temperaturen som kylans
skrämmande skönhet börjar framträda på allvar. Glitter och
skriande klarhet. Känslan av sammanhållen och uppstramad
ansiktshud som kniper hårdare kring kraniet.


Men utan rätt kläder blir temperaturer under femton minus snabbt
farliga. Att det är ylleunderställ och lager på lager som gäller,
det kan vara bra att veta i nuvarande preppingtider. Preppare
tänker annars för mycket på att mura bunkrar och odla alger och
för lite på att slippa frysa. De har inte heller fattat hur
extremt viktiga hästarna i det här stallet kommer att bli i krig.


Just nu står andedräkt som rök ur den stora,
vackra ardennerkorsningen Aslans näsborrar. I boken ”Of Ice and
Men” skriver författaren Fred Hogge om ljudet som kallas The
whisper of the stars, stjärnornas viskning. Egentligen är det ett
sibiriskt uttryck för att beskriva hur det låter när fuktig
utandningsluft faller ut som iskristaller i kylan utanför
kroppen.


Men vänta: när Hogge beskriver extrem kyla visar det sig snart
att det bara är nitton grader kallt. Man märker att den brittiska
författaren är bosatt i Thailand. Vilken mes. Han kan ta på sig
sin badmössa och enbart hålla käften.


Fast nu låter jag som en norrlänning som hånar fjolliga
Stockholmare, men alltså, när det är riktig vinter duger det
faktiskt inte med en puffig dunjacka, tunna jeans och sneakers.


Hästar är tåligare. Idag är det ovanligt kallt för att vara i
Överum, men Aslan kunde inte bry sig mindre. Han tuggar sitt hö
och frustar förnöjt, sneglar upp mot den mörkblå stjärnhimlen,
vintergatan gnistrar; nu är det myggfritt, som man säger i
Norrland, och för de här djuren är insekter värre än kyla.


Hästarna kommer att klara framtidens extremväder bättre än vi
gör. Men kylan har även gett människan vissa fördelar.


Hogges bok har undertiteln How we’ve used cold to transform
humanity. Han menar att jordens befolkningsökning med två
tredjedelar sen femtiotalet såklart har med mat och medicin att
göra, men också med luftkonditionering, frysboxar och så vidare.
Isen har haft lika stor betydelse som elden.


Och kraftig nedkylning är visserligen livsfarligt, men att frysa
ihjäl räknas samtidigt som ett av de trevligaste sätten att dö
på. Kroppen blir till slut alldeles varm, och de som har dött av
kyla hittas ofta mer eller mindre nakna. Paradoxal avklädning,
kallas det.


Det finns dessutom djur som frivilligt försätter sig i hypotermi
för att övervintra. Visserligen är inte grävlingar och björnar så
avancerade som man kan tro, under vintersömnen drar de bara ner
tempen med några få grader. Igelkottarna däremot, de är spejsade
på riktigt! De sänker sin kroppstemperatur ända till strax
ovanför nollan för att klara bristen på föda. Väldigt många
skumma saker händer med kroppen i det läget, bland annat har
igelkotten en märklig andningsrytm: den håller andan under en
halvtimme, sen tar den upp till femtio snabba andetag, sen slutar
den andas igen under en halvtimme eller längre.  


I antologin Kyla – i vetenskap och konst –
handlar hela första kapitlet om just igelkottar. Det är skrivet
av hjärtläkaren Bengt W. Johansson. Han är grundare av
Igelkottsällskapet, ett diskussionsforum för forskare från hela
världen som vill förstå hur man kan minska ämnesomsättning och
syrgaskonsumtion vid operationer på öppet hjärta. Då måste
blodcirkulationen stoppas, annars pajar hjärnan. Förhoppningsvis
kan man lära sig några trick av igelkottarna.  


Jag blir så inspirerad av det här att jag tänker att jag, som
komplement, borde starta Björndjursällskapet. Nej, det är inga
nallebjörnar jag talar om, men de är ändå väldigt gulliga: de är
runt en millimeter stora och ser ut som gummibjörnar med åtta
knubbiga ben och små söta, kloförsedda tassar, de bor bland annat
i mossa och de är verkligen skitkonstiga. Björndjur överlever
ända ner till en grad över absoluta nollpunkten, alltså till
minus 272 grader, och i det läget kan de liksom frystorka sig
själva och ligga och lurpassa i ett decennium. Kanske till och
med längre, men det har nog ingen orkat mäta. De trivs finfint i
rymden också.   


Där ligger mänskliga experiment med kryonik i lä. Alltså
nedfrysning med syfte att återupplivas. Inga normala forskare
tror i och för sig på kryonik. Ta till exempel hjärnan – den är
ju död och förstörd när man fryser ner personen. Få sorters
vävnad klarar nedfrysning, och absolut inga hela organ, det vet
transplantationskirurgerna.


Ändå skulle inte förvåna mig om de verklighetsfrånvända
preppermiljardärerna har anläggningar för det här ändamålet i
sina bunkrar. Men när apokalypsen kommer har nog de rika
kontrollfreaken först och främst tänkt behålla sin vanliga
kroppstemperatur, i allmän trivsel med sin medgörligt tacksamma
familj, som de äntligen kan stänga in i källaren utan att
anklagas för att likna Josef Fritzl.


Fast egentligen: i krig och kyla har
överlevnadsknepen historiskt sett varit ännu mer osmakliga än så.
Kavallerister har till exempel tvingats skjuta sina hästar, skära
upp buken på dem, krypa in och söka skydd mot kylan bland
inälvorna. Det är ett life hack som återges överallt i kulturen,
från Star Wars till Vilhelm Moberg.


Och något som är lika underskattat som livsavgörande, det är att
kunna hantera levande hästar. Det är inte så enkelt som att man
kan slänga sig upp på valfri varelse här på ridskolan och glatt
galoppera ut i den sönderbombade Mad Max-terrängen när
bunkerskafferiet måste fyllas på. Det skulle möjligen funka med
min coola vän Aslan, men den som testar en nervigare häst utan
att ha kunskap löper stor risk att bli avkastad. Att bryta ben är
ingen bra idé i krigstider.


Så till alla preppare: se åtminstone till att volontärarbeta på
en ridskola, även om det innebär hårt jobb i den iskalla
svinottan. Hur ska ni annars överleva när ryssarna rycker
stickkontakten ur era Teslor?


Aase Berg
författare och kritiker


Litteratur


Fred Hogge: Of Ice and Men. How We've Used Cold to Transform
Humanity. Pegasus books, 2023.


Bengt W. Johansson (red): Kyla : i vetenskap och konst.
Bokförlaget Carlsson, 2020.