Det jagade jaget – om den svåra konsten att se sig själv

Känn dig själv! lydde en av antikens viktigaste livsvisdomar. Men
frågan om hur man lyckas med det, är mer komplicerad. Michael
Azar försöker fästa jaget med blicken, inifrån och utifrån.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Människan kommer alltid för sent till sig själv. Hon upptäcker
att hon lever först när hennes liv redan hunnit veckla ut sig och
ta form.


Eller för att låna en formulering av den belgisk-franska
författaren Marguerite Yourcenar: en människas verkliga
födelsestund är inte den dag då hon slungas ut i världen, utan
det ögonblick då hon för första gången riktar en klar och
medveten blick på sig själv.


Men hur går denna upptäckt till? Vad är det som får ett jag att
på allvar vända blicken mot sig självt? Och hur ska vi förstå den
gåtfulla förmåga som kallas självmedvetande och som alltid
framhållits som människans adelsmärke?  


I Marguerite Yourcenars roman om den romerske
kejsaren Hadrianus, från 1951, brottas det mäktiga imperiets
härskare med just denna fråga. Hur fångar jag, undrar Hadrianus,
på bästa sätt mitt eget jag?


Kejsaren tänker sig att det finns två huvudsakliga sätt att gå
till väga.


Å ena sidan kan han försöka stiga ned i sig själv, att vara så
nära sig själv som möjligt. Här är målet med andra ord att
betrakta sig själv inifrån, att smälta samman med det inre flödet
av minnen, tankar och känslor. Jaget erövrar sig självt genom att
bli ett med allt som bebor det.


Hadrianus är inte ensam om denna introspektionens metod. Den var
vanlig bland tidens filosofskolor och den återskallar också i
senare tiders självbetraktelser – från Marcus Aurelius och
Augustinus till Rousseau och Lars Norén.


Å andra sidan kan kejsaren i stället försöka skåda sitt jag
utifrån. Eller som han själv uttrycker det: i stället för den
intima självnärvaron gäller det här att försöka gripa sig själv
”från en så stor höjd och på så stort avstånd som möjligt”.


Yourcenar återkommer till denna objektifieringens kunskapsväg i
flera av sina historiska berättelser. Så försöker till exempel
huvudgestalten Zenon, i romanen ”Vishetens natt” från 1968,
betrakta sitt eget jag på samma sätt som han ”räknar pulsslagen
vid handleden eller andetagen under bröstkorgens hävningar”.


Här uppnås verklig självkunskap först i den stund som man förmår
studera sig själv på samma kyliga och distanserade sätt som man
studerar vilket annat föremål som helst.


De gamla grekernas uppmaning om att vi ska känna oss själva
– Gnothi seauton! – är både vacker och viktig, men
frågan om hur det egentligen ska gå till väntar fortfarande på
sin lösning. Hur får man egentligen en varelse som på samma gång
är subjekt och objekt, betraktare och betraktad, jag och själv,
att sammanfalla? Är det alls möjligt för ett jag att blottlägga
alla de krafter – historiska, biologiska och sociala
– som verkar inom det?


Eller är kanske tvärtom så att människan inte kan känna sig själv
– åtminstone inte i den bemärkelse som det stolta ordet
”självmedvetande” ger sken av?


Kejsar Hadrianus båda kunskapsvägar tycks i
själva verket vila på antagandet att människan föds med en spegel
i handen. Att hon så att säga på egen hand skulle kunna fästa
blicken på sitt väsen. Som om människan inte var tvungen att
först gå den mödosamma omvägen genom ett annat väsen för att få
syn på sig själv.


Man måste, om man så vill, skilja mellan självmedvetande – i
bemärkelsen att jag vet att jag finns till – och
självmedvetande i meningen att jag också vet vad eller rentav vem
jag är. Frågan om vad eller vem jag är i mina egna ögon kan
nämligen aldrig helt separeras från frågan om vad eller vem jag
är i den andres ögon.


Och det är inte minst därför som relationen till den andre aldrig
kan vara okomplicerad. Den andre sitter inne på en hemlighet,
säger Jean-Paul Sartre. Hemligheten om vem jag är.


Jag försöker gripa mig själv som ett rent och fullbordat jag, som
ett subjekt som samtidigt är ett objekt, inifrån och utifrån på
en och samma gång – men för att göra detta måste jag förverkliga
det omöjliga: att se mig själv sådan jag blir sedd genom den
andres ögon.


Eller rättare sagt: att se mig själv sådan jag blir sedd genom de
andras ögon i pluralis, eftersom var och en har sitt särskilda
perspektiv, sin unika blick och sitt specifika svar på frågan om
vad och vem jag är.


Det stackars jaget tycks med andra ord inte kunnat annat än att
förirra sig i reflektionernas ändlösa spegelsal. I samma
ögonblick som hon tror sig kunna gripa sitt jag, drar det sig
undan för att i stället dyka upp någon annanstans. Människan kan
aldrig bli ett med sig själv.


Hur hon än gör kommer hon alltid för sent.


På sätt och vis lever vi alla med risken att bli
som den berömda dåren som var övertygad om att han var ett
majskorn. Efter mycket om och men lyckades en läkare äntligen
övertala honom om att han faktiskt var en människa. Han återfann
så att säga sin mänsklighet först genom en annan människa.


Men så kom den olyckliga dag, då han råkade se sig själv genom en
hönas ögon – och blev som förlamad av skräck för att den
skulle äta upp honom.


Den förbryllade läkaren försökte återigen lugna den stackars
mannen: ”Men varför blev du så rädd? Du vet ju att du är en
människa och inte ett majskorn.”


”Naturligtvis vet jag det”, svarade dåren. ”Frågan är bara om
hönan vet det.”


Michael Azar
idéhistoriker och författare