Bara en överlevde jakten på det lyckliga Arabien

Dagens forskningsprojekt är ofta strängt budgeterade, rollerna
tydligt fördelade och vanligtvis överlever alla vetenskapsmän.
Fredrik Sjöberg berättar om en expedition där det gick på ett
annat sätt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


När amerikanska örlogsfartyg i Röda havet, efter årsskiftet 2024,
började skjuta kryssningsrobotar av typen Tomahawk mot
huthirebellerna i Jemen mindes jag i tur och ordning tre böcker.
Först romanen ”Om kriget kommer,” tryckt 1971 men strax indragen
och makulerad på grund av att författaren, den unge debutanten
Jan Guillou, hade utmålat en israelisk landsfader som
krigsförbrytare. Boksamlarna säger att bara 25 exemplar av
originalutgåvan undkom papperskvarnen. Hur som helst, boken är
sällsynt.


Därifrån var steget inte långt. Sålunda mindes jag även den
svenska tryckfrihetens pionjär, naturforskaren och filosofen
Peter Forsskål, vars brandfackla ”Tankar om borgerliga friheten”,
tryckt 1759, också den blev indragen och makulerad. Pamfletten
slank igenom censuren, men maktspelarna i landets ledning anade
oråd och beordrade Forsskåls mentor Carl von Linné att förstöra
alla exemplar. Därför blev denna traktat ovanlig nog för att
hålla generationer av bibliofiler på gott humör. En av
liberalismens kanoniska källskrifter, väldigt svår att komma
över.


Unga författare som är styva i korken är förstås
intressant i sig, men det var inte det som satte fart på mina
tankebanor, utan det faktum att Peter Forsskål ett par år efter
skandalen i Uppsala reste med en dansk expedition till Jemen, av
alla ställen, där han dog 31 år gammal, sommaren 1763. När
missilerna dånade fram över den jemenitiska öknen kunde jag
alltså inte undgå att påminnas om en annan klassiker, en makalös
skildring av den där fördömda expeditionen: ”Det lyckliga
Arabien” av den danske författaren Thorkild Hansen. Den boken är
inte ovanlig; sedan den gavs ut 1962 kommer den i ständigt nya
upplagor, också på svenska, i översättning av Olof Hoffsten. Att
läsa den är ett äventyr.


Det här var på den tiden kungahusen tävlade om att slösa pengar
på kulturpolitik och vetenskap. Den danske kungen Fredrik V var
visserligen försupen, och landets finanser var inte direkt
lysande, men han var ändå på hugget när idén dök upp: en
expedition till Arabia felix, Det lyckliga Arabien, som landet
oklar anledning kallades ända sedan romartiden. Där hade ingen
vettig människa någonsin varit, så nu skulle man resa dit för att
rita kartor, kopiera handskrifter, bekanta sig med folket och
beskriva områdets i allt väsentligt okända fauna och flora,
särskilt alla de djur och växter som nämns i Bibeln.


Sex man rekryterades. En läkare, en tecknare och en betjänt kan
vi för dagen lämna därhän. De tre andra är betydligt
intressantare. Den danske teologen och språkforskaren von Haven
såg sig som expeditionens ledare, men den självtänkande Forsskål
krävde jämlikhet. Så kom det sig att von Haven och Forsskål
hatade varandra från dag ett; de hade inte kommit längre än till
Marseilles förrän dansken bad svensken att kyssa honom i röven,
vilket redan på den tiden ansågs vara en opassande uppmaning. Ja,
och på den vägen var det. Inte så konstigt kanske att
expeditionens sjätte deltagare höll en ganska låg profil. Ändå
var det han som till sist blev den klarast lysande stjärnan,
delvis på grund av att han var den ende som överlevde.


Han hette Carsten Niebuhr, en obemärkt matematiker från de
nordtyska sankmarkerna i kurfurstendömet Hannover. Han och
Forsskål var expeditionens ojämförligt flitigaste observatörer.
Båda lärde sig tala flytande arabiska och de kunde konsten att
genom förhandlingar utverka fri lejd i laglöst land. Efter
uppehåll i Konstantinopel och Kairo seglade de sex männen från
Suez till Jeddah i nuvarande Saudiarabien och därifrån vidare på
Röda havet ner till Arabia felix, landet som nu heter Jemen. De
kom dit på nyåret 1763, efter att ha varit på resande fot i två
år. Alla drabbades av malaria, som de trodde var förkylning, och
eftersom resan inte var en picknick för veklingar stångade man
sig vidare.


Hansen återberättar hela detta äventyr med en så marknära prosa
att läsaren verkligen känner kamelkaravanernas fräna doft under
solen, sanden i ögonen, konflikternas hetta, rädslan, tristessen
och den kortvariga lyckan i bergen, där staden Sanaa med sina
palats och milda aristokrater tronade som en lustgård högt över
ett land av idel umbäranden och rövarband, som vore Arabien allt
annat än lyckligt. Landets egendomliga namn visade sig förresten
vara ett gammalt missförstånd. Det finns över huvud taget inga
lyckliga länder, bara människors lycka, vanligen kortvarig.


von Haven dog först, på försommaren det året,
och snart gick Forsskål samma väg, det var nära hamnstaden Mokka,
varifrån de fyra kvarvarande männen räddade sig undan låglandets
mördande klimat, på en kaffehandlares fartyg med destination
Bombay. Tecknaren och betjänten dog båda ombord, och på indisk
mark, slutligen, utandades läkaren sin sista suck. Ensam kvar
stod en kortvuxen men seg matematiker från kurfurstendömet
Hannover. Nu var det upp till honom att rädda åt eftervärlden
expeditionens rikhaltiga uppteckningar, kartböcker och
naturaliesamlingar.


Mot alla odds lyckades han skeppa hem nästan alltihop. Och inte
nog med det, han lyckades ta sig hem själv. Det tog tre år. Han
reste först sjövägen från Bombay till Basra i nuvarande Irak, där
han försvann. Hemma i Danmark trodde man att också han var död,
men han red i maklig takt norrut under täcknamnet Abdallah, över
Bagdad, Erbil, Mosul, Diyarbakir och så ner från bergen till
Aleppo nära Medelhavet. Ett tag red han i en karavan med 30
judar. Toleransen var förvånansvärt hög på den tiden; folk fick
väl tro på vad de ville och missionärer ansågs inte sällan som
ganska löjliga figurer.


Niebuhr gjorde sig ingen brådska. När han ändå var i krokarna
ville han passa på att besöka Damaskus och Jerusalem, Cypern
också för den delen, och överallt ritade han kartor,
dokumenterade ruinstäder, kopierade kilskrift och liknande
kråkfötter – outtröttlig. Han hade kunnat segla hem från Syrien,
men det ville han inte, och åter i Konstantinopel stod han inför
valet mellan de säkra vägarna genom Västeuropa och de österut.
Han valde de senare och pallrade sig hemåt på hästryggen via
Bukarest, Lviv och Warszawa. När Carsten Niebuhr efter sex år
återkom till Köpenhamn var expeditionen i stort sett bortglömd.
Han blev mycket gammal.


I Uppsala satt en bedrövad Linné. Peter Forsskål
hade vad som krävdes för att axla mästarens mantel. En genial
naturforskare. Nu fick han i alla fall en växt uppkallad efter
sig, en egyptisk brännässla vars latinska beskrivning i
översättning lyder: hårdnackad, vild, envis, kantig. Styv i
korken var bara förnamnet.


Tilläggas bör att den danska expeditionen till det numera inte
fullt lika lyckliga Arabien, omräknat i dagens penningvärde,
kostade i runda slängar tio miljoner kronor. För de pengarna får
man inte ens en halv kryssningsrobot av typen Tomahawk.


Fredrik Sjöberg
författare och biolog


Litteratur


Thorkild Hansen. Det lyckliga Arabien. En forskningsfärd
1761–1767. Översättning: Olof Hoffsten. Bokförlaget Daidalos,
2023.