Tvångshandlingens magi är fast förankrad i vår kultur

Tvångssyndrom kopplades redan av Freud ihop med
religionsutövning. Men de återkommande ritualerna som frälser oss
från ondo har hittat nya arenor i det moderna samhället,
konstaterar Boel Gerell.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad: 2024-02-29.


Siffrorna i klockradion är röda och fyrkantiga och jag fixerar
dem med blicken. Det är fantastiskt hur lång en minut är när man
väntar på att den ska ta slut. Jag skulle kunna somna men får
inte, inte förrän det röda ljuset på skärmen bildar en perfekt
kavalkad tvåor. 22:22 och jag sluter ögonen och känner mig för
ett ögonblick fullkomligt trygg.


Det fanns ingen logik i mina försök att betvinga mörkerrädslan
när jag var barn. Inget som sa att just denna tid tjugotvå
minuter över tio om kvällen utgjorde en frizon för faror. Ändå
fungerade radions siffror just så, som ett klartecken från något
bortom förnuftet och en ritual som gjorde det möjligt för mig att
ta kontrollen över min skräck. 


Mörkerrädslan var inte rimlig, utan var lite
pinsam och nåt man gjorde bäst i att hålla tyst om. Och kanske
var det just i tystnaden som skräcken bet sig fast och vägrade
släppa taget. Hade jag levt i en annan tid hade det funnits ord
för det jag upplevde, som maran som enligt folktron i det gamla
bondesamhället var den som hemsökte de oroliga människorna om
natten.


Och mot maran fanns det åtskilliga konkreta åtgärder att ta till.
Man kunde exempelvis lägga en gren från ett knotigt träd i sängen
hos den som ville sova lugnt. Eller fläta håret i ”marlockar” på
ena sidan huvudet. I boken ”Vänster hand och motsols – magiska
riter från förr” beskriver folklivsforskaren Bengt af Klintberg
hundra riter som användes för att slippa allsköns olycka.


De flesta av katastroferna tidigare generationer bävade för känns
avlägsna i dag. Det är inte längre missväxt och sjuka djur vi
fruktar mest av allt, även om vi kanske borde göra det. Mycket av
det onda som forna tiders kloka gummor försökte bota med mer
eller mindre bisarra riter och kurer finns det beprövade
medicinska behandlingar för i dag. Vi har vetenskap och
vårdcentraler, vi har sociala skyddsnät och myndigheter. Och ändå
dör vi. Ändå skadas vi, far illa och blir olyckliga. Och inte
minst, blir väldigt rädda för allt det där som vi trots allt vi
har och vet och kan inte förmår kontrollera.


Kanske är det till och med så att rädslan är större i dag, just i
kraft av all kunskap vi har om farorna vi står inför. I en värld
med återkommande terrorhot uppmanas vi exempelvis att ”leva som
vanligt” samtidigt som vi ska ”vara försiktiga”. Exakt vad det är
vi ska akta oss för är oklart. Döden har inte alltid ett ansikte
med ögon som väljer just mig, kan vara ett finger på en utlösare
på en annan kontinent. Eller för den delen en släng av naturen
själv som under trycket av klimatkatastrofen häver sig allt
våldsammare för att kasta mänskligheten av sig.


Slumpen avgör vem som drabbas och mot slumpen
hjälper vare sig försiktighet eller vetenskapliga strategier. Där
logiken tar slut tar hoppet om ett tecken från en högre makt vid,
en längtan efter en symmetrisk rad siffror som skänker lugn för
stunden. 22:22 i klockradions röda sken eller varför inte nio
tryggt blinkande stjärnor utanför sovrummets fönster, som i
Niklas Schiölers självbiografiska berättelse ”Kontrollöga”.


”02.31. Nio blänk från stjärnor behöver jag, nio blänk tillbaka
mot mig, det är vad jag vädjar om där jag ligger i korrekt
kroppsställning. Alla nio måste synas ordentligt, i vart fall
inte så pass vagt att ljuset skulle kunna vara en illusion. En
gatlyktas återspegling i fönstret duger inte nu. I väntan på rätt
sken kläms blicken i ett skruvstäd.”


Ansträngningen är enorm och mycket står på spel. Inte bara för
jaget utan också ”för de andra”. För barnen som sover i rummet
intill och som måste skyddas mot allt ont. När tvångssyndromet är
som värst lämnar det lite kraft över för livet självt. Ritualerna
som till en början skänker en ram åt den alltför stora ovissheten
hårdnar till en trång cell av plikter som till punkt och pricka
måste utföras för att katastrofen ska undvikas. Som en
byteshandel. Ritualens kontrollerade plåga mot befrielsen från
ett mer oförutsägbart lidande.


Som om det faktiskt går att välja. Det går ju inte. Ändå är just
byteshandel genom frivilliga offer ett centralt begrepp inom
många trosuppfattningar. De kloka gummorna i af Klintbergs forna
Sverige gav silver och guld till älvorna för att få ett skrikigt
barn att sova lugnt om natten. Mot missväxt och hungersnöd
offrades såväl djur som människor och inom kristendomen utgörs
själva navet i tron av försoningsläran och idén att Jesus genom
att offra sig själv tog på sig våra synder och lät oss andra gå
fria.


Än i dag förväntas många troende ge upp presumtiva glädjeämnen
som fri sex, att äta allt, att klä sig hur som helst och älska
vem man vill i utbyte mot en annan och förment högre lycka. Bön
varvas med ritualer och ett hopp om frälsning från det onda som
för tanken till Niklas Schiölers vanmäktiga jag i ”Kontrollöga”.
Så gjordes också en liknelse mellan religion och OCD redan av
Sigmund Freud i skriften ”Tvångshandlingar och religionsutövning”
1907 där han jämställde utövandet av religiösa ceremonier med ett
universellt tvångssyndrom.  


Inte så lite provokativt i en tid då tron fortfarande hade en
starkt normbildande ställning i de flesta samfund. Att efterleva
religionens regler och delta i dess ritualer var ett ideal för
den rättänkande och sunda människan, medan Freud beskrev samma
beteende som en sjukdom som behövde botas.


På samma vis som religionen definierade den goda
människan i Freuds samtid matas vi i dag i vårt sekulära samhälle
med bilder av motion, skönhetsrutiner och städning som mål att
sträva efter. Att röra på sig och hålla sig fräsch är detsamma
som att leva rätt och riktigt. Och samtidigt kan samma ritualer
vara förödande för den som plågas av OCD och ser sitt liv ätas
upp av överdriven träning och följande kompulsiv tvätt av kropp
och kläder. 


Gränsen mellan det friska och sjuka är flytande och det som i ena
stunden tycks vara en trygg rutin kan i nästa nu bli ett tvång
som begränsar livet. I sängkammarens dunkel, med blicken mot
himlavalvet är Niklas Schiölers jag fullt medvetet om det besatta
i sin jakt på svar från stjärnorna. Men måste ändå fortsätta
räkna.


För vad är alternativet? På en stödsida för OCD-drabbade läser
jag om en kvinna som i åratal kämpat mot tvångstankar om eld.
Innan hon kan lämna lägenheten måste hon gång på gång kolla
spisen tills kontrollbehovet vuxit sig så starkt att hon
överhuvudtaget inte går ut längre. Inte förrän hon en dag lägger
sin stickning på spisplattan, vrider reglaget på max och slår
igen dörren bakom sig. Värre än det hon fasar för är rädslan
själv och även om scenen är hemsk kan jag känna igen mig i den.


På ett liknande vis övervann jag min egen mörkerrädsla, en sen
natt i en ensligt belägen skrivarstuga. Efter att i timmar ha
lyssnat efter steg i den omgivande fruktträdgården, öppnade jag
dörren på vid gavel mot mörkret. I mitt slutkörda tillstånd hade
det varit en befrielse att äntligen se faran i vitögat. Men ingen
kom och i stället klev jag själv ut i natten och blev stående
utanför huset och såg in. Och jag minns friden som kom över mig,
över att i stället för att fly mörkret gå det till mötes och låta
det omfamna mig. Som en del av livet.


Boel Gerell
författare och kritiker


Litteratur


Bengt af Klintberg: Vänster hand och motsols – magiska riter från
förr (Ellerströms 2020)


Niklas Schiöler: Kontrollöga (Fri Press 2018)


Sigmund Freud: Tvångshandlingar och religionsutövning. I Samlade
skrifter, volym 10. Natur och kultur, 2008.