Våldet är en central del av översättningens historia

Översättare betraktas nog av många som en viktig med harmlös
yrkeskår, utan större våldspotential. Men hur är det egentligen
med den saken? Amanda Svensson synar yrkets historia och praktik.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen sänd 2023-03-16.


Att försöka kommunicera på ett språk man inte riktigt behärskar
kan kännas som att göra våld på sig själv. Alla som har flyttat
till ett nytt land, eller bara försökt flirta med en främling på
semestern, vet det. Hur liten och dum man kan känna sig, som en
förkrympt version av den man verkligen är. Om situationen är
tillräckligt allvarlig och språkförbistringen tillräckligt grov
känner man sig kanske till och med maktlös.


Språk är makt, och makten har alltid varit beroende av språket.
Närmare bestämt har makten alltid varit beroende av språken, i
plural. När de europeiska kolonialmakterna påbörjade sin
kapplöpning om att lägga resten av världen under sig var
språkförbistringen inte sällan ett problem. De budskap man kan
kommunicera med enbart vapen och våld är trots allt begränsade –
för att bygga ett imperium måste man kunna kommunicera verbalt
med sina tänkta undersåtar. Kolonialmakterna var kort sagt
beroende av tolkar, översättare och språklärare för att omsätta
sitt våld till verklig makt.


Idag betraktar de flesta antagligen
översättarkåren som en harmlös och fredlig yrkesgrupp, helt utan
våldspotential. Översättning är, till skillnad från exempelvis
vapenexport eller riskkapitalförvaltning, en verksamhet med en
alltigenom god aura. Översättning och tolkning sägs föra
människor och kulturer närmare varandra, öppna dörrar och
möjliggöra samarbete. Allt det är sant. Liksom det är sant att de
flesta, för att inte säga alla, översättare drivs av en djup
kärlek till språk och kommunikation. Men historien visar
           
oss att översättningen inte per definition är något gott – den
kan också användas i exploateringens, erövringens och
krigföringens tjänst. Och kanske är det inte bara dessa
destruktiva användningsområden som gör översättning till en
potentiellt brutal verksamhet. Kanske ligger det också ett latent
våld inbäddat i själva översättningsakten.


I författaren och översättaren Rebecca F. Kuangs fantasyroman
”Babel” är det en översättarelit i den viktorianska erans Oxford
som har fått det brittiska imperiets hjul att börja rulla. Man
har nämligen upptäckt att det finns en kraft i spänningen mellan
olika språk, lika potent och världsomvälvande som
förbränningsmotorn eller ångmaskinen. En kraft alstrad av det som
obönhörligen går förlorat i översättningen, alla de borttappade
nyanserna eller förvrängda etymologiska sambanden, en kraft som
går att utnyttja med hjälp av så kallat ”silverarbete”. På ena
sidan av en silvertacka skriver man ett ord på ett språk, på den
andra sidan ett besläktat ord på ett annat språk, där betydelsen
är aningen annorlunda. Så laddas silvertackan med en magisk
kraft, men bara om den som gör inskriptionen fullt ut behärskar
och förstår de båda språken. Konsekvensen av detta är förstås att
det brittiska imperiet behöver översättare – och helst från de
länder och språkområden som de önskar lägga under sig. Kinesiska,
indiska och västafrikanska ungdomar behöver värvas, drillas och
stöpas om till trogna brittiska undersåtar, väloljade kuggar i
det imperialistiska maskineriet. Så blir dessa ungdomar och deras
modersmål ett slags resurs, något som utvinns i den
utvinningsekonomi de själva är med om att upprätthålla.


Kuang, som själv är översättare och därtill doktor i Kinastudier
vid både Oxford och Cambridge, är minst lika intresserad av våld
som hon är av etymologi och översättningsteori. Romanens
grundpremiss – att översättning är ett slags magi – kan tyckas
romantisk, men är snarare motsatsen. Det är kallhamrad pragmatism
och snöd ekonomisk vinning som har fått översättning att växa
fram som praktik och forskningsfält. Samma pragmatism präglar
till stor del översättarens verklighet. En perfekt översättning
existerar inte. Dimensioner går alltid förlorade, andra
tillkommer. Det är ett slags nödvändigt våld, men ett våld
likafullt.


Som översättare är man inte bortskämd med att
spela huvudrollen i storslagna fantasyberättelser om kampen
mellan gott och ont. Men nog har man känt den där våldsamma
kraften, spänningen som kan uppstå när man inte riktigt når fram
från det ena språket till det andra? Frustrationen, men också
känslan av att det finns något nästan, ja, magiskt i det
mänskliga språkets mångfald och undflyende natur? Det där som
skimrar mellan två nästan, men inte helt, identiska begrepp – säg
något så enkelt som svenskans ’söt’ och engelskans ’sweet’ – vad
är det egentligen? Är det kanske det adamitiska urspråket vi
skymtar där, det där som påstås ha talats före Babels torn, då
alla människor på hela jorden förstod varandra utan problem? Då
ingen behövde göra våld på sig själv genom att försöka
kommunicera på ett språk som inte är djupt förankrat i den egna
kroppen?


Något verkligt urspråk har förstås aldrig funnits, och en
hundraprocentig förståelse är mer än man kan hoppas på ens mellan
människor som talar samma språk. Varje människa är en ö, och allt
det där. Att vara en ö behöver å andra sidan inte hindra en från
att hysa en längtan efter erövring och expansion – man kan
exempelvis notera att engelskan, ett språk som faktiskt uppstod
på en relativt liten ö i Nordatlanten, inom loppet av några
hundra år tagit över världen och blivit så nära ett lingua franca
som vi någonsin varit i människans historia. Parallellt har
världens talade språk stadigt minskat i antal. Att kolonialismen
i sin ursprungliga form är en överstånden epok hjälper föga –
engelskan har blivit ett skrällande, självspelande piano vars
musik dränker fler och fler av världens mindre högljudda språk.
Det är ingen olyckshändelse i arbetet, utan var en integrerad del
av det koloniala projektet. Jamaica Kincaid skriver, bland annat
i romanen ”Lucy”, om det barocka i att alla skolbarn i det
brittiska samväldet skulle lära sig William Wordsworths dikter om
påskliljor, trots att väldigt få någonsin skulle komma i närheten
av en sådan blomma. I Abdulrazak Gurnahs ”Efterliv” ska den unge
soldaten Hamza ’civiliseras’ genom att lära sig kolonialmaktens
språk, tyska, så väl att han kan läsa Schiller. Så befäste man
vissa språks överhöghet. Ett annat sätt att säga: vissa folks
överhöghet.


Mycket gick helt klart förlorat i den
översättningen. Människors lika värde och egenmakt, framför allt.
Kolonialismen var en våldsam, destruktiv kraft, men den var inte
oundviklig. Översättare, tolkar, språklärare och andra spelade en
roll i den utvecklingen. Eftersom språk är makt, och makten är
sängkamrat med våldet. Och även den stillsamma romanöversättaren
på sin kammare är en del av denna våldsamma tradition, vare sig
hon vill det eller ej. Kanske är det därför som drömmen om ett
urspråk fortfarande lever kvar. Drömmen om ett språk, bortom
orden – låt oss kalla det ett mänsklighetens språk.


Amanda Svensson, författare och översättare


Litteratur


Rebecca F Kuang: Babel: Or the Necessity of Violence: An Arcane
History of the Oxford Translators' Revolution. Harper Voyager,
2022.


Abdulrazak Gurnah: Efterliv. Översättning: Helena Hansson. Albert
Bonniers förlag, 2021.


Jamaica Kincaid: Lucy. Översättning: Lena Fagerström. Bokförlaget
Tranan, 2017.