Förtryckarnas språk blev en väg till befrielse

Engelskans världsherravälde har en blodig historia, men språket
fortsätter att ta över världen. Och symbolen för förtryck används
nu som en väg till befrielse, konstaterar Per J Andersson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Varje vinter lockas hundratusentals bokläsare till den indiska
ökenstaden Jaipur för den stora litteraturfestivalen. Mängder med
indiska och andra språk finns representerade när allt från lokala
författare till Nobelpristagare från Afrika, Europa och Amerika
sammanstrålar i ett sammelsurium av diskussioner och
framträdanden. Men med få undantag är språket på scenerna
engelska.


Det kan låta förvånande i en före detta brittisk koloni, man
skulle ju kunna gissa att detta var en plats där dominansen för
de forna översittarnas språk ifrågasattes.


Anledningen är förstås att engelskan likt sina föregångare
grekiskan, feniciskan, arabiskan och latinet erbjuder
kommunikation över språkgränserna. Samtidigt var de ju dessa
tungomål ett hinder för folkligt deltagande, eftersom de stängde
ute alla de som inte behärskade de lärdas språk. Samma sak i
dagens Indien där befolkningsmajoriteten exkluderas när såväl den
ekonomiska och kulturella eliten som juristerna i landets högre
domstolar kommunicerar på engelska.


Att engelska fick ärva titeln som lingua franca
handlar framförallt om att det brittiska imperiet kontrollerade
en fjärdedel av världens landmassa. Och att USA efter andra
världskrigets slut och avkolonialiseringen axlade rollen som
världsmakt.


Engelskan blev snabbt den globala marknadsekonomins
förstahandsval. Dessutom på flera fronter: i populärkulturen, det
politiska systemet, den internationella föreningsvärlden och
affärsvärlden. För att inte tala om akademin. Som Rosemary
Salomone påpekar i boken ”The Rise of English”: av världens
hundra viktigaste vetenskapliga tidskrifter är alla
engelskspråkiga.


Och så verkar det förbli under lång tid framöver. Kineserna har
gjort tafatta försök att introducera mandarin i de länder i
Afrika där man utövar inflytande. Det har inte slagit väl ut, av
det enkla skälet, menar Salomone, att det kinesiska språket inte
bär på ett löfte om frihet, utan förknippas med politiskt
förtryck. Franskan behåller fortfarande visst grepp om de före
detta kolonierna i Nord- och Västafrika, men förlorar sakta men
säkert mark, eftersom engelskan gör framsteg även där. Och de
antivästliga idéströmningarna i Ryssland, Kina och den muslimska
världen visar att det verkar fungera utmärkt att vara i
opposition till västerländska värderingar i allmänhet och USA:s
utrikespolitik i synnerhet och samtidigt omfamna engelskan.


Frågan är om sättet att formulera tankar och idéer skiljer sig åt
beroende på vilket språk man tänker, skriver och pratar på. Den
brittiska parlamentarikern Thomas Babington Macaulay ansåg i alla
fall det. I mitten av 1800-talet talade han nedsättande i om de
asiatiska kulturspråken och menade, i tidstypisk chauvinistisk
anda, att engelskan passade bättre för avancerade tankar. Han
ville anglifiera den indiska tjänstemannaklassen för att få den
att tänka, som han såg det, mer förnuftigt och rationellt, alltså
mer engelskt, och därmed minska klyftan mellan kolonisatörer och
undersåtar. På så sätt ville han skapa en ny hybridklass som
etniskt sett är indisk, men i alla andra avseenden – smak,
tyckande, moral och intellekt – är fullblodsengelsk.


Av samma skäl vill Indiens premiärminister 180 år senare få
landets juridiska system och politiska och ekonomiska elit att
återgå till hindi. För kommunicerar man på ett indiskt språk så
tänker man, resonerar premiärministern, på ett
mer indiskt vis, och det stärker den indiska kulturen och den
nationella gemenskapen.


Att val av språk påverkar tänkandet håller många
aktivister och författare längst ner i det indiska kastsystemet
med om. Men de å sin sida välkomnar engelskan. De anser nämligen
att den är mindre förtryckande än hindi och sanskrit, som de ser
som brahminernas, den högsta kastens, alltså den religiösa
elitens, språk.


Radikala dalitaktivister har resonerat att engelsmännen har
förtryckt dem dubbelt, det vill säga politiskt och ekonomiskt,
men att de hinduiska politiska ledarna gör det trefalt. För de
har ju såväl statsapparaten och den nedärvda feodala makten som
det religiösa förtrycket i sin hand. Dessutom betraktar de
engelsmännens förtryck som historia, medan brahminernas pågår här
och nu.


Därför är det kanske ändå inte så förvånande att
ställningstagandet för engelskan får stöd även bland de
intellektuella på Jaipurfestivalen. Det är de som vill hindra
asiatiska, afrikanska och karibiska författare från att skriva på
engelska som ger uttryck för en kolonial attityd – och inte
tvärtom, sas det till exempel från scenen ett år. Och när jag på
2023 års upplaga av festivalen träffade Nobelpristagaren
Abdulraznak Gurnah och frågade varför han inte skrev sina böcker
på swahili, hans modersmål under uppväxten på Zanzibar, gav han
följande svar:


Om jag hade skrivit på swahili hade risken varit stor att jag
utsatts för censur från de auktoritära ledarna som då styrde i
Östafrika. ”Engelskan”, sa han, ”gav mig frihet”.


Språk är inte bara ett sätt att kommunicera. Det handlar som
framgår också om makt och social status. Den indiske
dalitförfattaren Chandra Bhan Prasad har sagt att om ett barn i
en fattig familj lär sig engelska, så skapar det samma välstånd
som om det hade fått ärva 50 hektar jordbruksmark.


Kunskaper i engelska kan i världens fattigaste länder kort sagt
vara en biljett ut ur fattigdomen och in i medelklassen. De
engelskspråkiga privatskolorna i New Delhi, Karachi och Nairobi
kostar en rejäl slant, vilket inte behöver vara ett absolut
hinder, inte ens för de fattigaste. För föräldrar i städernas
slum tar stora lån för att finansiera sina barns skolgång. Ett
rationellt beslut, eftersom barn som behärskar detta världsspråk
har ljusare framtidsutsikter än de som inte gör det. Det gäller
också i Mellanöstern, där tjänstemän som kan skriva på engelska
generellt sett har högre lön och bättre karriärmöjligheter.


Samtidigt använder politiska motståndsrörelser
språket för att få världens blickar på sig. Under arabiska våren
2011 formulerade aktivister slagord på engelska i stället för på
arabiska eller franska, som ju fler i den närmaste omgivningen
hade förstått. De motiverade det med att ”… det är så här vi gör
för att påverka världsopinionen”. Samma strategi användes under
protesterna mot militärkuppen i Mynamar tio år senare.


Men kanske har engelskans mångtydiga segertåg över världen aldrig
illustrerats tydligare än på de plakat som demonstranter i
Bangladesh huvudstad Dakha höll upp när den amerikanska
presidenten besökte landet strax efter millennieskiftet:


”Bill Clinton, go home – and take us with you!”


Per J Andersson
författare och resejournalist