Den brutna svenskan vittnar om en rikedom

Olika språk bryter mot svenska på olika sätt. Och däri döljer sig
en berättelse om personlig mångfald. För en författare är det en
gåva, konstaterar Marjaneh Bakhtiari på en av sina skånska
dialekter.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-03-25.


Hej.


Jag kommer nu i några minuter prata med en röst som egentligen är
främmande för mig. Ni kommer att höra min skånska och det kommer
kanske att låta främmande för många av er. Men det här är inte
den skånska jag pratar med mina vänner. Och den skånskan skiljer
sig i sin tur från en tredje skånska, den som jag och min bror
använder när vi är tillsammans med folk som inte pratar persiska.
Det är nämligen bara då min bror och jag pratar svenska med
varandra. För att andra ska förstå.


Han var två år när vi kom till Sverige. Jag var sju. Jag trodde
länge att det var våra föräldrars förtjänst att vi alltid pratat
persiska med varandra. Jag brukar säga att det är det enda mina
föräldrar har varit strikta med: Hemma pratar vi persiska.


Men så slog det mig: Det var ju sommarloven i Iran med kusinerna.
Det var att två månader om året vara omringad av det persiska
språket. Och så ett barns starka behov av att inte sticka ut.
Inte prata fel. Inte uttala något annorlunda. Det var den rädslan
som höll persiskan levande i våra munnar.


Varje sommar åkte vi i och för sig till Iran med
förlegade uttryck och slangord i bagaget. Det som hade varit
självklart att säga tio månader tidigare var inte det längre och
nya ord hade tagit deras plats. Men det lärde vi oss att snabbt
justera redan under de första dagarna.


Mina föräldrar har alltid föredragit Mark Levengood och Leif
Loket Olssons sätt att prata. 


När man rör sig mellan olika språkliga världar utvecklar man ett
öra för dissonans och nyanser. Ingenting är självklart. Och
ingenting är som det brukar och alltid har varit.


Mina första svenska ord lärde jag mig i Göteborg. Två år senare
började jag tvåan i lågstadiet i Rosengårdskolan. Jag var den
enda som inte pratade skånska. Den enda som dessutom inte pratade
just den skånska som pratades i det området. Det behövde jag
justera. Till min pappas stora sorg. För även om han inte visste
vilken status skånskan hade, så tyckte han inte om hur det lät.
Det lät konstigt och det var en svår dialekt att förstå för någon
som fått lära sig svenska som vuxen. Mina föräldrar har alltid
föredragit Mark Levengood och Leif Loket Olssons sätt att prata.
De låter inbjudande medan skånskan framstår som något
exkluderande. Något för de redan införstådda.


Men jag var nio år gammal, jag ville inte sticka ut. Jag lade
till skorrande r och diftonger och rätt som det var pratade jag
som alla andra. Men bara som alla andra elever. Våra lärare
pratade nämligen en annan skånska. Folk ute på stan och från
grannkommunerna pratade sin egen skånska. Och våra föräldrar
pratade inte skånska överhuvudtaget. Deras svenska var helt och
hållet baserat på deras eget språk.


Jag får ofta höra att jag pratar P1-skånska och jag har förstått
att det ska tas som en komplimang. Den lutar mer mot det bildade,
akademiska Lund än arbetarnas och invandrarnas Malmö. Det är
kanske för att någonstans i bakhuvudet finns det alltid en önskan
om att föräldrarna ska förstå vad jag säger, även om det är på
skånska. Även om det blir en urvattnad malmöitiska som kan
misstas för P1-skånska.


Vilken typ av människa bryr sig överhuvudtaget om sådant? Vilken
typ av invandrare har tid för det? 


I persiskan inleds ett ord aldrig med flera konsonanter, en vokal
måste komma till konsonanternas hjälp. Det går inte att säga
SVERIGE. Det där första e:et i Sverige kommer alldeles för sent
in i ordet. Det är därför självklart att trycka dit ett extra e i
början så att munnen och tungan kan ta sig igenom ordet:
Esverige.


En arabisktalande som oftast är lika förtjust i att använda
vokaler tar in det där e:et lite senare. SEVERIGE. Iranierns
version av skratta, blir därför eskratta, medan arabens blir
sekeratta.


De här skillnaderna är viktiga. De berättar något om personen som
uttalar dem och gör en term som ”invandrarsvenska” till ett
problematiskt och intetsägande begrepp.


Hur är det att komma till ett nytt land som, säg trettioåring,
som min mamma gjorde, och leva resten av sitt vuxna liv i ett
språk där man aldrig någonsin kommer att kunna säga ”skratta”
utan stor möda och avbrott i ordflödet. Inte kunna säga det på
det där enkla och självklara viset som ens barn kan göra utan att
ens reflektera över det.


Letar man efter synonymer som är enklare att uttala? Undviker man
ordet helt? Bryr man sig kanske inte ens om att det inte går att
uttala det helt korrekt?


Vilken typ av människa bryr sig överhuvudtaget om sådant? Vilken
typ av invandrare har tid för det? Vilken struntar fullständigt i
det? Jag ser dem alla omkring mig, och därför kommer de med i
litteraturen.


Häromdagen pratade jag med vänner som har
thailändska som sitt modersmål. Det var kallt, vi satt på ett
kafé och frös. ”Fan att det ska va så jävla kallt i mars”, sade
den ena. Den andra påpekade att ingen av dem skulle ha sagt så om
det bara var de två och om de hade pratat thailändska med
varandra.


”Jag vet inte varför, men jag kan inte svära på thailändska”,
sade hon. ”Inte ens: fan vad kallt det är, kan jag säga”.


Många som har vuxit upp med ett ”familjespråk” och ett
”samhällsspråk” kan relatera till henne.


Våra identiteter skiftar med språkbruket. Är man van vid att
förknippa moster och morfar med ett språk, och kompisarna på
skolgården med ett annat språk, är det inte så konstigt att inte
kunna svära på det förstnämnda. Det betyder också att ett språk
kan bli det mer intima.


Den här upplevelsen av språkbruk skiljer sig från det synsätt som
betraktar flerspråkiga som kluvna eller mittemellan två världar.
Ett synsätt som inte förstår sig på personlig mångfald. Jag
pratar om att addera. Att man lägger till ett språk till ett
annat, och har som vana att använda de olika språken i olika
sammanhang. Som att skaffa sig ny kunskap.


För en författare är det en gåva att få höra alla dessa
röster. 


Våra röster berättar vilka vi är. Och det vi är, är uppbyggt av
lager av erfarenheter. Det gäller oss alla. Men vissa av oss är
mer flexibla än andra, just på grund av våra erfarenheter.


Men flexibilitet kräver arbete. Annars kan man inte bevara det.
Det kan inte fortsätta spegla våra olika världar om vi inte
håller det levande i våra munnar, hur främmande det än må låta i
andras öron. Och vi som har en mångröstad historia och bakgrund,
är också vana vid att våra jag är ett plural.


För en författare är det en gåva att få höra alla dessa röster.
Och att se förvåningen i främlingars ansikten när de ser någon
som ser ut som jag, prata skånska. Det är en ständig påminnelse
om hur mångsidiga vi är. Om hur vi ständigt korsar gränser och
förväntningar. Det är så vi alltid har gått från att prata med
kusinerna i hemlandet, till att prata med kompisarna på
skolgården. Att prata med folk som inte ser oss som svenska nog,
och med folk som skulle svära på att vi var födda i det här
landet och att svenskan var vårt första språk, om vi inte hade
visat dem vad det står i våra pass.


Jag säger oss och vi nu istället för jag. Och det är för att
”jag” känns för litet, för singulärt.  Det speglar helt
enkelt inte alla de möjligheter och variationer som många av oss,
med alla våra olika språk och dialekter, har erfarenhet av. 
Vi som kan säga Sverige på fler än ett sätt och vara hemma i
varenda version av ordet.


Marjaneh Bakhtiari
författare