Nationalism och paranoia satte stopp för esperanto

Många har velat skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget
kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet
som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens
paranoia.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes
först 2023-01-26.


Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt
börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny
fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons
strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet
Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska
medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga
kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart
också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej,
faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller.
Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto.
Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna
assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att
”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för
Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel
som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s
försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en
lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte
förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska
realiteter slut på fantasierna.


Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig.
Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds
som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra
paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska
man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army
var långtifrån de första.


Så låt oss ta historien från början. När den
judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i
nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade
lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade
försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på
mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det
var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas
tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första
Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och
tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga,
”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och
äregirigheten.


Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var
medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men
riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet.
Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin
ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua
franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton
publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål.
Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett
språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes
utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat
från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens
stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till
hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla
strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga
och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny
energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.


När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det
återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och
engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se
behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år
tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat
sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera
många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder
som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men
förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix
var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått
diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på
reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på
kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både
Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där
volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas
satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart
kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt
olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin
rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en
fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och
Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än
Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes
av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken
förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för
esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med
språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.


Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer
som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa
till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja
konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido,
patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra
sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade
drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och
feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala
språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot
utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin
kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en
avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan
om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i
världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt
motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod
hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod
värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli
språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern
hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer
paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även
den sovjetiska esperantorörelsen.


Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens
världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag
mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man
räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är
försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig
att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt
lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar
står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger
åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för
rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man
säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo
iras.


Dan Jönsson
författare och essäist


Litteratur


Roberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of
Pennsylvania Press, 2015.


Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.


Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in
Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.