Tolerans kan inte frälsa oss från fanatismen

Ibland slår vördnaden inför de egna bilderna över i våld mot
andras symboler. Joel Halldorf reflekterar över religiös och
sekulär ikonoklasm, och över möjligheten till samexistens.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


När Mose kommer ner från det heliga berget Sinai möts han av en
chockerande syn. De israeliter som han med Herren hjälp nyss
befriat ur Egyptens slaveri, verkar redan ha glömt sin Gud. I
stället sjunger och dansar de kring en guldkalv som de själva
tillverkat. 


Utom sig av vrede kastar Mose stentavlorna med budorden till
marken, sedan förstör han guldkalven. Han gör ett grundligt jobb:
Bränner upp den, maler den till stoft och strör ut den i vattnet.
Inte ett spår av den falska gudabilden ska finnas kvar.


Mose är en ikonoklast, en som förstör religiösa bilder och
symboler. Och han är varken den första eller den sista i
historien. Såväl Koranen som en judisk Midrash berättar om hur
Abraham – stamfader inom judendom, kristendom och islam – slår
sönder avgudabilder i sin hemstad Hebron.


I religionernas världar finns bilder, byggnader
och böcker som betraktas som heliga. De påkallar de frommas
respekt – men ibland slår vördnaden inför de egna bilderna
över i våld mot andras symboler. En sådan linje löper genom
religionernas historia: hebréerna krossar kanaanesiska statyer,
kristna bränner judiska bokrullar, muslimer målar över kristna
bilder, protestanter förstör katolska ikoner och så vidare.


I dag hör vi så ofta om religion och våld att det är lätt att tro
att två grupper med olika idéer om det heliga omöjligen kan leva
fredligt tillsammans. För om den ena uppfattar något som heligt,
då kommer den andra snart se det som sin heliga plikt att
förstöra det. Men bredvid berättelsen om den religiösa
ikonoklasmen löper en annan linje: En bortglömd historia som
handlar om respekt för, ja till och med en nyfikenhet på
grannarnas gudabilder.


Den brittiske journalisten William Dalrymple upptäckte den under
sina resor i Mellanöstern på 1990-talet. Här har kristna och
muslimer levt sida vid sida i sekler, och genom åren har många
stigar mellan dem trampats upp. Visst trätte de lärda om läran,
men folkets perspektiv var annorlunda. De förhöll sig praktiskt
till religionen och besökte heliga platser för att få hjälp. Om
en viss plats erbjöd bot mot sjukdomar eller dåliga skördar då
sökte sig många nyfikna dit, utan att fråga om platsen var
kristen eller muslimsk. Huvudsaken var att man fick hjälp.


I boken ”Från det heliga berget” berättar Dalrymple om ett besök
vid helgonet Nebi Uris grav i Syrien. Här finns en helgedom som
muslimer, katoliker och kristna armenier besöker för att sova en
natt och förhoppningsvis vakna upp fria från åkommor. Den
muslimske föreståndaren berättar att han nyss tagit emot en
kristen flicka, som rest dit efter att helgonet visat sig för
henne i en dröm. Hon tillbringade en natt där och vaknade upp
frisk. Som tack återvände hon med en bagge som hon offrade till
Nebi Uri.


I en annan stad gästar han ett nunnekloster och inser att många
muslimer deltar i gudstjänsten. De knäböjer på sina bönemattor
och tänder ljus vid ikonerna, medan prästen svingar rökelsekaret
och läser ur Bibeln. I Johannes döparens kyrka i Damaskus ber
kristna och muslimer tillsammans inför relikerna från det helgon
som båda religionerna hyllar. I Libanon finns en undergörande
bild som lockar till sig både kristna och muslimer. Och så
vidare. 


I dag har politiseringen av de religiösa identiteterna gjort att
de förlorat sin porösa karaktär. Gränserna stärks, och stigarna
mellan religionerna bevakas hårt. Det har gjort sådana här
platser sällsynta – men några lever ännu kvar, som
påminnelser om sedvänjor som en gång var utbredda. Dalrymple
skriver: ”Det är först på 1900-talet som denna hävdvunna tolerans
fått ge vika för en ny, hårdare islamistisk attityd, och det är
inte förrän helt nyligen som den synkretism jag bevittnat blivit
en raritet av oändligt värde.”


Dessa folkliga mötesplatser, där man inte bara tolererar den
andre utan faktisk tillber dennes heliga symboler, ger en annan
bild av samexistensen än historien om ikonoklasm. Men båda är
sanna, vilket påminner oss om att fromheten kan fungera både som
bro och slägga. Den kan vara en väg till den andre, men också ett
vapen mot henne.


Det moderna sättet att hantera religiösa
spänningar har stavats sekularisering. Om staten är neutral och
religionen privat, då leder det till att religiösa spänningar
desarmeras. Så har vi tänkt, och många gånger har det fungerat.
Resultatet har blivit en sval tolerans med öppenhet mot mångfald.
Som den amerikanske presidenten Thomas Jefferson formulerade det:
”Det skadar mig inte om min granne tror på tjugo gudar eller
ingen gud. Det varken kostar mig pengar eller bryter benet på
mig”.


Toleransens styrka och svaghet är svalkan. I Jeffersons ord ryms
inte bara öppenhet, där ekar också ett ointresse. Han bryr sig
inte om vad hans grannar håller på med. Och om nyfikenheten
saknas trampas det upp färre stigar mellan husen. I stället lever
man sida vid sida som främlingar.


Men främlingskap blir lätt till fiendskap, därför riskerar även
den sekulära svalkan slå över i het ikonoklasm. ”Min vän”, skrev
den franske upplysningsfilosofen Diderot i ett brev år 1765, ”om
vi älskar sanningen mer än konsten, låt oss be att Gud sänder oss
några ikonoklaster.” Han ville att Europa skulle bryta upp från
sitt religiösa förflutna, och då behövde de gamla bilderna
krossas – oavsett hur vackra de var. I denna revolutionära anda
har sekulära ikonoklaster gett sig på religiösa symboler.


Vi lurar oss om vi tror att sekulariserade samhällen inte
betraktar något som heligt. Tvärtom kan både nationen, demokratin
och mänskliga rättigheter beskrivas som heliga. Ganska ofta
stöter man också på texter där politiker eller ledarskribenter
säger att ”Yttrandefriheten är helig”. Det vill säga att rätten
att kritisera andras föreställningar är en så viktig grundsten
för demokratin att den inte får kränkas eller inskränkas.


Men då och då dyker det upp personer som tar detta ett steg
längre. Som inte nöjer sig med att vörda yttrandefriheten, utan
betraktar det som sin heliga plikt att i yttrandefrihetens namn
kränka eller förstöra symboler som andra betraktar som heliga.
Man bränner heliga böcker och smädar religiösa symboler i ett
slags yttrandefrihetsfundamentalism. 


Ikonoklasmen i vår tid följer alltså samma
mönster som den gjort genom historien. En del stannar inte vid
att vörda sitt eget utan känner ett tvingande behov av att ge sig
på andras heliga bilder. Fromheten slår över i fanatism.


Det verkar svårt att skapa en ideologi som är befriad från den
ikonoklastiska frestelsen. Den letar sig in över allt. Men det
bästa skyddet individen kan utveckla är nog en öppenhet som inte
stannar vid sval tolerans, utan tillåter sig att vara nyfiken.
Som inte bara rycker på axlarna och accepterar att den andre
existerar, utan vågar besöka honom för att se vad som finns att
upptäcka. Kanske inser jag då att den heliga bilden kan vara ett
fönster till en värld som står öppen också för mig.


Joel Halldorf
kyrkohistoriker, författare och skribent


Litteratur


William Dalrymple: Från det heliga berget – en resa i skuggan av
det bysantinska riket. Översättning: Katarina Sjöström. Cordia i
samarbete med Frikyrkliga studieförbundet, 2001.