Demokratin mår bra av sexuella lekar

Är det en mänsklig rättighet att leka, också som vuxen? Leken kan
befria oss, och spela en viktig roll för demokratiers utveckling.
Även sexuella lekar som ageplay det menar Marie Hållander.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag minns leken i fabriken. Pappa arbetade på en fabrik som
mekaniker. Jag och mina syskon fick följa med dit ibland på
kvällarna, då pappa lagade någon av maskinerna. Jag minns hur vi
åkte runt med sparkcyklarna medan pappa arbetade. Fabriksgolvet
var ett rutnät. En labyrint. Det var mörkt och dovt. Vinklar.
Vrår. Vi körde fort. Fortare. Fortast. Tävlade i de mörka
gångarna. Skrämde varandra. Jagade.


Olja. Stål. Damm. Betong. Och så sparkcyklarna. Runt. Runt. Vi
ville aldrig gå hem.


Att leka är en viktig del av att vara barn. Barnkonventionen
erkänner ”barnets rätt till vila och fritid, till lek och
rekreation anpassad till barnets ålder”. Någon liknande
formulering hittar man inte för vuxna människor. Exempelvis
återfinns inte ordet lek i Deklarationen för de mänskliga
rättigheterna. Tillspetsat kan man säga att lek inte är en
rättighet. Och varför skulle den vara det, kan man fråga.


Leken har sitt eget sätt att vara i världen. Det
är ett fenomen som tillhör barnen, men inte uteslutande. Det här
argumenterade den tyske filosofen och pedagogen Eugen Fink för
redan på 50-talet. I maskinens tid, menade han, blir lekens roll
mer påtaglig eftersom leken har betydelse för människans
existens: människan är bara hel när hon leker. Även om vi inte
leker längre, har alla, eller i alla fall de flesta av oss,
minnen av att leka, och i olika grad återkommer vi till leken
genom livet. Att leka är något annat än att sova, äta, arbeta,
älska, lära sig, men går att kombinera med flera av dessa
grundläggande saker i livet. Man kan leka och älska. Man kan leka
och äta. Man kan leka och ge omsorg. Och inte minst kan leken
spela en roll i sexuella sammanhang.


Att agera eller känna sig som ett barn, eller ungdom, kan vara en
del av en särskild sorts sexuell lek. Det kallas ageplay och är
ett fenomen inom BDSM där vuxna leker med åldersskillnader och
litenhet. I genusvetaren Elin Bengtssons avhandling Perversa
tidsligheter från 2023 intervjuas ageplay-utövare som utgår ifrån
barnets perspektiv och har en ”Daddy” eller ”Mommy” som bestämmer
saker åt dem. Som ger dem omsorg och tar hand om dem. Men också
utnyttjar dem. Sexuellt.


De intervjuade berättar i avhandlingen om hur leken skapar
öppningar för dem, ger glädje och formar identiteter. Men de
berättar också om motsatsen – om skammen kring ageplay och det
som upplevs som smutsigt och fördärvligt. En av dem, Joar,
förknippar vuxenhet med att inte uppleva saker, med att saker och
ting inte är särskilt märkvärdiga. Barnets eller tonåringens
uppspelthet blir en kontrast till detta. Genom att leka den
oerfarna får Joar det som är välbekant att framstå som
exceptionellt eller exalterande. Att få vara ”grabben” är att ”ta
tillvara på impulser, vad man känner för eller har lust till, där
kanske vanliga konventioner om hur manlighet är sätter stopp”.
Den hypermaskulina, parodierade grabbrollen blir ett sätt att
utmana manligheten, beskriver Joar, något som också påverkar hur
han tar sig an vuxenlivet med större distans och mindre allvar.


Ageplay har varit tabubelagt och kan nog i vissa
kretsar vara kontroversiellt eftersom det har förknippats med
sådant som pedofili och incest. Detta avfärdar Elin Bengtsson –
det är vuxna som i samtycke leker och inte barn. Men hon visar
också hur våra begär, drömmar och identiteter är mångbottnade,
och hur just tanken på det förbjudna kan väcka lust. Det är
kittlande att föreställa sig att bli utnyttjad. Det är befriande
att ha någon som bestämmer över en. Till exempel berättar Hedda
om hur leken att vara den oerfarna och utforskande innebär ett
”högre medvetande”.


I samma andemening kan det vara berusande att ha ett maktövertag,
att som ”Mommy” eller ”Daddy” bestämma över någon som måste följa
ens ord och handling. Men den vuxna positionen framträder inte
alls i Elin Bengtssons undersökning vilket framkallar en känsla
av att jag snuvas på halva berättelsen.


Även om leken är fri innehåller den alltid regler som bestäms av
de som leker, menar Eugen Fink. Och inom BDSM råder samtycke där
regler etableras i samförstånd snarare än utifrån konventionella
normer. Elin Bengtsson lyfter fram att ageplay äger rum i hemmet,
det vill säga att det är i vardagen, i det nära, intima, som
leken utövas. En viktig poäng som jag tar med mig här är därför
att lek inte är arbete. Det är ett fenomen där vi avbryter
arbetet och istället gör det som är lustfyllt. Vi är i leken inte
längre ”nyttiga medborgare” som producerar varor eller tjänster
för att ställa mat på bordet och betala räkningar, eller sysslar
med hemmets reproduktiva arbete, som omsorg eller städning.


När min pappa arbetade i fabriken lekte han inte, det var vi barn
som lekte när vi åkte runt med fabrikens sparkcyklar. Lekte du
med oss, frågar jag pappa idag. Nej, svarar han, jag hade tillsyn
av pannan, men visst åkte jag runt. Fabriken var ju stor, min
cykel hade ju verktyg och allt annat. Jag åkte nog med er också.


Genom leken vanhelgas saker och ting, menar
filosofen Giorgio Agamben. Barn gör leksaker av sådant som
tillhör andra sfärer och som vuxna är vana vid att se allvarligt
på, så som ekonomi, krig eller juridik. ”Helt plötsligt blir en
bil, ett skjutvapen eller ett juridiskt kontrakt en leksak.”
skriver han. Det handlar inte om slarv eller vårdslöshet när
barn, eller vuxna, ger pinnar, dockor, krukor och stolar nya
användningsområden. Snarare finns det i lek en distans. Man går
in i leken, man kan gå ur den, och saker och ting blir
annorlunda. Leken innebär förnyelse och är, enligt Giorgio
Agamben, barnens gåva till mänskligheten.


Lek handlar alltså om förnyelse. Lek kan förändra inte bara
föremål och idéer, utan också individer och samhällen, och därmed
spela en roll för demokratiers utveckling. Det menar forskarna i
antologin Play and Democracy. Genom lekfulla politiska aktioner,
konst och kultur men också barnens lek i skolan kan normer,
värderingar och politiska beslut ifrågasättas. Det finns en
inneboende lekfullhet i demokratier enligt forskarna, eftersom
leken omförhandlar saker och bygger upp motstånd mot dominerande
föreställningar, manipulation och maktspel. Ett samhälle där det
inte finns plats för lek är totalitärt.


När pappa arbetade i fabriken så störde jag och mina syskon hans
arbete. Jag hoppas att vi barn drog in pappa i leken, så att
fabrikens produktion och tid avbröts och istället blev vår,
gemensamma tid. I min lekfulla tanke var fabriken som pappa
arbetade i inte längre en fabrik gjord för att producera saker,
utan en plats för att köra fort mellan maskinerna. En plats långt
mer spännande än ett nöjesfält. Vi ville aldrig gå hem. För i
leken var vi fria och mer hela som människor.


Marie Hållander
författare och lektor i pedagogik


Litteratur


Giorgio Agamben (2007) Profanation. Zone Books.


Giorgio Agamben. (2005) Undantagstillståndet. Bokförlaget
Faethon.


Elin Bengtsson: Perversa tidsligheter. Ageplay och litenhet ur
ett queertemporalt perspektiv. Ellerströms, 2022.


Eugen Fink. (1974) The Ontology of Play, Philosophy Today vol 18,
nr. 2.


Eugen Fink, Ute Saine and Thomas Saine (1968) The Oasis of
Happiness: Toward an Ontology of Play. Yale French Studies. No.
41, Game, Play, Literature, pp. 19-30. Yale University Press


Alice Koubová, Petr Urban, Wendy Russell and Malcolm MacLean
(2021) Play and Democracy. Philosopical Perspectives. Routledge.


UNICEF, Barnkonventionen.
https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten?_gl=1*8ihfxp*_up*MQ..&gclid=CjwKCAiAk9itBhASEiwA1my_6xCXBhShfi-akoOb0HksLsFU0vd4FDtkhBtR41zhDqCowoVPcUDYxhoCzLwQAvD_BwE