Vi kan aldrig vifta bort den sokratiska insekten

Så fort man tror att man har koll på grejerna så ställs man inför
ett olösligt problem. Det gäller mänskligheten såväl som
individen. Michael Azar funderar över livets inneboende
motsägelser.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Förr eller senare händer det oss alla: från till synes ingenstans
dyker det upp en fråga som gör oss svarslösa, som får tungan att
vrickas och tanken att stånga sig blodig mot osynliga väggar.


Och så står vi där, ställda mot väggen av vårt eget intellekts
bedrövande vanmakt.


Antikens greker talade om sådana förlamande frågor i termer av
aporier, ett begrepp som bokstavligen betyder ”utan utväg”.
Är universum ändligt eller ändlöst i tid och rum? Har materien en
minsta beståndsdel eller går det dela upp den i all oändlighet?
Varför finns det något snarare än inget? Är det bättre att känna
till sitt dödsdatum än att inte göra det?


Och så vidare.


Legenden gör gällande att den store Sokrates
ägnade en stor del av sin tid åt att plåga sina medmänniskor
med frågor som de inte kunde besvara. Det
var inte för inte som han brukade jämföras med en blodsugande
insekt. Sokrates verkade nämligen finna tillfredsställelse i att
sticka hål på atenarnas hjärnor, i syfte att visa dem att de inte
alls var så smarta som de föreställde sig vara.


Till skillnad från den blodtörstiga insekten hade Sokrates
emellertid också ett uppbyggligt syfte. Det är först, säger han
enligt Platon, när vi inser att vi inte vet det som vi tror oss
veta, som vi på allvar kan börja utvidga vårt vetandes gränser.


Det är först ur svarslöshetens plågsamma tillstånd som en verklig
och ödmjuk kärlek till kunskap kan födas.


En apori ställer oss i själva verket inför ett fundamentalt val:
antingen erkänner vi vår tankes maktlöshet, eller så anstränger
vi oss för att tänka djupare och bättre.


På sätt och vis kan man betrakta den mänskliga
kunskapsutvecklingens historia som en enveten strävan
efter att finna lösningar på det till synes olösliga.
Människoanden verkar hysa en instinktiv motvilja mot alla slags
motsägelser, paradoxer och absurditeter. Ingen fråga får lämnas
ouppklarad. Det ska vara ordning och reda, både i tanken och
världen. Var sak på sin plats.


Ett och samma ting får absolut inte på samma gång vara både det
ena och det andra.


Men så lätt gör man sig tyvärr inte av med den sokratiska
insekten. Den dyker upp på nytt varje gång förnuftet blir
övermodigt och tror sig ha satt verkligheten på plats.


”Ha! Tro inte att du är färdig, att du har naglat fast världen
med dina löjliga begrepp. Du ska snart få se hur den glider
undan igen!”


Och så står vi där återigen, med ryggen mot muren, lika svarslösa
som en gång Atens gamla medborgare inför tillvarons gäckande
mångtydighet, inför alla dessa ting som på en och samma gång
verkar vara både det ena och det andra!


Så vet människan till exempel fortfarande inte om hon ska
betrakta tanken på Döden som en vän eller en fiende, ett hinder
eller en möjlighet, en styggelse eller en vederkvickelse.


Och kan man inte säga samma sak om Friheten? Hur vi än vrider och
vänder på saken verkar det finnas lika många skäl att hylla den
som att frukta den, lika goda skäl att skriva in friheten i lagen
som att stifta lagar för att begränsa den.


För att inte tala om Jämlikheten. För är det inte så att den
vackra principen om att alla är lika mycket värda samtidigt
rymmer den oroväckande undertexten att alla är lika lite värda?


Till och med Kärleken verkar på samma gång vara både en
försoningens och en splittringens kraft, lika mycket ett livets
botemedel som ett livets gift. Och då menar jag inte bara det
faktum att människor genom alla tider tagit livet av varandra i
just kärlekens namn. Jag tänker också på alla de svåra
återvändsgränder som kärlekslivet ställer oss inför.


Mig veterligen har till exempel ännu ingen lyckats hitta utvägen
ur det förhållandet att vi verkar bli lika sjuka av att älska för
mycket – som av att älska för lite.


”I can’t live, with or without you”, som Bono sjunger.


Hos Sören Kierkegaard, en av Sokrates moderna
efterföljare, framträder tillvarons alla aporier som själva
grundvalen för en djupare förståelse av människans lott på
jorden. ”Gift dig”, säger han, ”och du kommer att ångra det. Gift
dig inte och du kommer att ångra det också… Skratta åt världens
dårskap och du kommer att ångra det. Gråt över den och du kommer
att ångra det också. Häng dig och du kommer att ångra det. Häng
dig inte och du kommer att ångra det också.”


Damned if you do, damned if you don’t.


Här framträder alltså Livet självt som en apori.
Som en omöjlig ekvation. Som ett Moment 22.


Eller för att låna den belgiske författaren Henri Michaux’
domslut över Varats lika sönderslitande som upplyftande
tvetydighet.


Vad är människolivet om inte ett ”miserabelt mirakel”?


Michael Azar
idéhistoriker och författare