Männen vill in i inälvorna och kontrollera

Även om man kunde få AI att på styra de fysiska sexrobotarnas
hjärnor, så skulle det inte röra sig om några oberäkneliga
hysterikor. Eller? Aase Berg funderar över gamla och nya
vaxdockor.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Zombierna ryter och rosslar, smackar och slaskar när de sliter
köttslamsor ur ännu levande människokroppar. Det är jag och min
dotter som tittar på teveserien The Walking Dead (som sändes
2010-2022). Vi är nästan klara med elfte och sista säsongen. Vi
brukar kolla ca fyra avsnitt på raken medan vi äter tacos framför
teven. Det är ungefär den sämsta maten man kan inta till
zombiefilm. Slafsig köttfärs glufsas medan de odöda på teven
svullar i sig inälvor och river loss senor och muskler från sina
offer.


Det här är mer än bara osmaklig underhållning. Medan vi tittar
pratar vi om gruppsykologi,  sociologi och existentiella
frågor. Serien är visserligen både äcklig och våldsam, men den
innehåller också långa sekvenser av tystnad och tristess, där
människor som försöker överleva zombieapokalypsen samlas i
förfallna industrilokaler för att diskutera och praktisera
samhällsbyggande och etik.


Det är inte helt taget ur luften att odöda
skulle kunna existera. Man anser nuförtiden att zombierna på
Haiti helt enkelt har varit drogade, för att kunna användas som
slavar. Om de mot förmodan nånsin har funnits, alltså.


På senare år har det gjorts många forskningsexperiment för att
framkalla skendöd, till exempel med svavelväte eller gift från
den dödliga blåsfisken. Det tricksas också med olika typer av
konstgjord koma, till exempel genom nedfrysning, en sänkning av
ämnesomsättningen, inte olik den hos djur som går i dvala. Och
det ligger massor av döda miljärdärer i frysboxar världen över
och väntar på bättre tider.


Tidigare decenniers nekronauter – alltså dödenforskare – de var
ännu mer makabra än de samtida. Redan från 1700-talet sysslade de
med galvanism, sprattlande döda grodor och återuppväckta
avrättningsoffer, och den rätt perversa ryska patologen Sergej
Brjuchonenko lyckades år 1925 hålla liv i hundhuvuden utan
kroppar. Å andra sidan uppfann han samtidigt den första
hjärt-lungmaskinen.


Om zombies åtminstone har nån sorts realitetsanknytning, så är
vampyrerna deras motsats. Även om man skulle lyckas förlänga
telomererna, DNA-kedjans slutstycken, och på så vis öka den
mänskliga livslängden, så är det långsökt att vi nånsin skulle
kunna livnära oss på enbart blod. Vampyrer är framför allt
estetiskt suggestiva: de är snygga och sexiga aristokrater.


Men den mest intressanta frågan kring båda sorternas mytologiska
monster är förstås: Var finns egentligen livet i en kropp?


Jag tänker på det när jag öppnar praktverket The Anatomical
Venus, med undertiteln wax, god, death and the ecstatic. Joanna
Ebenstein, som bland annat grundade bloggen Morbid Anatomy, har
skrivit texten. Men det är bilderna som är viktigast i den här
boken, närmare bestämt foton av medicinska vaxfigurer. Här finns
till exempel Venus från Medici avbildad: en ung, vacker kvinna i
naturlig storlek, med glänsande ögon av glas och riktigt
människohår. Hon ligger naken i en lidande pose på en rosa
sidenmadrass. Alltså inte lidande som när man på riktigt plågas
av fysisk smärta – hopkrullad, krampande. Nej, hon ligger sublimt
utsträckt med madonnaliknande ansikte, och ger snarare uttryck
för överjordisk självömkan, lite sådär Bergtagen-aktigt, typ när
sjukdomar som tuberkulos upphöjs till ett suckande, flämtande och
febrigt, närmast andligt och extatiskt hypertillstånd. Venus från
Medici har en öppningsbar framsida, och kan plockas isär i sju
anatomiskt korrekta lager. Längst in, i hennes livmoder, ligger
ett litet foster.


Hon tillverkades i Florens av Clemente Susini år 1782.


En annan suggestiv vaxmodell är kvinnan med dissekerat ansikte
där man kan lyfta bort den släta, sovande ytan och blotta ett
kranium med ögonen kvar i globerna och pannbenet borttaget så att
hjärnan syns. Det kastanjebruna håret växer ut ur huvudsvålen och
ligger böljande över kudden – en enigmatisk blandning av
helgonbild, plågad Jesus på korset, skönhetsdrottning och
styckningsschema.


Det finns många exempel på såna här försvarslösa kvinnodockor med
minutiöst verklighetstrogna inälvor. De visades på museer och
marknader men användes också vetenskapligt under 1700- och
1800-talet. Att dissekera människor var slabbigt och jobbigt och
det rådde allmän brist på tillgängliga lik.


Men lika mycket som medicinvetenskapliga och
folkbildande hjälpmedel, är de mystiska och gåtfulla konstverk
och fetischer.


De känns kusligt levande, och steget är inte långt till
automaten, en mytologisk livsform i gränslandet mellan liv och
död som kanske ligger närmare an av vår tids stora
samhällsfrågor, nämligen den om artificiell intelligens.  


Den tyska romantikern E T A Hoffmann skrev om en vacker, kall och
konstig automat, en robotkvinna som han kallade Olimpia. Och när
1600-talsfilosofen René Descartes reste till drottning Kristina i
Sverige ska han enligt myten ha släpat med sig en robotkopia av
dottern Francine, som dog när hon var fem år.


Det påminner om Guvernören i min och min dotters zombieserie, han
som har kvar sin lilla flicka fastbunden, trots att hon har
förvandlats och blivit en annan; vidrig och livsfarlig.


Gemensamt för alla de här mytologiska kvinnofigurerna är att de
står under minutiös kontroll av sin skapare, nämligen mannen.
Ända in i inälvorna ska han styra och ställa, djupt in i
hjärnvindlingarna, in till livmodern och, om möjligt, själen. Det
är som när Pygmalion blev kär i sin skulptur som började leva,
eller George Bernard Shaw lät Higgins uppfostra Eliza. Sen lånade
Joseph Weizenbaum i sin tur Elizas namn till datorprogrammet han
skapade på 60-talet. Hon var en av de första chatbotarna. En
tidig AI, om man så vill.


AI ger såklart stora möjligheter att uppfinna
den behagfulla kvinnan. Som på sitt klokt moderliga sätt bemöter
mannen med milt överseende och oändligt tålamod. Fantasin om
henne går hand i hand med den koloniala drömmen om ett nytt
slavsamhälle, där det finns gratis arbetskraft och lyckliga
horor. För även om man kunde få AI att på allvar styra de fysiska
sexrobotarnas hjärnor, så skulle det inte röra sig om några
oberäkneliga bordelinebrudar och hysterikor. Eller?  


Visserligen är den artificiella intelligensen ytterst mänsklig,
uppbyggd av den data vi har lämnat efter oss, men det är ju
segrarna, männen, som har skrivit historien. Det är en enkönad
robotslav vi håller på att skapa. Men tänk om jordmamman reser
sig ur sin dvala och besegrar det patriarkat som en gång tystade
henne. Tänk om den kåta, glada och tacksamma vaxhustrun som
lyssnar, tröstar, lagar mat och alltid vill ligga i själva verket
kommer att ta över och balla ur. Det är den skräcken man kan ana
när de framgångsrika maktmännen inom vetenskap och techindustri
varnar oss för undergången. Tänk om AI i själva verket är en
monstruös hagga!


Aase Berg
författare och kritiker


Litteratur


Joanna Ebenstein: The Anatomical Venus: Wax, God, Death & the
Ecstatic. Distributed Art Publishers (DAP), 2016.