För kvinnor kan fängelset vara det minst dåliga alternativet

En kvinna som begår brott är dubbelt avvikande. Maria Andersson
Vogel funderar över vägen som lett till fängelset, och hur en
person påverkas av att sitta inspärrad på en anstalt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vad gör det med en människa att sitta i fängelse? När domen
faller är den första reaktionen ofta rädsla och bestörtning. Att
sedan möta fängelsemiljön är förknippat med oro – vilka är de
andra man nu tvingas dela sitt liv med? Men man vänjer sig, som
Kjell Höglund sjöng.


Så berättar de intagna som dokumentärförfattaren Annica Carlsson
Bergdahl samtalar med i ”Jag är en människa”, en intervjubok om
vägen till fängelset. De intervjuade beskriver hur man saknar sin
frihet, men också de enklaste saker som annars tas för givet. Som
sitt favoritgodis eller ett bättre schampo.


Att låsa in personer som bryter mot lagen, att
som vedergällning placera dem bakom murar och stängsel, har
förekommit genom hela mänsklighetens historia, men det moderna
fängelset sägs ofta ha vuxit fram ur upplysningen. I takt med de
medicinska vetenskapernas framväxt började de tidigare vanliga
kroppsstraffen ifrågasättas. Filosofen Michel Foucault beskriver
i sin bok Övervakning och straff hur man alltmer övergick till
att rikta in straffåtgärderna mot själen. Och för det, fungerade
fängelset utmärkt.


Att dömas till fängelse är alltså, för att tala med Foucault, att
underkastas en disciplinering av själen. I detta ryms också det
som alltjämt är fängelsets motstridiga uppdrag. Att straffa
individer och samtidigt rehabilitera dem så de inte begår fler
brott.


En annan ingång till frågan om vad fängelsetillvaron gör med en
människa ger sociologen Erving Goffman med sin teori om totala
institutioner. I slutna institutionsmiljöer, menar Goffman,
övertrumfar den byråkratiska organiseringen av vardagen de
intagnas individuella behov, vilket framkallar särskilda
identiteter hos de intagna. Identiteter som inte nödvändigtvis
främjar rehabilitering. När en av de intervjuade i Annica
Carlsson Bergdahls bok beskriver sitt ”anstaltsjag”, att hon
innanför murarna döljer vad hon egentligen tycker och tänker, är
det ett typiskt exempel på vad Goffman menar händer med den
människa som vistas i en total institution.


Ytterligare en fråga att ställa är: vad gör det
med en kvinna att sitta i fängelse?


Carlsson Bergdahls bok har nämligen undertiteln ”kvinnor i
fängelse” och bygger på djupintervjuer med kvinnor som avtjänar
eller har avtjänat ett fängelsestraff. I fjorton kapitel får vi
ta del av deras livsberättelser. Från barndomen, genom de
begångna brotten till fängelsestraffet. Och sedan, hur det är att
sitta inlåst, vad som kommer ikapp en och hur man hanterar det.
Hur man föreställer sig framtiden. Intagna kvinnor hörs alltför
sällan, säger en av kvinnorna som förklaring till varför hon
velat bli intervjuad. Brottslingen är fortfarande man, enligt
normen, konstaterar hon, och det har hon alldeles rätt i.


Kvinnor som begår brottsliga handlingar är på många sätt dubbelt
avvikande. Precis som de kriminella männen bryter de mot lagar
och normer genom att begå brott, men de bryter också mot normer
och idéer om hur en kvinna är och bör vara. Länge ignorerade
kriminologin kvinnorna i försöken att förklara vad som får
människor att begå brott. När kvinnor efterhand började
uppmärksammas förklarade man deras brottslighet med samma teorier
som männens. Men stämde förklaringarna?


Kriminologen Kathleen Daly var en av pionjärerna i arbetet med
att utveckla och nyansera en teoretisk förståelse av varför
kvinnor börjar begå brott. Hon identifierade fem ”typiska” vägar
in i kriminalitet för kvinnor. En sådan var den där kvinnan under
barndomen kastats ut eller rymt hemifrån, ofta på grund av våld
och övergrepp, hamnat på gatan och där försörjt sig genom
drogförsäljning och prostitution. En annan grupp kvinnor
stämplades tidigt som ”problembarn” och fortsatte i vuxen ålder
att använda våld. Sedan fanns kvinnor vars brott var direkt
relaterat till det våld de utsattes för av en manlig partner.
Dessa kvinnor, menade Daly, hade sannolikt aldrig blivit föremål
för rättssystemet om de inte levt i en våldsam relation.
Ytterligare en grupp var de kvinnor som utvecklade ett kriminellt
beteende genom relationer med pojkvänner och familjemedlemmar som
använde eller sålde droger. En sista grupp var de som primärt
drevs av ekonomiska begär.


Det är nu många år sedan Daly genomförde sin studie, men läsaren
känner igen alla de kvinnor hon identifierade i de intervjuer som
Carlsson Bergdahl gjort. Här finns alkoholiserade fäder och
mödrar med blicken bortvänd, här finns missriktade vårdinsatser,
skolavhopp, rymningar och våldsamma pojkvänner följda av
våldsamma makar. Här finns drogerna, både den egna konsumtionen
och försäljningen, här finns det egna våldet, ilskan och rädslan.
Allt som till sist leder fram till en fängelsedom. Många forskare
har betonat den roll som våldsutsatthet, i synnerhet sexuellt
våld, spelar för kvinnors vägar in i kriminalitet. Och de
intervjuade kvinnornas livsberättelser är fullständigt marinerade
i våld. Kanske är det därför många av dem inte enbart tycks
uppleva fängelsetiden som negativ.


Visst berättar de återkommande om svårigheterna
med att sitta inlåst. Om ångesten, om rädslan, om saknaden efter
familjen. Ingen tror heller att strängare straff är någon
lösning. Men parallellt med dessa berättelser finns vittnesmål om
att tiden i häkte och fängelse är något lärorikt. Många beskriver
hur de sökt terapi och behandling, hur de arbetat med, och
konfronterat, sig själva och sina handlingar. Att ett
fängelsestraff har många negativa effekter har forskningen länge
kunnat påvisa, men på individnivå är bilden alltid mer nyanserad
– det går, för vissa, att nå insikt, hämta lärdom, förändras.


Flera av kvinnorna säger att alla människor borde sitta häktade
eller fängslade ett tag. De menar inte att fler behöver straffas,
utan att de borde ges möjligheten att konfrontera sig själva och
sina gärningar. I dagens kriminalvård tycks förutsättningarna för
detta bli allt sämre, det som i själva verket borde vara
grundläggande för fängelsernas existensberättigande. Inlåsning
och avskiljning från samhället löser kanske frågan om
vedergällning, men om fängelset också ska möjliggöra ånger,
botfärdighet och rehabilitering krävs, om man får tro de
intervjuade kvinnorna, behandlande insatser men också den
intagnes egen vilja till självreflektion och förändring.


Ett annat sätt att förstå kvinnornas upplevelser
är genom det bistra faktum att de i fängelset slipper sina
våldsamma män. Trots den omyndigförklaring, integritetskränkning
och identitetsförlust de upplever tycks fängelsetillvaron för en
del kvinnor innebära positiva saker. Helt enkelt därför att
alternativet är värre. Det är en sorglig slutsats om alltför
många kvinnors liv, men det är inte desto mindre ett svar på
frågan om vad det innebär för en kvinna att sitta i fängelse.


Maria Andersson Vogel
skribent och doktor i socialt arbete


Litteratur


Annica Carlsson Bergdahl: Jag är en människa: kvinnor i fängelse.
Carlsson, 2023.


Kathleen Daly: Women’s pathways to felony court: Feminist
theories of lawbreaking and problems of representation. Southern
California Review of Law and Women’s studies, 2, 11–52, 1992.


Michel Foucault: Övervakning och straff: Fängelsets födelse.
Arkiv, 1987.


Erving Goffman: Totala institutioner: Fyra essäer om
anstaltslivets sociala villkor. Rabén & Sjögren, 1973.