Fritänkare: Kan humanismen rädda oss från humanismen?

Humanismen antagande om vår särställning har varit förödande för
mänskligheten. Eva-Lotta Hultén letar efter hopp i en tradition
med många blinda fläckar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2024-03-20.


I en lantbrukstidning hittade jag för ett antal år sedan en
annons för en manick som kallades ”Humane killer”. Det var en
liten giljotin i miniatyr, avsedd för slakt av höns. I
annonstexten motiverades avlivningsverktygets förträfflighet med
att hönsägaren slapp få blod på sig. Det humana i det hela var
alltså att människan som dödade slapp söla ner sig.


Det här sammanfattar den kritik jag har mot humanismen ganska
väl. Den är, som namnet säger, människocentrerad och inte sällan
självgod.


Humanismen är den filosofiska tradition som ger människan ett
egenvärde. Begrepp som empati och barmhärtighet är centrala men
också kritiskt tänkande, kunskapssökande, förnuft och frihet. Den
romerske statsmannen Cicero var för drygt 2000 år sedan en av de
första som använde ordet humanitas värderande, synonymt med
medmänsklighet och godhet. Han var en viktig föregångare till den
antropocentriska humanism som varit förhärskande sedan
renässansen, alltså idén att människan är exceptionell och bör
ställas i centrum för allt.


En viktig beståndsdel i humanismen har länge
varit religionskritiken, eller fritänkandet, som slagit fast att
människans moral ska grundas på förnuft och medkänsla och inte på
föreställt gudomliga påbud. Men fritänkarna och de religiösa
dogmatikerna bygger i stort sett sina idéer på samma tankegrund:
människan som alltings mått.


Den från början religiösa idén att människan skiljer ut sig från
alla andra varelser och att det ger oss rätt att härska över dem
är en föreställning vars brister i skenet av klimatförändringar
och miljöförstöring blir pinsamt uppenbara. Till det kommer också
ett debattklimat där enskilda människor ständigt blandar ihop
sina egna åsikter med ett objektivt förnuft och använder sig
själva som måttstock. Eftersom jag är förnuftig, verkar de tänka,
så måste åsikter som motsäger mina, komma sig av att andra är
dummare än jag.


Samma slappa slutledningsteknik gäller för mänskligheten som
grupp: eftersom vi är rationella så måste allt vi tar oss för
vara förnuftigt. Och skulle vi råka ha försatt oss i en situation
där vi håller på att underminera våra egna möjligheter till liv
så är vi så exceptionellt smarta att vi kommer uppfinna tekniska
lösningar på problemet.


Humanismens förnuftsdyrkan skapar en tankefälla som leder till
brist på lyhördhet och i värsta fall ren hybris. Vi är ju inte
rationella utan bara duktiga på att rationalisera våra egna begär
och intressen. Om vi håller oss medvetna om det och vaksamma på
oss själva har vi i alla fall lite bättre utsikter att tänka och
agera mer förnuftigt, på riktigt.


Skulle den moderna humanismen kunna ifrågasätta sin blindhet och
inneboende självöverskattning? Kanske genom att söka sig bakåt i
de egna spåren. Föreställningarna om människan som unik herre och
skapelsens krona har visserligen varit förhärskande men inte
allenarådande. Essäisten Michel de Montaigne, skrev redan på
1500-talet att människan led av ”högmodig fantasi” när vi
tillskrev oss själva gudomliga egenskaper och avlägsnade oss från
massan av andra varelser. Han var skeptisk till att människan
skulle ha någon inbyggd rationalitet att luta sig emot och
konstaterade att ”Ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag
lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och
desto mindre förstår jag av mig själv.”


En vidare och mer prövande humanism fortsatte utvecklas under
1500- och 1600-talen. Litteraturprofessorn Carin Franzén lyfter i
sin bok ”Fritänkandet” fram några av de kvinnor som bidrog:
drottning Margareta av Navarra, svenska drottning Kristina, den
franska författaren och kurtisanen Anne de Lenclos och den
franska poeten Antoinette Deshoulières. De var aktiva i sin tids
samhällsdebatt, kulturella salonger och samtal och utgick från
vad kroppslig erfarenhet innebär för tänkande och förankrade
människan i hennes fysiska omgivningar. I sina noveller, dikter
och maximer behandlade de passionernas betydelse, ifrågasatte sin
tids förnuftsdyrkan och människocentrering och kritiserade den
mänskliga rovdriften på naturen. Franzén kallar dem inte bara för
fritänkare utan också för libertiner.


Ordet som först betecknade en frigiven slav började under
1500-talet användas nedsättande om personer som frigjort sig från
religion och moral. Men Franzén menar att libertinismen rymmer
många intressanta tankespår som har med vår relation till kroppen
och naturen att göra.


Libertiner lutade sig gärna mot naturalistisk filosofi av
epikureiskt slag. De bejakade njutning, sinnlighet och
naturkontakt. Många var tidiga sympatisörer till filosofen
Spinoza som har beskrivits som panteist, med sina tankar om att
Gud och naturen är så gott som synonyma begrepp.


Vid sidan av den människocentrerade idéhistorien har det alltså
hela tiden funnits en lite undanskymd ekologisk humanism.


Men hur ska vi förstå humanismens nyckelbegrepp
frihet om ordet ”alla” inte längre kan inskränkas till människor
utan måste utvidgas till allt levande? Ryms träd, maskar, råttor
och grisar i humanismen? På vilka premisser; för att de kan vara
till nytta för oss eller för att de har ett eget värde?


Om fallet är det senare, är vi då fortfarande kvar inom
humanismens skrankor? Kan den bära att människan reduceras till
kropp och materia bland andra kroppar och materia; eller är vi på
väg mot ett annat ideal för oss och vårt sätt att förhålla oss
till vår omvärld?


Humanismen har dragits med fler blinda fläckar. I sin bok
”Humanly possible”, en exposé över 700 år av humanistiskt
fritänkande, gör författaren Sarah Bakewell upp med en rasistisk
och sexistisk historia och lyfter fram de föregångare som
förmådde vara sant fritänkande. Som Jeremy Bentham, filosof som
argumenterade för bland annat djurrättigheter. Och Bakewell visar
att det där med att använda sig själv som måttstock för vad som
är förnuftigt kan göras på ett klokt sätt. Tänkaren och den
frigivna slaven Frederick Douglass konstaterade vasst att ”det
finns ingen människa under himlavalvet som inte vet att slaveri
är fel för honom.” Han menade att slaveriet gjort också
slavägarna till offer eftersom systemet de verkade inom hade
brutaliserat dem.


Kanske är det här humanism när den är som bäst: i möte mellan
kritiskt tänkande, medkänsla och strävan efter frihet för alla.
Douglass förmår sätta sitt eget trauma åt sidan för att försöka
förstå också dem som gjort honom illa.


Vi människor är inte förmögna till objektiv
rationalitet, men om förnuft förstås som förmåga att se saker ur
många synvinklar och ifrågasätta också oss själva så är
humanismens dröm om människan kanske fortfarande värd att drömma,
och värd att föra med in i en mer ekologiskt hållbar relation
till vår omgivning. Vår självbild som herrar har brutaliserat
oss, men vi kan kasta dessa bojor åt sidan, om vi väljer att göra
det.


Eva-Lotta Hultén
författare och journalist


Litteratur


Carin Franzén: Fritänkandet – kvinnliga libertiner och en annan
humanism. Serien Glänta hardcore. Glänta produktion, 2023.


Sara Bakewell: Humanly Possible – Seven Hundred Years of Humanist
Freethinking, Inquiry, and Hope. Penguin press, 2023. Svensk
översättning av Jesper Högström, utgiven 2025 på Albert Bonniers
förlag.